Mörkret lägrar sig likt damm över vardagsrummet tills jag sitter förstenad, en pompeiisk askfigur i soffan. Denna olidliga stillhet. Det är som om skuggorna pulveriserats, reser sig ur väggarna likt tunga sandpelare. Stolar, bord, glas och tallrikar, alla ersatta av dessa jordskepnader. Jag känner mig begraven i denna fuktiga åker, detta bördiga mörker. Och genom luften betraktar jag de sega utsträckta maskar av ljus som spelar, som krälar utmed soffan, som delar sig över väggarna och slingrar in i tapeten, ut över jordgolvet. Och kokorna av hårt packade rötter, genom vilka hakan tränger sig när jag lyfter huvudet, de spunna trådar av silverfärgat mycel som hänger i natten, och de knastrande stammar som vrider sig, knakar, gnisslar, kvider. Detta olidliga mörker. Denna varma natt likt ett berg mot bröstkorgen. Denna älskade grav.
2 kommentarer:
Hej! Gör ont att läsa. Jag är din mamma!
Nu är jag ännu mer din mamma! a-m
Skicka en kommentar