HER WILD FERAL STARE, HER DARK HAIR

Fastän jag har försökt begrava hans skugga, rör han sig ännu igenom mig. Om dagarna går han likt en gast genom mitt kött, ut och in, av och åter, och var gång får han mig att för ett ögonblick att stanna upp. Det känns som om vinden blåser rakt igenom mig. Och mina nerver pressar sig mot skinnet som om de jagade efter förlusten, som de sträckte sig efter hans spöke. Om nätterna slår han istället rot under huden och slår ut ur min kropp i mörkret, likt vildvuxet ogräs. Så snart jag lägger mig till ro rör sig den odöde under min bröstkorg, hans mjuka fingertoppar kryper under huden. Han bor i min kropp. Han bor i mitt blod och hår, i mina naglar och mitt skinn, och han lämnar mig aldrig.

PLÅNBOK

Alienationen föds ur små detaljer, det syntetiska ljudet av polyester tyg mot någons lår. Eller den plastiska perfektionen i en blek tandrad. Den där hårfina gränsen mellan närhet och främlingskap som vi ständigt balanserar mellan. Ett ansikte som nyss var en nära väns, en älskares, eller en familjemedlems, är i nästa ögonblick inte mer än ett ansikte. Men det börjar alltid med någon liten detalj. Med J var det hans plånbok. En kort tid efter att vi gjorde slut inköpte han en Vivienne Westwood plånbok. Det var det första gång jag upplevde att jag förlorat honom. För det fanns ingenting i den jag älskat som gick att förena med plånboken. Och var gång han tog upp den och betalade greps jag av ett begär att göra narr av honom, att poängtera accessoaren, att fråga honom varför. Jag ville röra vid den. Eller stjäla den. Han bär alltid stora sedlar nu för tiden.

Lördag.

Ljuset klyver fönsterluckorna och skär genom lakanen. Jag önskar att jag aldrig behövde vakna mer. Jag måste hitta någon som kan älska mig, men sorgen gör mig ful.

ÄR DET INTE DAGS ATT DU TOG DIG SJÄLV PÅ ALLVAR NU, HUR LÄNGE TILL SKA DU VARA OLYCKLIG, ÅREN GÅR JOHANNA

Symptom anno 1910:
Mental depression. Feelings of Anxiety, Gloom and Dread of the future.
Disordered digestion, dry skin, constipation.
Melancholia may be accompanied by delusions. He may imagine he has all sorts of diseases, and suffers from sleeplessness and wasting.

Bot anno 1910:
Correct digestive disturbances and give nourishing diet, particularly eggs, milk, cream and butter. Forcible feeding often necessary. See that the bowels act regularly. Sleep should be ensured by the use of pulv. ipecac. co., grs. x.

Ur Medical Advice Directory, underhållande nog författad av "a well-known physician". Ca 1910. Odaterad. För de flesta andra åkommor rekommenderas en tinktur av opium eller kokain.

RATIONALISERING

Vart jag promenerar ser jag liknande bättre versioner av mig själv. Kvinnor som kan göra er lyckliga. Kvinnor som mycket lätt skulle kunna fylla tomheten som min eventuella frånvaro skulle lämna. Skillnaden är hårfin, ibland är de mindre, ibland lite större, ibland har de svartare hår eller rödare läppar, ibland ser de lyckliga ut, ibland vemodiga. De studerar konst eller köper böcker på antikvariat, de har författardrömmar och växte upp med en känsla av utvaldhet. Det hela är inte så viktigt, detaljerna är försumbara, de är alla godtagbara kopior, de är vackra och fulla av liv, och ur ett form av matematisk perspektiv, en sorts basal existentiell subtrahering, negerar de samtliga min existens.

