MODERN TEKNOLOGI OCH BESATTHET - EN LUDDITS BEKÄNNELSER

Problemet med besatthet är att du mycket snart förlorar idén om objektet för att osynligt ersätta det med idén om själva besattheten. Att jag är medveten om det här faktumet tycks knappast underlätta skingrandet av tankarna. Istället förblir de en stormande hord som frustande tränger fram genom hjärnbarken. Jag befinner mig i ett konstant tillstånd av förstärkt uppmärksamhet. Som om jag har rest mig över den här futtiga staden och ständigt stirrar ut över dess irrande huvuden, vakande efter någon. Allt oftare tittar jag ut över min gata ur ett fågelperspektiv och jag ser oss irra förbi varandra, dessa två parallella liv på Broughton Road, som oupphörligen går om varandra. Hur kan man bo på samma adress och aldrig mötas? I fredags förkylde jag mig över sliskig svensk cider på ett av de mest föraktliga uteserveringarna just här. Och besattheten sprider sitt sjukliga gift genom ådrorna och försänker allt i avsiktlig och betydelsefull tystnad, de lilla signaler som kan spåras blir tecken att tolka. Att mjölken plötsligt tagit slut i kylen, ett ödeskast att omfamna, att rusa ner till cornershopen, vakande, vakande, vakande. Det enda botemedlet mot den här typen av intellektuell dränering är ju trots allt mötet. Jag finner mig väntande inte enbart på personens återuppdykande utan snarare på min (tvungna och ofrånkomliga) besvikelse. Besatthet om inte annat, kommer alltid i viss mån, vara en reflekterad egenkärlek. Vad minns jag av vårt möte om inte min egna känsla av mig själv och självets plötsliga värde. Och vad längtar jag ytterst efter om inte att en dag vakna och älska mig själv ovillkorligen. Att bli en god människa för att tala i mer religiösa termer.
Och medan jag väntar får jag ägna mig åt den typ av schematisk strukturering jag tror i längden förbättrar mig. Tvångsmässiga listor, dieter, dagboksföring, liksom plötsliga sociala stadgar ska bli ryggraden jag saknar i livet. Häng upp skinnet på en galge, et voila! Kvällarna kan spenderas sjukligt uppdaterande det tomma hotmail-fönstret i väntan på en röst, vilken som helst, eller maniskt studerande de tickande siffrorna i facebooks online-fönster, där nostalgiska bekantskaper kommer och går, händigt summerade i desperata status-updates, spöken ur det förflutna, nära vänner och familjemedlemmar, gäckande närvarande någonstans långt borta, och sedan lika plötsligt försvunna. En skenbar känsla av närhet den moderna teknologin. Alltid en handräckning från soffan, alltid definierbar och dokumenterande, men aldrig verkligen där. Mitt förakt för den här typen av kommunikation har hastigt slukats av min hunger efter närhet. Och min vän främlingen är ständigt där, med en halvmåne efter sitt namn, som för att illustrera hans dvala och hans egentliga frånvaro. Jag skickar honom små meddelanden ibland, märkliga kommunikéer kring absurditeter som han aldrig svarar på. Ryktet säger att han kallat mig fantastisk. Jag kan ha kallat honom enastående, väl medveten om att öppet beröm har en trickle-down effekt. Det rinner genom de sociala cirklarna och forsar ut på andra sidan. Men i slutändan är tystnaden ändå densamma. Högteknologisk men ytterst alltid mellan-mänsklig. Och ytterst har vi knappast ens talat med varandra. Humorn, den alltgenomsyrande humorn är onekligen att jag ytterst couldn't care less. Idén har slagit mig att om vi i ett förhållande tillhör vår älskade, tillhör vi när vi bryter oss ur det hela världen, och världen, skrämmande nog, väller in över den nyligen självutlämnande med obarmhärtig girighet.

Alla kan ta för sig. Alla bör ta för sig.

THERE ONCE WAS A LADY FROM KENT...

N gjorde en tid tillbaka den briljanta observationen att plötslig besatthet av meningslösa sysselsättningar ofta är ett tecken på att helvetet väntar runt hörnet. Jag har gått och funderat ganska mycket på våra privata stormar och våra så absurda sätt att hantera dem. Med varje revolution följer också ögonblick av märkligt stillastående. Ögonblick som knappast kan fyllas med naturliga vanor, knappast kan mätas ut med normala konversationer, utan som tanklöst fylls med vad som finns till hands. Dagarna efter en bortgång sitter jag och en vän på en alkisbänk och äter lakritsremmar, likt två skolbarn i solen. Och jag och J, på tröskeln till något odefinierbart, lagar fisk i köksgrillen klockan tolv på natten och lyssnar på radio Skottland. Listen to your teacher, dinnae say dinnae. Jag påbörjar projektet att sy om större delen av min garderob. J börjar köpa skjortor på nätet, som vår visslande brevbärare levererar om morgnarna. Sängen är omgiven av upprivna bruna paket och röda gummisnoddar.
J frågade mig igår natt om jag befann mig i en av mina "väntande perioder". "Jag känner dig ganska väl vid det här laget" sa han. "Och när du väntar biter du så hetsigt på dina naglar att dina fingertoppar aldrig slutar blöda." Varpå han sträcker sig efter min hand som en förälder. "Få se." Det ser ut som om jag har stoppat händerna i en mixer. Annars fortsätter dagarna som vanligt.

Och ouvertyren så avklarad (skamsen över den svällande repertoaren av privata melankoliska upprepningar som översvämmat den här sidan på sistone, absolution, fader, absolution, käre läsare...) får N's kärnfulla påstående mig att tänka på en väns mor jag besökte i en villa i den brittiska idyllen i Kent som första etappen i en mycket lång resa för nästan exakt ett år sedan nu. Hennes ganska obscena fascination inför den stundande ålderdomen och alla dess oräkneliga men så lätt föreställbara krämpor yttrade sig i ett bisarrt skåp inne på det lilla privata kontoret. Likt ett distanslöst memento mori motiv hade hon och hennes make föreberett den stundande döden minutiöst i detta arkivskåp grå metall. Och varje morgon när de passerade denna morbid möbel kunde de läsa instruktionerna som modern plitat ut åt sina utflyttade barn: Utifall av död, alsheimers, eller annan sjukdom öppna låda ett, slå upp folder nr tre, betitlad... osv. Döden hade blivit en påhittad husgäst att hänga vakande över skrivbordet.
Jag fann för övrigt Mrs Kent ändlöst underhållande och mycket skrämmande som studieobjekt. Hon serverade oss fruset uppmicrat ris med en klumpigt utklämd klick tomatpuré och klappade sin fyrtioårige son över huvudet när han satte sig till bords. Livet rullade ut i en ändlös serie imaginära dilemman och hypokondriska problem medan hon talade. "And those gypsies..." började hon och sedan hettades hennes ansikte upp: "Kent is crawling with them these days, those gypsies, coming here with their tents, hunting the badgers and all the birds..." Idén att pittoreska Kent med dess övre medelklassbefolkning hyste klaner av nomader som jagade trädgårdarnas grävlingar var sjukligt absurd. En tystnad av tunga andetag och kvävda skratt lägrade sig. Lite senare under kvällen tog hon mig åt sidan och frågade, först generat men sedan plötsligt oroligt om hennes sons flickvän (vars föräldrar ursprungligen flyttat från Pakistan) var mycket mörk. Hudfärgsfrågan föll först platt eftersom ordet "dark" för den rasistisk ignorante har ett mångfald av mer filosofiska tolkningar än den bokstavliga. "Her skin" viskade hon. "It's not really that dark, is it?" "Those asians aren't that dark, they are more yellow, some of them are really quite pale." Med anal perfektionism flyttade hon under tiden runt samtliga föremål som för ett ögonblick lämnats ovaktade runt om tolvvåningsvillan vilket vid avresetidpunkten ledde till en ändlös jakt efter strumpor, kameror, bilnycklar och pass som hon med nästan irriterad nonchalans ryckte på axlarna inför "darling, how can i keep track of all your things..."
I själva verket tyngdes villans tre våningar ned av det rasande självbedrägeri som de tre familjemedlemmarna oavbrutet försökte riva ner för varandra, medan de ilsket försvarade den egna positionen. Varenda liten gest var höljd i propagandans enfärger, varenda fras dröp av upprorslystnad. Hennes son, en kringresande dockteater-entusiast, som under åren jag känt honom nogrannt skissat upp det egna personat till en charmant, bohemisk och fattig konstnär, fann sig avklädd som rikemansson när modern nästan ill-villigt vände sig till mig och skrockade: "Han äger ändlös mark här nere i Kent, han har inget att oroa sig för." Allt från det ytliga samtalet till den avskalade inredningen påminde om dåligt tecknade amatörkulisser, instabila kartongväggar i grälla allt för grova mönster. Döden, trots arkivskåpet, kunde knappast tränga in genom den fint anlagda trädgården. Hon irrade riktningslös runt väggposterna och stirrade tomt genom de polerade glasrutorna. För de odödliga i Kent var döden mer av en "useful and rather neat little commodity" man kunde möblera kontoret med och vid tillfälle, kanske till tet, just innan man klippte rosorna, kunde dra fram likt ett äss ur skjortärmen som en enorm och slutgiltig brasklapp: "Darling, we don't have many years to go, dont talk to me like that, its not fair on your poor mother, I could die, you know, any day now, so, come her, give your mother a kiss. There."

