"During the 1960s, I think, people forgot what emotions were supposed to be. And I don't think they've ever remembered."
Andy Warhol, unsourced
"Härmning är det som gör oss till människor. Det är spegelneuronerna i premotoriska cortex som activeras. De aktiveras vare sig det är vi själva som sträcker oss efter en kaka, eller personen mitt emot. Spegelneuronerna gör ingen skillnad och detta är grunden till empati. Vi tänker aj när någon slår sig på tummen, eftersom vår hjärna i grunden tolkar det som att olyckan händer oss själva. Att älska någon annan är alltså att älska sig själv men tro att man är den andre. (...) All kärlek är egenkärlek, särskilt uppenbart är detta när det kommer till kärleken till ett barn. Det är föräldern som transformerar sig genom härmning (konceptionsakten) till att hitta nya spegelobjekt. (...) Det är en fiktion. Ett rum fullt av speglar. Att ligga på sidan i sängen och titta på ett sovande ansikte så att man gråter av lycka är förvisso en skön scen, men beteendet är inlärt från film och teve. De enda vi någonsin ser är oss själva - i den andre, som den andre, och alltid som oss själva."
Daniel Sjölin, Världens sista roman, p104-105
Det mänskliga känsloregistret kartlades av Robert Plutchik 1980, med en psyko-evolutionär passare, till ilska, rädsla, sorg, äckel, förvåning, nyfikenhet, acceptans och glädje. Det mänskliga känslospektrumet kan förenklas till formulan stimuli-insikt-känsla-handling-effekt. Beteendet framstår i klar belysning på lördagkvällar i skenet av en darrande gatulykta: hinder-fiende-ilska-attack-förintande. Eller för all del på internationell politisk nivå. Paul Ekman å andra sidan byggde det (förmodligen mest vedertagna) mänskliga universella känsoregistret på den ansiktsuttryck som kunde förstås av en isolerad folkgrupp på Papua Nya Guinea: sorg, glädje, ilska, rädsla, äckel och förvåning. Känslan av kärlek, förälskelse, lust, begär, och dess like uteblir. Skam, genans, bitterhet, uttråkan och förakt är förklarligt mer avancerade sociala konstruktioner. Paul Ekman skulle senare tillsammans med Wallace Friesen kartlägga ett system över alla tänkbara mänskliga känslouttryck, FACS, en socialt handikappad och smått obcessive-compulsive's dröm. I en artikel i the New Yorker, beskriver han sin inspiration, professor Silvan Tomkins (vars känslopalett baserad på neurlogisk aktivitet kan summeras: ilska, intresse, förakt, äckel, obehag, rädsla, glädje, skam, förvåning), förmodligen den främste ansiktsläsaren som levt. Rufsigt vitt hår, korpulent, med glasögon i plast. Tomkins såg känslorna som livets kod och att sann förståelse av livet kunde nås genom studiet av våra emotionella processer. Enligt historierna om honom kunde han spatsera in på postkontoret och studera affisherna över eftersökta kriminella, och enbart genom att studera deras ansikten peka ut deras olika brott. På samma sätt följde han program som "To Tell the Truth" i Amerikansk teve, där en lögnare maskerats bland deltagarna, och kunde med ljudet avstängt omedelbart punktera osanningar utan att ens behöva lyssna till dem.
Vår lediga bevandring i den ansiktets känslomuskulatur är däremot inget bevis för den sanna känslan och inte heller för sann förståelse av den andre, även om, kan tyckas, den samtida känslourlakningen är en konstruktion av vårt samhälle, i lika stor uttsträckning som den moderna rädslan för andras dom uttryckt i känslor av skam, ångest, osäkerhet och blyghet. Den förvirrande soppa av dubbelsignaler, ironi och sarkasm som i grunden urarmat sjuttalsforskarnas svart-vita register. Så klär vi oss i skeva riddarrustningar av känslokyla och drar till kamp mot intet, i soffan framför teven. (Som tonårig läste jag Sartre's Existentialismen är en Humanism, och stapplade skrattande ut i mammas kök och frågade: Så är det här vad jag har valt? Men ju äldre jag blir desto mer värjer jag mig inför idén att identitet uteslutande är en valmöjlighet. Läran är inte universell utan snarare ett modert problem i en tid där ledan, spleen, skuggar lägenheten om nättern och identiteten är något att odla, framför för potatis eller morötter. Det framstår som lite förmätet.)