I FICKAN

I fickan på en donerad tweedkavaj från det sena sjuttiotalet, den beiga fodret ännu rynkigt efter dess ägare, sömmarna upplösta under armarna, och väven tung av tobaksdoft, hittar vi följande lapp. En barnslig pornografisk handteckning av en mycket liten man vars hela kropp slukas av hans älskarinnas korpulens. Dess komiskt pornografiska motiv, snarare än de knöliga utrivna pornutopiska tabloidsidor eller suddiga fotografier av hustrur och älskarinnor som är betydligt vanligare att konservera, att ständigt bära med sig, gör dess natur bisarr, nästan grotesk. Jag föreställer mig denna ensamma man, vars drift snarare än den erotiska, var en sorts sexuell frivolitet.
Jag har alltid fascinerats över att sexualiteten och hur dess representation genom tiderna nästan ständigt har gränsat inte till det kroppsligt smutsiga (den modern idén om pornografin) eller konstnärligt sublima (det erotiska) utan till det löjliga, det patetiska eller i bästa fall det satiriska. Sexualiteten förpassade genom historien till komedin medan tradgedin lastades med det mer abstrakta, åtrån och lusten, det kroppslösa.
Som om detta komiska dekorum har en sorts förlösande effekt, ett sorts renande av ämnet, som gör det acceptabelt. Som om det tummade pappret i vår okände gentlemans ficka givit utlopp för ett begär och tillika en sorts fasa.

’T is starving makes me fat.

Min vän V, som kom som ett yrväder en aprilafton, har lägrat rummen i en en hinna av saknad. En doft av hans hud kvarhängande i luften och i tygerna, i väggarna. Hänger likt en väv över möblerna. M upplever det med samma potenta omedelbarhet som jag själv. Rastlös har han uppslukats av tomheten, och dammsuger om och om igen hallen, som om han förväntade sig finna något, som om han samlade upp allt detta som gått förlorat, allt det osynliga som V kan tänkas ha lämnat kvar. Vi samtalar i hallen. Han kommer tillbaka, säger M, med en pojkes mytologiska övertygelse, med samma förväntansfulla brand som en konverterad. Vi får se, säger jag.
Men min museala andaktsfullhet är inte annorlunda, jag vårdar den tomma ytan efter hans resväska likt en trädgård, som om något slagit rot i mattans trötta mylla och ännu gror där. Och jag lämnar orörda de ranka pelarna av tummade böcker som reser sig mot min säng och ramar in den post it lapp han lämnat på sängkanten. Det odiskade glaset. Tändstickan. Också ur askfatet, när vinden slår in genom det halvöppna fönstret reser sig, likt en närvaro, det tunna stoftet efter aprilnätterna.
Han kommer tillbaka. Han sa att han snart kommer tillbaka. Över M's ansikte, likt en mask han avklär sig, kan jag se spela detta vårt märkliga samförstånd, vårt uppvaknande, denna brinnande börda av rörelse vi har efterlämnats med:
Han har vidrört oss, så vi lever nu.

Bild: Dino Valls

DELTA

Om morgnarna är jag rädd för att han ska se mitt ansikte. Rädd för att han ska se vad natten förställt och förvridit. Det finns ett ansikte jag aldrig sett. Ett ansikte som gått förlorat, som slitit sig löst. Jag söker ibland, höljd i halvdagern, med fingertopparna över huden, som för att återskapa eller omplacera, mer likt än blind läkare än skulptör, den rudimentära anatomin. Det är som om jag försöker finna en utväxt eller som om något brutit sig löst ur mitt anlete och gått förlorat i lakanen. Jag ligger med ryggen mot honom och letar över lagren av bomullstyger och sammetskuddar, tills han vänder mig om, och min vanskapthet flyter ut över hans händer, flyter ut över hans bröstkorg, och läppar, likt en vild flod som tillslut tystas i havet.

HYPNOS OCH THANATOS

Om natten kommer de och hämtar mig. Jag vaknar jag av att jag lyfts ur min kropp, av att rummet befolkas av människor och en våldsam procession bär mig bort, allt högre tills jag slits upp genom luften. Och jag är vaken, fullkomligt vaken och jag kan se kroppen under mig och känna det märkliga band, likt en lös väv av silkestunna nervtrådar, som slits itu mellan oss, som ger efter likt strängarna i ett instrument. Det är nu de kommer för att hämta mig, tänker jag och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

