måndag 28 februari 2011

AVANT GARDE

Snobberiet! Det utsökta snobberiet! Uppflugna på en balustrad i galleriet över en tunn spoken word artist som vaggande läser ur en röd folder av lösa kaffefläckade sidor, en rabblande stream of conciousness, som hon stakar sig igenom genant leende, på ett mindre strömlinjeformat sätt. Hennes stickade tröja hänger löst över hennes bröstlösa bröst, och hon viker benen, på något post-ironiskt vis, som vore hon missformad eller kobent, medan hon gungande likt ett otåligt barn viskar in i microfonen. P, galleristen, även kallade the Ginger Prince, hänger andaktsfullt över förstärkaren med sin kammade lejonman i rävrött, den välskurna skinnjackan från sjuttiotalet och det ännu veckade, nyss uppvikta skjortbröstet accentuerat av en bohemisk paisley tootal-kravatt. Över läpparna ett råttfångarlikt leende, för stort för hans smala ansikte, och hans sänkta ögon irrande i sina pölar från the artist till de tre unga kvinnorna vid hans sida. Trappan graceras av grånande kvinnor i blommiga klänningar vars ögon flackar över scenen medan de långsamt domnar av och deras deglika draperade fingrar blir allt lättare runt vinglasen. Rader av tweedkavajer och kulörta pager, märkliga avantgardeplagg, assymmetriskt skurna över anorektiska kroppar, och hårda geometriska glasögon i vilka blanka ögon hänger livlösa. Och på första raden faller mina ögon på H, som skakar okontrollerbart, hennes små korniga ögon upplösta i lager av mascara och tårar och hennes beniga fingertoppar darrande mot nässpetsen. Hennes tunna kropp ger efter som om den är på väg att brista, expandera eller implodera under rörelsen, och det slår mig, med tacksamhet och fasa, att hon skrattar. Och hon fullkomligen går sönder av detta vansinniga skratt och att vart ord artisten yttrar river löst en nytt allt mindre återhållet skratt, tills hennes röst, kvidande, dränker poesin, och hon hulkar, stönar gutturalt och förtvivlat pressar händerna mot läpparna. Och från balustraden kan jag se det sprida sig, ofrivilligt likt en sjukdom, de lätta leendena, och det nästan tvångsmässiga fnittrandet. Och tillslut är det omöjligt att undvika: vi skrattar åt konsten.

2 kommentarer:

Niklas sa...

Helt underbart! Detta, ibland, högtravande konstutövande som i all sin kreativitet och galenskap blir både tråkigt förutsägbar och teatralisk. Hur förbjudna är inte dessa skratt? Hur förlösande är de inte?

Hypergraphia sa...

Verkligen. Jag har alltid älskat att betrakta åskådarna mer än det åskådade. Och jag har aldrig funnit ett skratt så befriande.