Och samtidigt, är givetvis den total emotionella nihilismen, en paradox inte helt olik den lilla hopvikta blyertslapp min matematiklärare sköt över min bänk i gymnasiet: Det här påståendet är falskt. Eller, för all del, Den enda sanningen är att det inte finns någon sanning. Känslan av apati, om så inte universell, och det blanka, sjunkna ansiktet med dess glasartade ögon som skulle kunna förvirra en hel stam i Papua (is he dead?), är ändå en känsla. Språklig ekvilibrism jo visst, men, de fakto, härmningens konst (så elegant formulerat av Sjölin) och de filmiska motiv som insupits i verkligheten, är inte på något vis ett uttryck för avsaknad av känslor.
I slutet av sommaren 2007, hände det, liksom på given signal, att flera av mina skottska vänners förhållanden, liksom mitt eget, krakelerade. Det genomgående temat, hur märkligt det en kan tyckas, var otrohet. De ikoniska paret H och B, började långsamt glida isär och klimaxet, en torsdagsnatt, tog form i ett våldsamt gräl, på en gata i Broughton där en tredje parts vara och icke-vara skreks ut över den tomma kullerstenen, och B slet i H's hår och grep hennes hals i händerna och skakade hennes lockiga huvud av och åter. Är det sant? Eh. Är det sant? Och sedan han släppt henne och hon tappat sin ena klacksko någonstans på vägen, slog han knytnäven blodig mot en lyktstolpe.
Inte mindre än en månad senare besökte jag och J en fest på Easter Road, hippievåning med röda tapeter, whiskey halsad ur flaskan, och spanska resenärer. En norsk tjugoårig flicka i kort mörk page, om vilken sas, att hon påminde någon jag hade varit, och att vi skulle kunna bli vänner. Och som en homerisk dikt i poetiska block återupprepade historien sina egna motiv: affär, nattgata, hår, hals, skrik, sant? och kulmination: lyktstolpen. Det var först senare som den till synes slumpmässiga upprepningen skavde i mitt minne. Men utan att underminera händelseförloppet. Den grundläggande känslan är fortfarande så kväljande vedervärdig att hjärnbalken motvilligt drar sig samman när jag tänker tillbaka. Som en klåda i blodet.
Vår lediga bevandring i den ansiktets känslomuskulatur är däremot inget bevis för den sanna känslan och inte heller för sann förståelse av den andre, även om, kan tyckas, den samtida känslourlakningen är en konstruktion av vårt samhälle, i lika stor uttsträckning som den moderna rädslan för andras dom uttryckt i känslor av skam, ångest, osäkerhet och blyghet. Den förvirrande soppa av dubbelsignaler, ironi och sarkasm som i grunden urarmat sjuttalsforskarnas svart-vita register. Så klär vi oss i skeva riddarrustningar av känslokyla och drar till kamp mot intet, i soffan framför teven. (Som tonårig läste jag Sartre's Existentialismen är en Humanism, och stapplade skrattande ut i mammas kök och frågade: Så är det här vad jag har valt? Men ju äldre jag blir desto mer värjer jag mig inför idén att identitet uteslutande är en valmöjlighet. Läran är inte universell utan snarare ett modert problem i en tid där ledan, spleen, skuggar lägenheten om nättern och identiteten är något att odla, framför för potatis eller morötter. Det framstår som lite förmätet.)
Och samtidigt, är givetvis den total emotionella nihilismen, en paradox inte helt olik den lilla hopvikta blyertslapp min matematiklärare sköt över min bänk i gymnasiet: Det här påståendet är falskt. Eller, för all del, Den enda sanningen är att det inte finns någon sanning. Känslan av apati, om så inte universell, och det blanka, sjunkna ansiktet med dess glasartade ögon som skulle kunna förvirra en hel stam i Papua (is he dead?), är ändå en känsla. Språklig ekvilibrism jo visst, men, de fakto, härmningens konst (så elegant formulerat av Sjölin) och de filmiska motiv som insupits i verkligheten, är inte på något vis ett uttryck för avsaknad av känslor.
I slutet av sommaren 2007, hände det, liksom på given signal, att flera av mina skottska vänners förhållanden, liksom mitt eget, krakelerade. Det genomgående temat, hur märkligt det en kan tyckas, var otrohet. De ikoniska paret H och B, började långsamt glida isär och klimaxet, en torsdagsnatt, tog form i ett våldsamt gräl, på en gata i Broughton där en tredje parts vara och icke-vara skreks ut över den tomma kullerstenen, och B slet i H's hår och grep hennes hals i händerna och skakade hennes lockiga huvud av och åter. Är det sant? Eh. Är det sant? Och sedan han släppt henne och hon tappat sin ena klacksko någonstans på vägen, slog han knytnäven blodig mot en lyktstolpe.