KROPPSLIGA FÖRLUSTER

C när hon gråter, strycker tårarna ur ögonen med fingertopparna, för dem till munnen och slickar i sig dem likt ett barn. Som om sorgen måste föda sig själv, ständigt måste fyllas på, förnyas och underhållas. Eller också är förlusten så stor att ingen mer förlust kan läggas till den, att tårarna måste samlas upp, som om varje droppe som slår mot täcket är för evigt förlorad och i sig måste sörjas.
Kanske sörjer vi alltid på ett eller annat sätt förlusten av något som en gång varit en del av oss. Det är samma mekanism som aversionen mot den ensamlekande Onan's olovliga spillande av sin säd, eller vissa folks skräck för fotografiets konst som enligt myterna stjäl en del av vår själ, eller för all del mitt eget tvångsmässiga nagelbitande. Internet kryllar av människor som stoltserar med att aldrig ha klippt sitt hår, att samlat alla sina avbitna nagelhalvmånar, eller sitt navelludd. Varför tandlossningsprocessen hos ett barn är förenat med förenklande myter och ritualer. Trotzil-folkets kvinnor spar, något mer poetiskt, allt sitt hår i säckar för att en dag kunna klättra till himlen. Och Inka kungen Pachacuti lät sitt tjänstefolk äta hans fallna hårtestar då han ansåg det för heligt för att falla till marken.
Detta absurda samlande slår lätt över i en Pachacutisk hybris. Det mest fantastiska uttryck för dilemmat (i en vidare tolkning av rädslan av förlusten) jag läst om låter som en scen ur Gargantua. Ursprungligen att hitta i André du Laurens, A discourse of the preservation of the sight från 1599, men händigt citerad i Faber och Fabers underbara Book of Madness, beskriver det en man som fruktar att urinera.

"The pleasantest dotage that ever I read, was of one Sienois a Gentleman, who had resolved with himselfe not to pisse, but to dye rather, and that because he imagined, that when he first pissed, all his towne would be drowned. The Phisitions shewing him, that all his bodie, and ten thousand more such as his, were not able to containe so much as might drowne the least house in the towne, could not change his minde from this foolish imagination. In the end they seeing his obstinancie, and in what danger he put his life, found out a pleasant invention. They caused the next house to be set on fire & all the bells in the town to ring, they perswaded diverse servants to crie, to the fire, to the fire & therewithall send of those of the best account in the town, to crave helpe, and shew the Gentleman that there is but one way to save the towne, and that it was, that he should pisse quickelie and quench the fire. Then this sillie melancholike man which abstained from pissing for feare of loosing his towne, taking it for graunted, that it was now in great hazard, pissed and emptied his bladder of all that was in it, and was himselfe by that means preserved."

THE YEAR OF STANDING STILL

Döden, även när den drabbar någon vi aldrig träffat, river upp allt i sin väg. Timmarna släpar stegen efter sig, och minuterna spänner tillbaka som om de vägrar slå över, vägrar släppa greppet. Hur ofta vi frågar varandra vad klockan är, som vi väntade på något, vad nu det kan vara, på att kunna sova, på att kunna känna hunger, på att kunna resa oss ett tag och gå runt rummet och sedan sätta oss igen, på att kunna köpa en ny flaska vin, eller röka en till cigarett, se en film eller gå ut eller gå vidare. Men ingenting förändras. Minuterna hasar fram, ovilliga, ohjälpsamma, avstannade. Sorgen blir sin egen klocka. Cykler av tystnad, tårar och sedan dessa absurda småfnittrande samtal om hattar, sjömän, desperata husfruar och Chealsea Flower Show. Men vad vi än gör förblir klockan lika motsträvande. Det är som visarna spjärnar emot, som om metallgrenarna gnisslande reser rygg över urtavlan, som om själva rummet kämpar mot förändringen. Fönsterluckorna stänger ljuden ute. De vita oklädda duntäckena likt murar mot vinddraget. Också solen kämpar genom sin skåra mellan det röda gardintyget och väggen.
Så mycket en minut kan rymma. De senaste dygnen påminner mig om Borges novell The Secret Miracle där huvudpersonen författaren Jaromir Hladík ställs upp framför avrättningspatrullen, och bönande om tid att avsluta sitt sista verk, får sin önskan uppfylld. Världen fryser runt omkring honom, endast i hans huvud fortsätter året att gå. Det hemliga miraklet blir hans ensamma år i en orörlig värld, mot muren inför de obönhörligt väntande levande gevärsstatyerna. Och när året gått, och han avslutar sin sista mening i sin egen hjärna, slår sekunderna över. Skotten avlossas.
I mina sena tonår, besatt av argentinaren och den relativa tiden, skrev jag en slags imitation av historien, stapplande haltande metafysik. Jag tänkte mig tiden som ett mått av upplevelser inom en viss ram, och med vidgade upplevelse möjligheter, förlängd tid. Liksom en fluga onekligen inom en sekund tar in så många intryck att den skärm som vi ser som en konstant, för insekten börjar blinka, så måste också vi kunna se mer, och så bakvägen förlänga vår tid. Jag hittade ganska omgående den här gamla texten på min dator, betitlad Altamiro Juarez och Tiden, en övning i att imitera stil.
Den har den charmigt pretentiösa inledningen (så blatant apad av mästaren):

"Natten den 14 augusti 1926 förklarade min vän Altamiro Juarez två saker för mig i skuggan av ett ljus i hans dåvarande hem på calle Gerineldo-Barencià 18. Det första var en möjlig lösning på den paradox Leipton formulerade 1732 med orden: Vi lever i en evig tid men vi skapar evighetens beståndsdelar och dessa är korta och flyktiga och omintetgör sin helhet. Det andra han förklarade var varför han en gång utan ånger hade dödat en man. "

I slutet av historien bekänner mannen som lyckats spänna ut sina sekunder till år sitt öde för sin sonson i ett brev:

"Ta exemplet flugorna. Vet du att de under en sekund ser världen så mycket snabbare att de tar våra bildspel, inte som en flytande ström av intryck, utan som enskilda bilder. På samma sätt fungerar vår tid. Människorna ser strömmen, det evigt flytande, men vidgar du sinnet upptäcker du hålen av stillastående däremellan. Jag fördjupade mig i det. Jag övade varje sinne jag hade. Jag gick till platser där stora folkmassor kunde bli funna och jag försökte uppleva inte massan utan individen och för varje dag steg antalet människor jag såg. Den första dagen fanns tre individer och en folkgrupp, den andra dagen fem, sedan, tio, och så tillslut hundra, hundrafemtio, och tusen och en dag såg jag inte bara alla individerna utan också varje enskild kroppsdel och varje enskilt sandkorn på marken och då var jag där. Dagarna blev oändliga, så många intryck hann jag ta in, och jag hann granska varje sekund så noga att allt tycktes stå stilla. Först gladdes jag åt detta. Vilket övertag att se all så tydligt att de förvandlas till stillbilder. Men sedan såg jag att detta var tidens fallgrop. Jag fick vänta i år på att de stillastående scenerna åter skulle börja röra sig och när de väl rörde sig hann jag inte med att själv följa deras rörelser. Altamiro, detta var plågan i det hela, min kropp och mitt sinne fungerade inte längre ihop. Mina leder var lika stela som alla andra människors. Muchacho, tiden flöt men för mig står den nu stilla. Därför har jag hunnit betrakta detta ark i tiotals år innan jag fått möjligheten att skriva ett enda ord. Därför, min vän har jag sett dig tydligare än någon annan människa när du nu står framför mig. Mer vet jag inte, mer kan inte sägas. Har jag sett allt? Inget förvånar mig längre, inget finns väl kvar längre. Jag är mycket ensam. Som Señora Cantella säger till alla besökare sitter jag i min stol. Vrider man den ut mot fönstret kan jag se himlen och lite av gatan. Sällan finns där något att se. När det regnar lägger sig glasvita droppar över hela staden och i dem kan man finna mönster. Ibland finner jag bland dessa droppar sandkorn som flugit in från havet. En gång såg jag ett sandkorn som var en perfekt kub. Annars ser jag mycket lite. Det är samma tavla varje dag. Jag lider. När någon sticker mig med en nål känner jag smärtan i tusentals år. Även min död kommer att vara i tusentals år. Under mitt sista andetag skulle ett barn kunna födas, åldras och dö. Jag kommer inte att veta i exakt vilket ögonblick min död inträffar. Det är det enda jag inte vet något om."

I den här åldern avslutade jag allt för många noveller med döden, den absoluta deus ex machinan, efter drömmen det lättaste sättet att knyta ihop alla trådarna. Liksom med den gordiska knuten är det bara att höja yxan och sikta:

"I tredje byrålådan ovanifrån fann jag en liten pistol. Jag gick tillbaka till min farfars stol, siktade mot hans panna och sköt. Jag vet inte hur länge den avlossade kulan vilade i luften i en ring av metalldamm och krut, jag vet inte heller om den någonsin rörde sig eller vad det så slutligen var som nådde fram men plötsligt kastades hela Bernardos huvud bakåt och när kroppen slungades fram igen var han död. Märkligt nog var det enda som slog mig just då insikten om att i hela detta händelseförlopp hade det funnits någon liten hundradels hundradel som hade gått som en skiljelinje mellan liv och död. Det finns en symmetri också i detta.
Så avslutade Altamiro Juarez sin berättelse den där natten för länge sedan."

Det är märkligt hur själfull men röstlös tonårsprosa återigen kan bli litteratur, när man många år senare cyniskt kan citera den i ett helt annat sammanhang. Mitt forna jag förtjänar mer respekt än så. Tiden, har således börjat stappla igång igen, sakta, puttrande likt en gammal motor, rullar landskapet tillbaka utan för fönstret, en fiskmås skränar och askpelaren faller av cigaretten ned mellan tangenterna. J rostar bröd, solen är påväg ner, ikväll bjuder någon på fest.

ORD, ORD, ORD

Ibland känns det som om varje ord pekar mot det ögonblick då det inte längre finns något att säga. Jag har räknat in uttömligheten i mitt liv och förbereder mig inför slut som knappt ens påbörjats. Ibland måste man skriva någonting, vad som helst, endast för skrivandets skull. För att fortsätta tala är långt viktigare än att ha något att säga.
- Ord, ord, ord, sa hon leende.
- Ah, ord, ord, ord, nickade han.
- O' ord ord ord ord, sa hon tårögt.
- Ord, sa han.
Tramlines, sa min chef D, den yttersta symbolen för den ostoppbara vanan. Och samtalen fortsätter på autopilot.

EN LITEN NOT KRING ARKITEKTUR

Edinburgh's stadskärna påminner mig ofta om Alice's kaninhål. Ihålig som en ost kan garderobsdörren mycket väl leda ner i underjordiska katakomber, ut genom en annan garderob på andra sidan stan, eller ned till den djupaste igenspikade lagerutrymmet tre våningar under gatuplan. Under början av sextonhundra-talet när den svarta pesten spreds från hamnen i Leith med råttorna som vällde in från fartygen tog statsrådet det digra beslutet att helt blockera igen Saint Mary's Close och på så sätt isolera de pestsjuka, som där hordades in och lämnades att dö. De ruttnande kropparna långt senare upphämtade och begravda av två slaktare. Andra tunnlar har fötts som en naturlig del av det urbana mänskliga sedimentet, husbyggen på husbyggen, på husbyggen. Tjugo år tillbaka fanns fortfarande intakta hem att finna i undergjorden, och vissa ökända lägenheter vid the Cow Gate vars förrådsutrymmen var portaler till de nedre regionerna.
Den bortglömda arkitekturen, slumpmässig, oplanerad, skapad ur en brist på skapelse, har alltid fascinerat mig. Edinburgh förefaller så korrekt välplanerad med det enorma New Town projektet i centrum som i sann upplysningsanda beräknades och grundlades med perfekt symmetri och ett av dessa eleganta korsnät av raka gator som bara kan ses i städer som planerats snarare än vuxit fram organiskt. Ändå, olikt andra storslagna arkitetoriska projekt, är det ideala bygget överskuggat av det skottska elementet av misslyckande. Kronan på verket skulle vara ett enormt neo-klassicistiskt akropolis centrerat inför stans blickar högst upp på Carlton Hill, Edinburgh's center, som idag pekar likt ett vittrande skelett mot himlen. I själva verket har The National Monument, som det var tänkt att kallas aldrig förfallit utan faktiskt aldrig färdigställts. Påbörjad 1816, ett år efter Waterloo, var Parthenon imitationen tänkt att bli ett monument över krigets offer. Knappt halvvägs genom bygget rann dessvärre budgeten ut, och arkitekten Playfair kom att sätta sitt namn på en halvfärdig fasad, med enorma vita stentrappsteg och en rad atenska kolonner, som mycket snart kom att dubbas Edinburgh's Skam. (En liknande process skulle upprepas i det moderna skandalomsusade bygget av det Skottska Parlamentet, en fruktansvärt ful brutalkoloss vars förverkligande satte ett par extra nollor på den budgeterade summan och som nu, hatad av alla, har börjat se sina källarlokaler översvämmade av grundvatten, ett skam som sipprar långsamt och vars omnämnande sker under mycket hysschande.)
Olikt andra städer jag besökt däremot, är Edinburgh ständigt "under konstruktion", ständigt halvägs genom en idealistisk förbättringsprocess. Under mina fyra år i den här stan tycks demoleringsmaskineriet, släggorna och de tandförsedda grävtruckarna, alltid följt i mina spår. En Midas Reversé. Av de tre studiolokaler jag och J har arbetat i, har samtliga inom fyra år jämnats med marken. Den senaste, ett absurt Vilda Western projekt i trä i mitten av finborgerliga Morningside, med enorm rödmålad salong och kompletterande Wanted-affischer i gatuplan, står inför bödeln just nu. Det finns mer pengar i att låta de här byggnaderna stå tomma än att fylla dem med konstnärer, musiker och hemslöjdare. Eller i ärlighetens namn, att fylla dem med någonting alls. Regelverket är kvävande. Vår säkerhet blir omöjlig att garantera. Vi kan dö, som sagt, på förvånansvärt kreativa och nyskapande sätt, om man får tro the Council, vars inspirerade Health and Safety regulationer i princip omöjliggör livet och thanks heaven, döden. På samma sätt revs för knappt ett år sedan the Buffalo Club, vars övergivna korridorer redan omskrivits, med deras spirande senapsfrön och renskalade rum. Och dessförinnan, om vi drar klockan tre år tillbaka, New Streets tegelhus, med dess platta tak befolkat med måsar som vildsint brukade djupdyka över våra huvuden, och dess enorma fönster som i morgonsolen, likt gigantiska förstoringsglas stundvis brände svarta cirklar i golvbrädorna. Idag återstår inte annat än en röd kulle av krossat tegel och ironiskt nog en låg röd mur, mot vilken den blå dörren fortfarande står intakt med dörrklocka och brevlåda.
I själva verket slår det mig att alla mina tidiga arkitektoniska minnen i den här staden alla besynnerligt har jämnats med marken i ett utslag av verklighetens onekbara symboliska mönster. Jag mötte J i de underjordiska tunnlarna under tågstationen, gångar som nu är en kammad grusslätt vid Waverley tågstation. Vi rörde oss en natt med en ficklampa och två stearinljus genom den kolsvarta världen av sjukt förvriden järnräls, rum helvetisk fyllda med bråte (sladdar, trä, spik och oformliga järnstänger) genom vilka vi klättrade fram på händer och fötter, genom sönderslagna sekelskiftes toalettbås och kamrar drypande i stenfukt och mörkerlevande mossar. Min närmasta vän, M, och jag hemsökte under liknande omständigheter det gamla boktryckeriet, med dess tak av purrande uppskrämda fåglar, dess golv av krossat glas och dess rum av ändlösa otömda hyllplan. Idag har fasaden blivit vägg i ett modernistiskt kontorskomplex.
Den gamla bussterminalen, mitt lokala whiskey-lokus intill bokhandeln, frukthallarna, och min första lägenhet har alla gått samma öde till mötes. Leith ligger som ett upprivet sår i vårsolen. Och vi måste flytta. Vår viktorianskt primitiva lägenhet ska moderniseras. Det är märkligt att komma hem till en stad som aldrig förblir densamma. Som äter upp sina egna minnen och sitt eget förflutna och spyr upp modernism i sten som gröntecknas i de sura regnen, och svarttonade kontorsglas som stirrar blint över de gamla gatorna.