SÖMN

Eftersom jag bor på bottenvåning har folk börjat ta för vana att knacka på föntrena när de kommer förbi. S kommer över runt elva på kvällen under förevändingen att se en film. Han bär en rosa skjorta och en vit kavaj och han har en sorts lättsinnig livfullhet som för tillfället passar mig illa. Hans ansikte har en skeletuös form, en sorts skulpterad hårdhet, som om han saknade kinder. Hans ögon är små och insjunkna, och hans kombination av halthet och pervesion får honom att påminna om en sorts modern Toulouse-Lautrec.
Jag sätter på Billy Wilders mästerverk och kedjeröker. Hans tunga slappa kropp sjunker ihop mot lakanet. Halvvägs under filmen, säger han att han hoppas att jag förstår att han tänker stanna i natt. Det är ingen fråga. Eftersom jag inte heller kan svara tänder jag ännu en cigarett. Tet har kallnat. Framåt tolvtiden somnar han in lutad mot min skuldra, och sover så djupt att han inte ens rör sig när jag reser mig. Ett ögonblick sitter jag i mörkret och röker och sedan går jag upp och skakar honom. Han sover som en död. Jag betraktar hans tunga sömn med ett sorts avund och hat som om något tagits från mig eller själva manifestationen av sovandets akt vore ett sorts våldförande. Jag vill inte säga hans namn, så jag skakar honom hårdare. "Du måste gå", säger jag. Han verkar inte höra mig först. Men tanken på att ha honom där är plötsligt fysiskt outhärdlig. Mina knän skakar som skallror mot varandra. "Jag kan inte ha dig här, du måste gå." Över min bröstkorg har en sort röd fläckning brett ut sig, en sorts spräcklig dermatologisk hetta, som klättar upp över mina kinder. "Jag måste vara ensam, jag orkar inte." Han vrider sig om i sängen. Fuchian i hans skjorta är nästan rödblå i mörkret. Och den där patetiska manligheten han anammat är skingrad. Jag antar att jag låter manisk. Och mina händer skakar för mycket för att jag ska kunna få eld på cigaretten. Istället klöser jag över huden runt tumnagel tills den börjar blöda. Det slår mig att han tror att han räddar mig. Det tror alltid att de räddar mig. I själva verket finns det ingen längre som skingrar sorgen. Ingen vars umgänge lättar bördan av att vara. Av att ständigts tvingas vara. "Du borde försöka låta mig stanna" säger han. "Jag ska inte röra dig. Jag ska inte föröka ligga med dig, jag lovar."
Jag börjar gråta. Men han reser sig inte. Istället börjar han förklara han förstår mig. De förklarar alltid att de förstår mig. "När var det senast någon om höll om dig?" Han tänker inte gå, istället böjer han mitt huvud mot sitt nystrukna skjortbröst med dess artificiella doft av tvättmedel och herrparfym. Och jag gråter mot hans skjorta trots att omfamningen får mig att må illa, ungefär om mjölk som börjat surna, den fina gränsen mellan mänsklig närhet och total alienation. Allt jag känner är en plågsam negation, en frånvaro av någon annan. Och det sitter i doften, i skjorttyget och hans hud: ett främlingsskap som repellerar mig. Men han går inte. Istället drar han ifrån täcket och ber mig försöka uthärda honom. Och jag går ut i badrummet och tar alla tabletter jag kan hitta och väntar på att den medicinska sömnen ska förlösa mig.
När jag slocknar, ännu tung av avsky, kan jag höra honom viska allt det jag önskar att någon annan ska viska, Du är så unik, Johanna, det finns ingen annan som du där ute. Du är speciell. Du är utvald. Han stryker mitt hår, men han rör mig inte, och han försöker inte älska med mig och jag omfamnas av min alldeles privata svärta och själva natten, dess mjuka fjäderdräkt, ruvar över mig och i den drömlösa kemiska sömnen är jag åter ensam, fullkomlig ensam och fullkomligt lycklig.