Inte mindre än en månad senare besökte jag och J en fest på Easter Road, hippievåning med röda tapeter, whiskey halsad ur flaskan, och spanska resenärer. En norsk tjugoårig flicka i kort mörk page, om vilken sas, att hon påminde någon jag hade varit, och att vi skulle kunna bli vänner. Och som en homerisk dikt i poetiska block återupprepade historien sina egna motiv: affär, nattgata, hår, hals, skrik, sant? och kulmination: lyktstolpen. Det var först senare som den till synes slumpmässiga upprepningen skavde i mitt minne. Men utan att underminera händelseförloppet. Den grundläggande känslan är fortfarande så kväljande vedervärdig att hjärnbalken motvilligt drar sig samman när jag tänker tillbaka. Som en klåda i blodet.
9 kommentarer:
JAG HAR LÄST - JAG ÄLSKAR SPEGELNEURONEN.. OCH BILDEN... MEN J VAD HÄNDE... OCH VILKA KÄNSLOR... A-M
Snälla uppdatera så ofta du har tid. Uppbyggnaden med obskyra citat från gamla psykologiböcker som sedan kulminerar i det högst personliga är brilliant.
Tack Niklas, jag har gått och burit på den här ganska länge. Den var ganska knepig att formulera men tog absurt nog kortast tid av alla mina inlägg att tillslut skriva ned. Med eftersmaken i munnen, And now what?
Men tack, skrivandet är väl det enda som känns meningsfullt för tillfället. En klycha som jag inte tänker ursäkta. Jag misstänker att du känner likadant.
A-M, jag och spegelneuronen har väl en del otalt. Och bör tilläggas, forskningen är inte helt ense om dess betydelse, eller ens dess existens i människan. Vad jag läst hittills är det främst i apor den nålats fast. Men iden om härmandet är grymt spännande. I vilken uttsträckning är våra känslor produkter av inlärning? Och vilken roll spelar Teve och film som imitationsobjekt....?
Vi härmar för att börja göra eget. I skolans värld har man alltid försökt hindra härmandet... men ändå byggt mycket av görandet på själva härmandet, men ett härmande som inte får synas, om man härmar för mycket är det fusk. Nja... jag menar att ledaren ska vara tydlig... och jag ser stora pedagogiska vinster i tydligheten där läraren gör det eleverna ska göra... och därmed får de härma...tills de erövrar och känner sig trygga. A-M
Vad är en känsla? Alltså, man skulle kunna argumentera att t.ex. kärlek inte alls är en känsla. Det märker man bland annat på uttalandet, "det var inte äkta kärlek, det gick över så fort". Man säger inte "det var inte äkta huvudvärk, den gick över så fort". Wittgensteinian (jag vet man får ju inte definiera sig som sådan, men det skiter jag högaktningsfullt i) som jag är, vill jag gärna hävda att en stor del av dessa mer komplicerade känsloyttringar är något man i högsta grad lär sig. Skam är inte något man känner, det är något man lär sig. Är min åsikt.
Är det så med alla känslor att de är något vi lär oss. Eller är det vad vi känner skam för som är inlärt och kan skilja från kultur till kultur snarare än själva känslan?
Att härma är ett sätt att lära. kanske det mest effektiva. Men efter en tid går lärjungen sin egen väg och gör variationer på härmningstemat bygger ut, ihop och gör krumelurer så att det slutligen blir eget. Hur blir det i individualismens tidevarv -härmning? Ingen vill vara lika-ingen vill sticka ut för mycket.
Trötta tankar i förvirringens tid
Hej igen, jag gillar härmningen i termer av att vara medveten om dess viktiga funktion, och precis som Kersti skriver... man gör alltid eget...krumelurar iväg. Anne-Marie
Niklas - Därför är Ekman ganska spännande eftersom han utgår från de känslor vi kan tolka universellt. Skam är definitivt inte en av dem. Kärlek inte heller, även om jag nog skulle anse kärlek som en ganska ursprunglig känsla, dock djupt förklädd i kulturella ideer.
Kersti - alltid tacksam för dina tankar. Jag tror att härmningen egentligen som du säger aldrig kommer att vara exakt, det är en omöjlighet, och eftersom vi vare sig vi vill det eller ej alltid kommer att ge vår egen tolkning av skeenden, och onekligen, trots element av imitation, alltid kommer att genuint känna, uppleva och förändras av våra handlingar är härmandet kanske inget att frukta. Ursprungligen högg Sjölins text i bröstet på mig, det finns en dold cynism i spegelneuronen, men ju längre jag läser desto mer uppskattar jag hans ide. Romanen är ju sprängfylld av känsla.
AM - som lärare kan jag tänka mig att härmandet är högst positivt i klassrummet. Fuskets ålder är förfluten! Tack och lov.
Skicka en kommentar