SAMSON

Känslan av min egen kroppslighet har alltid i vis grad fyllt mig med äcklad skräck. I långa perioder var alla mina skönlitterära texter laddade med en slags korsettliknande smärta. Protagonisternas lår skavde mot stolskanterna, dallrade när de rörde sig, deras bälten skar in i buken, deras tunga kinder gungande likt uppvärmt gummi när de sprang. De mådde illa, hade magsmärtor, och de pustade, suckade, stönade och svettades oavbrutet. Kroppsligheten var en slags uniform de barn, tung, upphettad och svår att manövrera. De enklaste sysslor tog hela stycken att beta av. Det var ett djupdykande i vardagsångesten, i problematiken i att röra sig tvärs över rummet, att öppna dörrar, att somna, att klättra upp för trappor och att gå. En tid var samtliga av mina karaktärer överviktiga eftersom jag knappast kunde beskriva den här skavande känslan på annat sätt. Sen dess har jag givit upp deras kroppsvikt eftersom det är knappast är den som är det som är den fundamentala idén jag jagar.
Efter en vecka i min fars gästrum med dess gröna persienners som långsamt skiftar färg medan morgonen gryr och dess pojklånga säng och tomma tillfälliga möbler har resåren tillslut gått i mina strumpbyxor och det är på samma sätt med masochistiska tendenser jag saknar känslan av knivskarpt nylon som skär in i midjan. Som maler mot bukorganen. Jag är så van vid känslan att jag knappt ens reflekterar över den, men jag har en anakronistisk förkärlek för viktoriansk snörning. Smärta uppenbarligen, reducerar upplevelsen av kropp och ersätter den med upplevelsen av sig själv, smärta.
Behovet av stänga av kroppsligheten och ytterst av förändring tar sig oväntade uttryck. En timme innan avresa, sömnlöst gråtmilda, i min mammas regnskuggade kök, över det kallnande odruckna kaffet och den påbörjade köttigt rosa blodgrapefrukten, ber jag henne klippa av mitt hår. Kanske främst för att vi behöver något att fylla de här sista redan uppbrutna timmarna av separation med, en distraherande konkret syssla, men också för att kroppen känns outhärdligt påtaglig. Grov, kraftig och härdad. Skinn likt otvättat läder, stelt, färglöst beiget, och oböjligt, ansiktet uttorkat och skorplikt, flagnande likt en gammal tapet i förmiddagsljuset. Jag vill kunna skrapa av det, jag vill kunna klä av mig. Mentalt upplever jag ofta en känsla av gränslöshet, att i början av en utsträck väg, med otrubbad övertygelse, tro mig kunna springa hela avståndet ungefär på samma avslappnade sätt som man flyter över vatten, endast för att halvvägs slås av kroppens förvånande brister.
Så finns det väl knappast något mer varken förnedrande eller befriande, med betoning på den senare, än att sitta halvnaken i ett par skärande små brunfärgade strumpbyxor (åh, detta i grunden så patetiskt komiska plagg, en andra hud i vilken kvinnligheten plötsligt reser sig i sin clownlika egenskap, adjö gracer!) och gråtande över mina oförenliga dualistiska levnadsförhållanden få håret avklippt. Det är lika delar straffånge som revolutionär. Håret lägger sig som en spretig päls över brösten, som en grov filt över nylonet. Över grapefruktens fläsk och det oljigt simmiga kaffet. Över stengolvet, över plastmattan i badkaret och designerstolen. Min chassidiska perfekta högra hårlock faller sist. Det är hollywoodsk sentimentalism för hela slanten. (Håret har ju trots allt biblisk symbolik, och har för den moderna kvinnan blivit beviset på hennes utveckling. Detta sällan förbisett. När D's fru för övrigt klippte mitt hår i mina antikvariska ungdomsår skrattade min chef "My Rapunsel, I get my wife to cut your hair so that you will never leave me." Liknande humor stannar hos mig för alltid, efter som mitt litterära membran tenderar att analysera verkligheten på samma symmetriska och metaforiska vis som vore det en roman.) Och ur havet av hår som strömmar ut mellan min mammas händer, som regnar över stockholmsskyarna, svart och taggigt, reser sig ett urgröpt blekt kvinnoansikte.
Litterärt finns knappast bättre hantering av sorg än den melankoliska treenigheten: Bröd, Hår och Vatten. Således duschar jag i brännande hett vatten tills kroppen är skållat röd innan jag bryter ett sista bröd med min mor som vi äter med upplyft konspiratorisk lätthet.
I bilen till flygplatsen slår det överhängande regnet tillslut ner och när det lyfter får det landkapet att verka upplyst inifrån. Världen brinner likt enorm glödlampa mot den grå himlen, i mjukt solkigt skogsgrönt, i rapsgult och timmerrött, det outhärdliga ljuset dämpat endast av färgerna.

YOU THRILL ME WHEN YOU DRILL ME

Jag hade glömt Stockholmsregnen. Hur stan över natten helt tycks vattnas ur och bli diffus likt en amatörakvarell. Ett regn som knappast ens hamrar mot rutan, utan som snarare ljudlöst hänger över gatan, likt en tung grå skugga. Hela stan tycks slå in genom fönstret i uppblötta dofter. Asfalt, avgas, och sten. Det translucenta morgonljus som slår in genom de gröna persiennerna får rummet att verka försjunket i vatten, vilket för övrigt påminner mig om mina återkommande barndomsfantasier om gator dränkta i vatten, mot vilket jag kunde slå upp mitt fönster med min yngre bror och baxa ut köksbortet och ro runt bland möglande trätoppar och cyklopiska gatlyktor och de kringflytande samhällslämningarna. Genom det glasklara vatten kunde vi urskilja gatan under, gråtonad och konturlös under den krusade ytan.
I natt har jag drömt att vi försökt sälja något, jag och J, och att mannen som svarar på annonsen dyker upp med sin mamma i dörren och att de båda pressar upp den vita gallergrinden och med våldsam självklarhet börjar rumstera i vårt hem. Kvinnans ansikte påminner om en lärarinnas från en föreläsning härom kvällen, vars blanka mjölkhinnade ögon och hårda kantiga ansiktsdrag skrämde mig. Hon åt girigt lutad över en papperskorg med oljan och såsen rinnande ut över händerna och drack maniskt ur en lokaflaska med ögonen fulla av riktningslös aggressivitet. Hennes kropp föreföll enorm, kanske mer på grund av dess ryckigt klumpiga styrka, än dess egentliga storlek. Hon passar givetvis utmärkt in i mina drömmar, som de senaste nätterna har blivit ytliga collage av mina sista dåsiga intryck framot soluppgången, igår natt en dystopisk familjetragedi, en våldtäktshistoria och internets märkliga annonsforum (Baby Reebok trainers blue size 2.5 as new; Blood pressure monitor-Must Sell By 15TH May-Bargain; Recently separated, looking to rebuild life; Sub male seeking mon to fri accomodation with strict landlady; Attractive City Lawyer, Offering Free Accommodation For 'Intimacy'; Power Devil Petrol Lawnmower).
Den riktningslösa urspårningen som vädret satt igång är en behaglig ursäkt för en dag av sporadisk letargi, rökande på den kyliga balkongen, en serie måttlösa påtårar, och bortglömd pubertal ensamhet. Jag spelar "dirty blues" och funderar över decorums fortsatta närvaro inom semi-pornografin. För det är den enda anledning jag kan föreställa mig till att skivbolagen inte censurerat de här ganska öppet obscena och humoristiskt metaforiska gamla bluestracksen. Då möjligtvis en ganska naiv oskuld jag av princip vägrar tillrättalägga vårt förflutna med. Steget från direkt anstötande nätannonser av ensamma människor som önskar eufemistiska "casual romances" på Gumtree till 40-talets "Let me bang your box" och "Keep on Churning" är relativt kort. Plus ca change, plus c'est la meme chose, som D sardoniskt summerar sin livsfilosofi.