Om morgonen vaknar jag tidigt och betraktar den utslagna kroppen som vore den ett amputerat organ, något som tillhört mig men nu mer är något avskuret och oönskvärt. Jag lämnar hans skeletala kropp i sängen och duschar och klär på mig och sminkar mig, och ännu tung av sömntabletterna snubblar jag tvärs över gatan till mitt lokala kaffelokus. Jag är för trött för att kunna röra mig, motoriken är seg och oprecis och jag är för långsam för att kunna tala. Jag beställer en espresso och kedjeröker i två timmar i förhoppningen om att han ska ha gått. Först runt tretiden kommer han av någon bizarr slump, in genom kafedörren, den omisskänliga paletten av rosa och blekvitt linnetyg.
Kanske ser han mig inte, kanske ignorerar han mig i en symbolisk avskedsgest, jag vet inte inte, men så snart han satt sig ner i rummets inre lokaler betalar jag och springer hem. Jag bommar för fönstren och släcker alla lamporna och sedan sitter jag i mörkret och andas.

ALLSEENDE BEGRAVNINGSENTREPRENÖR

Idag läser jag Schrebers memoar och vansinnet är upplysande. Följande berörde mig:

"...within the Order of the World, God did not really understand the living human being and had no need to understand him, because, according to the Order of the World, He dealt only with corpses."

I övrigt var den stackars karl övertygad om att hans kön långsamt transformerades (was unmanned) till en slida, och att Gud skulle befolka världen genom honom.

ETT INLÄGG SOM MOT FÖRMODAN INTE HANDLAR OM DÖDEN, UTAN OM LIVSLUST

Det finns en idé om självmordet de flesta av oss hyser. En tankebana som inte nödvändigtvis någonsin kommer att realiseras men som hägrar genom livet, likt en möjlighet, ungefär på samma vis som vertigo, snarare än att vara rädslan för fallet, är rädslan för insikten att vi kan hoppa, att det transcendentala steget endast är en fönsterkarm bort. I somliga fall blir en sorts livslina. Dessa steg som måste utföras innan akten kan fullbordas. De intrikata planerna som med sin surrealla logik och postponerar den sista handlingen. En sorts maskerad livsvilja som tar sig uttryck i fåfänga proskrastinationer. För vi kan aldrig erkänna att vi inte fullkomligen kan ta avsked, att vi också i vår mest kvävande förtvivlan, hyser den där lilla förhoppningen som slår sin rot i vår dödslängtan.
D, min vackraste vän, hade efter år av kroppsdysmorphia, utvecklat ett skräck för att dö fet. Och trots att självmordet föreföll den mest lockande utvägen, skulle hon aldrig kunna fullkomliga den utan att först gå ner i vikt. Dieting for death, förklarade hon skrattande och hon kom att älska mig för att jag så fullkomligt förstod hennes makabra estetik. Det var som om kroppen hon skulle lämna den här världen i var hennes testamente, och tanken på det fettet, stelnat och förevigat, fyllde henne med en avsmak som omöjliggjorde akten.
S beskrev en gång sin plan för en släkting. Hans föreställda självmord involverade en iscensatt drunkningsolycka, som för att kunna möjliggöras krävde en serie transaktioner, bland annat inköpet av en båt, ett rep, och någon form av sänke, en utdragen process som aldrig skulle realiseras.
K vill skära upp handlederna men hade aldrig några vassa knivar. Hennes lådor var fyllda av slöa brödknivar som hon brukade sitta med i badkaret, men hon kunde aldrig ens penetrera huden. Det räckte med att sitta med dem och fylla kroppen med det där avskedet som aldrig skulle komma. Hon försökte aldrig ens köpa nya knivar. När vi åkte till IKEA tittade hon på dem, med en sorts grotesk symbolism, en sorts levande glöd i ögonen, påminnande om ilska, med £9.99 var ett allt för högt pris.
Själv har skrivandet alltid gjort mig odödlig. Jag lovade mig själv som trettonåring att jag inte fick dö opublicerad. Och trots att det sedan dess har infunnit sig en ny smärta, som försiktigt bäddat in också dess infantila drömmar i en kappa av meningslöshet, så antar jag dessa lystna tankar på döden är en ursäkt för att inte leva snarare än en dröm om att dö. Mitt liv har tagit form inom den strama ramen av en snar bortgång. Det har aldrig funnits mer än en snar framtid, än morgondagar och räknande av timmar medan dygnen passerar. Men idéerna om döden är som vuxen, påminnanden om mina dagdrömmar om kärleken som barn, en önskan inte om någon form av transcendens, utan en längtan efter att omfamnas, att uppslutas och slutligen att älskas och få förlora sig själv.