TIO MINUTER KYRKOGÅRD

På Jane Mahoney's grav på Mount Jeromes, Dublin, har någon upprepade gånger karvat in i stenen följande makabra whimsy:

It was winter time and the coldest night of the year
The corps stood up with his (oläsligt) in the air
Say I wish my wife was here...

Jag minns att jag som barn brukade gå genom skogskyrkogården i Stockholm med en märklig förvissning om att inget ont kunde hända. Jag hade förlorat en barndomsvän vid knappt sex års ålder, en liten flicka som också i livet sett ut som en ängel med tunga blonda lockar och ett ansikte likt porslin, och hennes spöklika skepnad promenerade alltid vid min sida när jag rörde mig bland gravarna om kvällarna. Som barn upplevde jag en märklig transparens mellan de döda och de levande, och de spökhistorier vi delade om nätterna i mitt sovrum, föreföll så långt ifrån dödens realitet. Var jul minns jag att de kom, henne mor och mormor, modern svept i svarta sjalar, med mörka tobaksfärgade glasögon och ett avlångt avmagrat ansikte. De påminde mig om någon form av psykopomper, korplika mytologiska väsen, fjädrarna prasslande under deras asfaltsgråa rockar, och deras sorgsna ögon höljda i skuggor, medan de framräckte sina gåvor, vart år, som om de önskade ge dem till henne, men i hennes frånvaro istället uppsökte mig innan de åter uppslukades av mörkret. Och redan som barn undrade jag över detta: varför vi fortsätter. Varför vi vill leva? Och jag brukade passera deras enorma idylliska villa i förorten E, fönsterglasen ännu klädda i P's teckningar, äppelträden dignande av frukt, och tystnaden så total att också vinden strök sig ljudlöst mot glasen. Över detta hus låg skuggorna tjockare, kompaktare och tyngre, och byggnaden tycktes vrida sig under tyngden av det påträngande mörket, som om det försökte avsvärja sig sorgen.
Jag gick ofta genom Skogskyrkogården. Min smak var enkel och infantil. Vart år byggde vi hjärtan av värmeljus under Allhelgona, och köpte små statyer av antropomorfa möss eller katter i komiska eller hjärtskärande poser, som vi placerade på stenen och som med åren bleknade i regnet och när vi återvände påminde om små vita saltstoder, oigenkännliga, gastlika. Ibland när vi gick till hennes grav kunde vi se hennes moder på knä framför stenen och då väntade vi, invid ett av de reumatiska träden med dess bulbuösa kotor som klängde över stigen, eller också promenerad vi runt, avvaktande över kullandskapet. Av alla de spökhistorier jag älskade mest, fanns en jag ofta berättade för mig själv när jag promenerade hem om vinternätterna. Den handlade om en flicka, som liksom jag själv, skulle promenera ensam genom en gravplatsen. Hon var mycket orolig och rädd för våldnaderna men nästan omeddelbart sedan hon kommit inför grindarna stannade en kvinna henne, vikande, detta är inte en plats att promenera ensam genom, och föreslog med en sorts stulen ömhet att de skulle slå följe. Flickan svarade jakande och de promenerade under tystnad genom natten. När de tillslut nådde porten, vid gravplatsens bortre ände, tog kvinnan avsked av barnet. Hon sade att hon inte kunde gå längre. Och flickan tackade henne ödmjukast för att hon beskyddat henne från de döda, så att de inte hade kunnat följa henne genom kyrkogården. Men kvinnan skakade på huvudet. Jag har inte beskyddat er, sa hon. Det är de döda som har följt er.