Metaforerna är ändlösa och klockrent genomskinliga. Legenden Dinah Washingtons 1947 hit Long John Blues andvänder ett vulgärhumoristiskt transparent tandläkarmotiv.

"I've got a dentist who's over seven feet tall /Yes I've got a dentist who's over seven feet tall / Long John they call him, and he answers every call

Well I went to Long Johns office and told him the pain was killin' / Yes I went to Long Johns office and told him the pain was killin' / He told me not to worry, that my cavity just needed fillin'

He took out his trusted drill / And he told me to open wide / He said he wouldn't hurt me / But he'd fill my hole inside / Long John, Long John, you've got that golden touch / You thrill me when you drill me, and I need you very much"

Och senare i Big Long Sliding Thing en potent trombonist, med en double-entendre som är svår att missa.

"Send me a daddy / with a big long sliding thing
Well the first time he played / I asked him how it was done / He said I blow through here / Then I work my fingers and my thumb / I slide it right off / Then I slide it back again / And I get a lot of wind / And the I slide it back again."

Eller för all del Bullmoose Jackson risqué klassiker Ten Inch Record från slutet av fyrtiotalet vars innuendo för de riktigt blinda understrukits av en perfekt lagd paus:

"got me the strangest woman / believe me this trick's no cinch / but I really get her going / when I whip out my big 10 inch... record of a band that plays the blues / well a band that plays its blues / she just love my big 10 inch... / record of her favorite blues"

Sen har vi ju förståss onekligen de totalt omaskerade sexuella högersvingarna som måste gjort femtiotalets konservativa medelklassfamiljer livrädda. Soulstjärnan Jackie Wilson har till exempel en obskyr x-rated duett variant på hitlåten Think Twice med Lavern Baker, en stenhård bluesfight och gränslös musikalisk glädje, what else?:

"Lavern: "I said you better think twice, Jackie / Before you call me a dirty wh*re / I've got news for you little boy / Don't f**k with me no more

Jackie: Now wait a minute Vern, b*tch / I've had just about enough of your sh*t / I wanna take it easy, yeah / You dirty son-of-a-b*tch
Jackie: You always pullin' up your dress, "Look, Jackie!"
Lavern: That's alright, just lick it. You know how to do that, doncha?
Jackie: I don't want no more of your reefer. Or your pu**y.
Lavern: You know how to eat ice cream?"

Och Fred Wolff Combo's Somebody else has been sucking my cock last night, vars råa lyrik bokstavligen kan summeras till titelraden med den underbara modifikation "ol' long dong". Eller för all del den skönsjungna parafrasen på Woodchopper's Ball, Rotten Cocksucker Ball av The Clovers. Och den oemotståndligt naiva Dave Bartholomew's Ding-a-Ling ("My ding-a-ling is the cutest thing, when you are young and you're on the go, your ding-a-ling won't ever get sore.") Eller riktigt heta tonårsförledaren Work with me Annie från 1954 av Hank Ballard med den fantastiska raden: "Annie please don't cheat / Give me all my meat, oooo".

Sex kommer givetvis alltid att vara mer underhållande i konservativ motvind. När allt kan sägas blir allt tillslut urladdat och tomt. Det moderna samhället har tillslut gått varvet runt och tömt det sexuella på sexualitet. Anakronistiskt idkar jag ännu musikaliska romanser. Och jag är såld på det här. Totalt. Head over heals.

För vidare indulgence, mes cheres... Eat to the beat.
Foto av WeeGee, Couple in Voodoo Trance.

OBSKYRA VÄRLDSFÖRKLARINGAR

Om det är något som alltid underhåller mig så är det obskyra men ambitiösa världsförklaringar. Författare som väljer att sammanfatta världshistorien genom mjölkkonsumtion, genom krukväster, urverk, eller den filosofiska synen på avfall. Nu senast Ismail Kadare's Spring Flowers, Spring Frost i vilken den marginella karaktären, låssmeden, förklarar den sociala psykologiska utvecklingen genom människors lås och förövarnas brott:

"Theft can explain how the whole world goes round" he said as he lit a cigarette. "You can tell a man by his looks people say. I have a very different opinion." He was talking once again in his natural voice, with his customary jocular intonation. It wasn't the way someone behaved, or spoke, or wrote or drew, according to him, that best defined what sort of a person he or she was- especially as far as amourous relations were concerned - but above all the way he or she forced a lock. It was a surer mark of a rapist than any sample of blood or sperm. (...) "That's how burglars and burgled give themselves away" the locksmith continued. "Thieves, as I said, can be identified by the way they break locks and their victims can be recognised by their choice of locks. You could sum up a whole epoque by its locks and bolts - or rather, by its styles of breaking and entering."

Brottet vars historia plötsligt blir en relativt modern förteelse och tillika en bild av ett höguttvecklad samhälle. (Som figurerna i Kadares lilla by B-, som fascinerat skvallrar om den senast veckans bankrån, ett bankrån som häpnar just eftersom det är ett storstads fenomen, en företeelse tills det ögonblicket okänd på den gammalmodiga landsbygden.)

I själva verket innebär ju brottsligheten en slags raffination och brottet förutsätter ett visst samhälle, liksom låsen förutsätter både en viss materiell standard samt en social ställning. Så fyller gallergrindar, portkodsystem, larmanordningar och kassaskåp en symbolisk roll för ett större paradigm. I ett samhälle litet nog behövs inget lås på dörren. Jag minns en diskussion jag hade med min religionslärare på högstadiet kring det absurda i de tio budorden och deras rangordning. I det moderna samhället är otrohet en synd så mycket mer accepterad än stöld och respekten för fädernegenerationen knappast pliktskyldig. Samtidigt förklarade min lärare är budordens rangordning var mer emotionell än logisk. För mätt i smärta väger otroheten så oändligt mycket tyngre än förlusten av en ägodel, be it what may. Kan tyckas därför att kyskhetsbältet är den naturliga övergången mellan det gamla och det nya, mellan de olåsta dörrarnas kyskhet och den totala frihetens gallergrind.

Edouard Foucaud summerar kort skillnaden i sina två abrupta sidor om låsets historia i The Book of Illustrus Mechinics från 1846: "Locks were formerly unknown to the lower classes. Everyone understands that little Red Ridinghood's grandmother called to her from within, pull the bobbin and the latch will fly up; and as with this old woman so was it for all." Att också Thoureau, i sin naturromantiska Walden påminner om eremitens fria låslöshet cementerar väl egentligen bara låsets sociala mekanismer: "I had no lock nor bolt but for the desk which held my papers, not even a nail to put over my latch or windows". Den verkligt fria människan behöver varken stänga sig själv inne eller andra ute. Den verkligt fria människan har inga ägodelar och tillslut heller inget hem.

En av de mer bortglömda aspekter av låsmakeriet är förståss processen att skapa det unika låset. Från de gamla seglarknoparna, tjuvknutar, ämnade att inte mer än påvisa en stöld som redan begåtts, via Joseph Bramah's säkerhetslås 1789 länge betraktat som "unpickable", till Jeremiah Chubbs detektorlås 1818, som om försök till dyrkningar, förblir omöjligt att öppna tills en ursprunglig orginalnyckeln reglerat låsmekanismen, är låsets historia ett förfinande processen att omöjliggöra intrång. Bland 1800-talets låssmeder var konkurrensen så hård att flera av de tidiga uppfinnarna i sina butiker satte upp annonser för högtflygande summor till den som vågade sig på att försöka dyrka eller bryta upp ett av deras lås.

Idag tar vi låsets absoluta förmåga för given, historisk framstår det snarare som ett Borgesiskt problem, ett antågande mot den dag dag då låsens individualism omöjliggörs, för visst kommer det tillslut att finnas två lås som är identiska, och sedan flera och ännu fler, och en dag kommer en främling att stå på dörrtrappan med nyckeln i låset och helt slumpmässigt släppa in sig själv, gå ut och sätta sig i soffan i vardagsrummet, det ena benet över det andra, och stanna där. (Den märkliga kombinationen av det främmande och det bekanta. Kinesisk folklore har till exempel en märklig svamp eller manet liknande äldre herre, Nurarihyon, översatt slippery strange, med den märkliga förmågan att kunna tränga sig in i folks hem och "ta över". När familjen upptäcker honom över en kopp te på golvet kan de oförklarligen inte slänga ut honom utan finner sig acceptera hans plötsliga sällskap och behandla honom som en del av hushållet.) En viss auktoritet är allt som krävs för att det som väl sluppit mellan dörrarna ska tillåtas stanna. Och så kommer låsen tillslut att vara meningslösa. Jag antar att det ganska fint summerar livet, annars, det plötsliga besöket av något vi aldrig sett komma, som nästan äckligt vardagligt slår sig ned vid matbordet och tar för sig. Liksom för all del i våra egna personlighetsdrag, det plötsliga infinnandet av en främling i den egna rösten.

(Bilden av Sawaki Suushi 1737 föreställande en skallig version av Herr Nurarihyon)

Nurarihyon, min vän, är du där? Åh där är du!

DET IDEALA SAMTALET - FEM NYANSER

De märkliga i relationer är det överslätande tillrättaläggandet och det faktum, som jag med åren have come to terms with, att vi onekligen är olika människor med alla vi känner, denna alltid absurda mimikry som blir en sådan skrattspegel. Jag plockar upp allt ifrån sneda leenden, till ett glasklart knivskarpt och iskallt oxfordvokabulär, till flickaktigt släpande bebistal och grabbig stockholmska. Ändå är min enda önskan att blottlägga mig, att visa strupen, och att öppna upp mig. Hemligheter och sorger är den moderna sociala valutan. Vi byter våra ångestar på marknaden och investerar kapital i våra vänner under väl avvägda former. Det påminner nästan om skolgårdens if you show me yours, i'll show you mine, vi strävar efter att vara nakna tillsammans, att visa våra bäcksvarta hjärnhalvor, yppa våra destruktiva lustar och beklaga våra familjer, pojkvänner, och livsval. Med alla människor känner jag i viss mån en nästan amorös önskan om förening, att på något vis uppgå i varandra, och göra jaget transparent, ostuderat, osett och självklart. Det har slagit mig att min ide om det ideala samtalet har blivit drömmen om att ligga på en annan människas arm, och nästan inslumrande samtala med blicken i taket eller mot den anonyma punkten mellan bröstkorgen och armhålan. Att kunna tala utan att behöva betrakta varandra. I halvdvalans förlåtande genomskinlighet. De blå ljuset om kvällarna. Och det dämpade korniga diset i nedsläckta rum.
Men de sociala transaktioner är knappast så enkla som de matematiskt förefaller. Våra blottlägganden blir standardiserade, blir lika lögnaktiga som verkliga lögner, lika cementerande som sanningar. Jag finner mig återigen girigt givande, hungrigt närande, för att plötsligt slås tillbaka av orkeslösheten. Efter utbytet kommer ögonblicket då frågan onekligen måste ställas: Och nu? Kan jag fortsätta vara den här personen? Kan jag fortsätta ge, kan jag fortsätta ta emot? Kan jag vara den de betraktar mig som? Och mot min vilja retirerar jag ofta.
I min frånvaro har världen försjunkit i total tystnad. Mina fåfänga, allt mer desperata försök till kommunikation blir knappt mer än en mätsticka i vansinnet, trevande försök att komma till insikt om den kvävande eterns orsaker, och paranoida rädslors realiteter. I själva verket når inte längre än detta rektangulära rums orangea väggar. När skuret ur sitt sammanhang och uthängt, hur märkligt det verkar, dessa främmande yttringar av missriktad, missformulerade och misstänksamma exempel på mänsklig kommunikation:

"Are you home?"

"Are you there? Big party. Lots of food. Late now. Confused and paranoid. Otherwise fine. Cheeses, many of them."

"The ice-queen, bah! I have discovered feelings, though feeble, ill-adviced and heavily disguised."

"I have unusual powers, i guess, one being the godly ability to commence the armageddon and leave traces of destruction in my path."

"Pappas födelsedag. Jag kommer att vara i stan till den 17e om du vill ses eller så?"

(Inget fyller mig med sån äckelkänsla som att betrakta det här. Ytterst, i de här meningarna grumlar ondskan och gapar tomheten. )

PURGATORIUM

Resterna efter festen som ligger märkligt stilla, likt uppgrävda viloplatser runtom lägenheten. Ett vittne om att något måste ha hänt men knappast mer än så. De kunde lika gärna vara uppställda, utvälta, halvfulla och fläckiga, utplacerade av en uträknande konstnär för att illustrera illusionen av liv. Det är som att vakna vid en sönderskjuten vägg och undra hur skottlossningen kunde ha pågått under ens sömn. Min egen rygglösa paljettklänning uppenbarligen utslängd över stolen. Mina hårnålar spridda över nattduksbordet, en form av missvisande kontroll när burna, och lika missvisande närhet i ögonblicket då de en efter en dras ur håret, dessa svarta metalltänger. Hur symboliska sådana där gester verkar. Liksom det faktum att jag funnit flera av dem i skogen på vägen till min lägenhet, igenkännliga på den gula spunna sockervaddsull från min halsduk, som fastnat i dem. Och jag har samlat upp dem eller terratoriellt låtit dem ligga. Uppenbarligen har jag jagat. Jag förväntar mig nästan att se mina egna kläder upphängda över trädgrenarna och mitt mörka hår avklippt och slingrande genom gruset. Eller möjligtvis människor som putsar vägen efter avtryck och samlar sand, grenar och grässtrån, fint uppslitna med pincett och sluter i dem i etiketterade plastpåsar. Gräs, ska en märkas. Grus, en annan. Blod, en tredje. Eller också tror jag att någon ska vänta på mig där, orörlig, där han lämnades. Uppsliten och förvirrad.
Kanske gör rastlösheten att världen tycks ha avstannat. Den märkliga känslan av semestervindar på balkongen av spanskt ljus som rör sig likt maskar uppåt väggarna i skuggan av persiennen. Av spirande krukväxter som plastiskt vaggar fram och åter till bakgårdens undflyende barnkvitter. Kanske detta att jag för ett ögonblick tror mig sakna nycklar och upptäcker att jag inte kan gå ut, eller kanske att jag inte har någonstans att gå. Att jag har en veckas semester från det liv som onekligen pågår på andra sidan havet, att stoppklockan för ett ögonblick slagits in, och nu återstår att vänta. Pappfigurerna ur gårdagen blir fina referat, liksom vägarna, byggnaderna och ledorna. "Vad gör du nu för tiden?" "Jo, jag..."
I badrummet upptäcker jag att jag torkat av ögonen mot den gula halsduken under natten och det uppvattnade sminket har lämnat kolsvarta ögonhalvor i frottén. Förtappelse. I den poetiska sentimentalitet som överkommit mig, som faktiskt i all ärlighet har givit mig en rak höger, vill jag gärna likna det vid de förvirrade skärselds-själarnas avtryck i böneböckerna i Rom's Chiesa del Sacro Cuore del Suffragio. En förlorads sista brinnande påminnelse. Dessa svedda handavtryck över boksidor, klädesplagg och biblar, be hårdare, be mer, be för mig.

THE SONG OF WANDERING AENGUS

I went out to the hazel wood,
Because a fire was in my head,
And cut and peeled a hazel wand,
And hooked a berry to a thread;
And when white moths were on the wing,
And moth-like stars were flickering out,
I dropped the berry in a stream
And caught a little silver trout.

When I had laid it on the floor
I went to blow the fire aflame,
But something rustled on the floor,
And some one called me by my name:
It had become a glimmering girl
With apple blossom in her hair
Who called me by my name and ran
And faded through the brightening air.

Though I am old with wandering
Through hollow lands and hilly lands,
I will find out where she has gone,
And kiss her lips and take her hands;
And walk among long dappled grass,
And pluck till time and times are done
The silver apples of the moon,
The golden apples of the sun.

- W.B. Yeats

Jag hade glömt att jag kunde känna så här mycket. Jag hade glömt hur mycket jag vill leva. Och hur fantastiskt vackert poesi är.

UPPBROTT

Varje gång jag reser härifrån så är det med en känsla av uppbrott som varken är rättvis mot personerna jag lämnar eller personerna jag reser till. Jag känner mig sjuk och vild. Samma rasande gränslösa vansinne som får mig att vilja dra rötterna ur mina fotsulor och samma enorma storhet som övertygar mig om min förmåga att svepa in en storm över det jag lämnar och en istid över det jag reser mot. Jag känner mig sjuk och vild, gapande som en enorm mun. Jag känner för att jaga, för att sätta stormar i rörelse, för att självisk såra. Jag har blodsmak i munnen. Världen har knappast rätt att ligga så här stilla runt något så sprängfullt av liv. Mitt hjärta har slagit så hastigt hela natten att jag knappast har kunnat sova. Genom det bleka ljus som bländar i skarvarna av den tonårst-shirt jag slängt över ögonen besöker jag rum jag skulle kunna leva i, män jag skulle kunna leva med, och vänner jag skulle kunna öppna mig fullkomligt för. Kanske därför analogin mun, gapande, uppskuren, hungrande, krävande och bitsk har den alltid varit kvinnans kroppsdel. Symbol för ett djuriskt begär vi önskade att hon saknade. Jag känner mig sjuk, illamående, vansinnig, oren. Jag är grym, hård och iskall. Och jag är hungrig, så hungrig, så svältande girigt gapande. Jag vill inte längre röra mig, jag vill söndra. Jag vill inte längre gå, jag vill flyga. Jag vill inte längre älska, jag vill jaga.

ONSDAGSNATT OCH TORSDAGSMORGON

Alla mina försök till förändring tar sig ofrivilligt uttryck i det desperata och alla försök att lösgöra den person jag bär inom mig och som oneutrotiskt och oräddt fungerar som en normal individ slår över i kontrollöst kaos. Att skära bort åren av depression, av kuvad underlägsen som rotat sig i identiteten och symbiotiskt blivit ett med den är knappast lika enkelt som att skära fettranden av fredagskotletten. Frågan är väl egentligen inte vad som ska skäras bort utan snarare vad som blir kvar. Karvar och karvar på den mjuka sega gulsolkiga skarven. Men vad som återstår är knappast definierbart; det är hårt, kantigt och oorganiskt, dess hunger är rasande och dess självtillräcklighet och spelade självövertygelse är förskräcklig. Det är, efter det tyngda uppvaknandet och de sömnlösa ännu druckna timmarna runt sex, sju och åtta, som att betrakta ett sovande barn, mitt eget, utan att kunna känna någon kärlek inför det. Vilket äckligt litet barn. Visst måste det vara mer än det här?
Onsdag natt hotar denna svältande varelse att helt ta över. Hon talar oavbrutet och låter samtalen flyta som olja på vatten, oupplöst och orubbat. Hon varken tänker eller tar hänsyn, hon äter omgivningen, slukar deltagarna, och dricker girigt. Hon leker. Och hon är fullkomligt naivt lycklig. Varenda mening kan förvridas i skämtsam charmfullhet. Orden blir en slags jakt; Jag hatar dig, Nej det gör du inte, Du tycker om mig, Jag tycker om dig, Men du skulle vilja hata mig, Nej det är du som vill att jag hatar dig, Kanske, Du vill att jag ska straffa dig, Ja, Jag hatar dig. Och hon rasar hem genom the Forest of Sorts, innerstadsskogens dunkel. Den monstruösa djungel där det här djuret uppenbarligen lever i skuggan av gula gatlyktor. Där hon jagar och gäckar och hungrar. Lika delar storslagen som skandalös och föraktlig, men alltid någon, alltid distinkt, som vore hon tecknad i bläck.

Torsdag, katharsis, bakfullt, spenderas på den syndlösaste av platser, min plats i den här stan dit jag tar mig när världen hänger bångnande över lägenhetstaket, Seton Sands, förortsstranden med dess metertunna band av snäckskalssand och gräskullar. Naturen har en renande effekt. En förminskande kraft, som får alla bekymmer att mätas mot universum. Än sen, vi är alla döda om hundra år? J spelar in vågorna, jag äter glass och vilar mitt förvridna ansikte i solen. Här finns knappt annat än hundar och deras ägare och årsgamla burkar som bleknar i solen, glas som slipats till fina stenar. Och det är tyst sånär som på fåglarna och vågorna. Vore jag religiös vore det här jag skulle börja. Det finns knappt ens ett jag att betrakta vågorna. Öga mot öga med evigheten och förgängligheten. Port Seton.

ELEMENTÄRT...

Kampen i bokhandeln är stundom en kamp mot kundernas oklanderliga smak. Sommaren har övermannat oss med sina freshfaceta turister som på bred amerikanska tömmer hyllorna på skottska nationalpoeter och Edinburghare. Burns är ett gapande hål. Stevenson en abyss. Och Sir Scott en fallen man, tummade kopior av obskyra romaner ur Waverley serien en patetisk kvarlämning av fornstora dagar. Endast Conan Doyle är orörd, kanske av det enkla faktum att de flesta turister förblir lyckligt omedvetna om hans skottska bakgrund, hans staty, eller hans skapelse och förballelses, f ö stolt ståndaktig runt hörnet av vår lägenhet, numer blickande likt en tragi-komisk hjälte över Leith Walks stapplande tonåringar som väller ut ur klubb E, samt en halvtom parkeringsplats dit nämnda nattfåglar nikotinstinna ömsom våldför sig på varandra, ömsom, för att vända på myntet, fumlande kopulerar i skydd av buskagets clair obscur. Elementärt min käre Watson.
D har således belagt oss (mig) med den gargantuanska uppgiften att införskaffa en lista över innehållet på våra utplockade litteraturhyllor för att i framtiden kunna effektivisera inköpandet. En bokstav kan plötsligt räknas i timmar. B hänger tung med sina 12 hyllmeter. A ett överdåd av kopior av Allende, Atkinson och Atwood och fullkomligt dignande av Austen. Ändå tycks varenda titel efter ett tag ha text i präglat billigt guldtryck och omslag tecknade i antingen rosatonad pastell eller hårdkokt gråsvart. Och vår gemensamma inkompetens pekas menande ut av den sista och enda Camus'n. Problemet antar jag, är av simpel marknadsekonomisk karaktär. Utbud och efterfrågan, min käre Watson, utbud och efterfrågan. Andrahandsmarknaden är sumpen av det folk inte längre önskar äga, de folk rest i från, skiljt sig från eller, hold your breath, har dött ifrån.
Hederkodexet mellan våra kollegor med deras butiker högre upp på gatan är tecknat i cement. När W kommer in framåt eftermiddagen och finner oss, likt skolflickor framför våra listor, döljer han sitt leende bakom sin propra irländska professionalism. Onekligen i kontakt med dessa ensamma äldre herrar, som den antikvariska marknaden mästras av, kan vi knappt ens sjunka genom golvet. W å sin sida besöker varje torsdag auktionen nere i L och står knappast inför vårt fattigmans dilemma, vår öken av uttömda hyllor, där ensamma nobelpristagare erbjuder liten skugga. En auktion som vi respektfullt av samma anledning aldrig kommer att besöka. Kodex min käre Watson, kodex. Av någon anledning tycker denne bokhandlare inte om mig. Och eftersom han knappast, trots sitt irländska påbrå och breda accent, kan ha besökt ökända Blarney, blir samtalet tragglande och genant. Vi underhåller honom non the less genom att, antar jag, lätta hans bröst med vår, i hans ögon, totala inkompetens. För trots att vi i viss utsträckning håller varandra om ryggen, vi bokhandlare, och tjatar om ABE's prishöjningar, om skumma kunder, och framtida bokloppisar, hänger över oss om inte konkurrens, så åtminstone en slags reservation och kanske stundvis avundsjuka. Ett antikvariat kan som sagt drivas på hundra olika sätt och prissättning, klassificering och värdering av titlar är i stor utsträckning en smaksak. Eftersom ingen av de sex boklådor som ramar in vår gata och dess porrklubbar egentligen vill bekänna marknaden som kapitalistisk utan föredrar att betrakta sitt yrke som en slags kulturell välgärning, på barrikaden, för de små egenföretagarna mot världen, så är framgång knappast mätbar och korrekt yrkesmetodik knappast ett skinnband att svära på. I denna laglöshet är kritiken av kompetens följdriktigen den mest sårande.
Vi är givetvis upprörande i egenskap av att vara uteslutande A.) unga B.) utländska och C.) kvinnor. Vi personifierar på en gång den mytiska "dirty librarian" som pinupestetiken ikoniserat, unga intellektuella med total arrogans för sex, med breda exotiska accenter och korta kjolar som ofrivilligt glider upp när vi sträcker våra nubila kroppar över stegarna för nå de översta hyllplanen. (Vilket kan vara anledningen att A, en perfekt engelsk cambridge-examinerad trettioåring, en kväll fick ett mycket insinuant förslag av en yngre man som för allt i världen inte kunde förstå att en bokhandel enbart kunde vara en bokhandel...) Alternativt ikläder vi oss den allegoriska rollen av naiv okunnig ungdom, av oförnuft, dumhet och gapande ignorans, vilket kan kryddas med lätt utspädd rasism. Båda rollerna är lika provocerande.
Jag lyckades en kväll bli vittne till en mycket rörande uppgörelse mellan D och Herr Tricky, ägaren till av oss skämtsamt betitlande Meningslösa Böcker, en mycket liten vitblek man, så bräcklig och osäker att hans gång påminner om den på styltor, och hans fina anletsdrag spricker upp i nervösa ticks när han tilltalas. Nämnde T hade en natt på en av de lokala barerna kommit till tals med en ung spansk kvinna och, ovetandes om hennes bakgrund, börjat orera om den skottska antikvariatsvärlden och en viss D och "hans unga kvinnliga öststatsslavar". Kvinnan, L, var givetvis sedan år tillbaka en av nämnda trälar och T's druckna tirader skulle innan kvällen var slut ha refererats i all sin slappmunnade elakhet till D själv. D som knappast låter en konflikt vila och som knappast förbiser en förolämpning utan snarare sportsligt söker upp sin nemesis, skulle således knappa dygnet efter scenens uppspelande marchera rätt in på T's kontor och kortfattat förklara att han hade all rätt att tycka vad han tyckte men han borde vara stor nog att hålla liknande tal för sig själv i framtiden.
Den kvällen delade vi en treliters flaska cider på bokhandeln utgiftskassa och väntade. Halvvägs genom natten kom den bleka bokhandlarn in, med sitt kritvita hår och sina skakande seniga händer och som om skam varit en slags valuta blottade han strupen genom att viskande förklara alla de synder han själv kunde dras till korset över. Förtvivlad bad han om ursäkt, jag är alkoholist, jag dricker för mycket, jag kan inte sluta, min son har flyttat ut, mitt liv saknar mening, bokhandeln går utför, min fru vill lämna mig, jag går hem om kvällarna och stirrar i väggen, inget har längre någon mening. Jag menade inte för ett ögonblick att... Aldrig har sociala konventioner uppenbarat sig så tydligt som de transaktioner de uppenbarligen är. Skammen är en skuld vi betalar igen genom att blotta våra egna synder. Och balansen är vågskålarnas då synderna väger lika tungt. Och vad gäller inkompetens kan den mätas på samma sätt. Den andras okunskap väger upp vår egen kunskap hur befintlig den än må vara. Och ingen sårskorpa är för liten för att skrapa upp. Elementärt, min käre T, Elementärt.

SINNEN OCH FÖRFLUTENHET

J har börjat spela in ljud. När han kommer hem om kvällarna har han timmar av inspelningar av hans ändlösa promenader och tysta timmar med föräldrarna nere i Stockbridge. Det är märkligt att lyssna till situationer man inte deltagit i. Den stilla gurglande andetagen av modern, faderns gälla helloo, och P's gnisslande rants om transistorer och förstärkare till familjens kollektiva pulserande tystnad. I själva verket är ögonblick tystare än de förefaller, sedan ljuden isolerats. Ett samtal består av en ända röst avbruten endast av korta harklingar, snabba fotsteg och endast undantagsvis det stilla bruset av ett viskat sidospår. Och promenaden upp tvärs genom stan reducerad till ett mullrande sorl av bilar, skrapandet av byxben och ett slags naturens andetag, flåsande rytmiskt, fåglar, hundar, passerande människor, och bilmusik. Själva närvaron av främlingar förevigad. Passerande kroppar ligger som ett lock mot sorlet, hörbara genom den plöstliga tystnad de medför, och det stilla bruset från deras kroppar.
I själva verket är isolerandet av enskilda sinnesintryck märkligt främmandegörande. Ljuden är bekanta, men låter knappast som vi minns dem. Och sorlet av tystnaden är öronbedövande. Bakom J's inspelade fågelkvitter gäckar flygplan, motorvägsbrus, vind, grenar och gräs och röster av osynliga människor. Världen är ointaglig. Överflödande och överdriven. Av allt vi ser stänger vi av majoriteten. Och först utskurna ur kontexten kan sinnesintrycken fullkomligt återskapas. Och av alla inspelningsmöjligheter J's nya amerikanska specialmikrofoner erbjuder är det märkligt vardagliga han har blivit besatt av att återskapa. Han reser ut till bergslandskapet utanför stan och vandrar runt i timmar för att fånga fågelkvittret i ensamhet och kommer hem och spelar upp det för mig. När vi bodde nere hos hans pappa i Stockie, i hans barndomsrum med den pojkstora kistsängen och lakan så nötta att de påminde om oljat papper, blanka och genomskinliga brukade vi ligga och lyssna på hans gamla BBC Sound Archives på vinyl, repade inspelningar av Air Raid sirener, av kokande tekannor, av passerande tåg, tickande klockor, vattenfall och hästskor. Renodlade stereotypa ljud, klara, förfinade och i viss mån förfalskade. Ljud så skarpa att de skär genom tystnaden. Som endast kan liknas vid strecksteckningar av verkligheten. Och ändå, när vi hör dem, så korrekta. Men förklarar han, jag kan inte använda de här ljuden, jag måste hitta mina egna.
J's promenader, antar jag, fyller egentligen samma funktion som fotografier, i den mån de kapslar in en bit historia och sakta med åren ersätter minnet med minnet av minnet, osv. Ljudbanden däremot förefaller bisarra. Det är svårt att inte tänka på Beckett's Krapp framför sin bandspelare, dialogen mellan åldrarna som i slutändan onekligen inte kan bli något annat än en dialog med sitt eget spöke. Jag kan inte föreställa mig något ensammare, att lyssna på det förflutna som inte kan annat än tala med dig, och tala till framtiden som knappast kan lyssna.
Idén om återskapandet av det "autentiska" förflutna, i komplett sinneskvintett, brukar annars gäcka museeinstallatörer och historiska reportage. Hur kan vi fullkomligt betrakta det förflutna med det förflutnas ögon? Ändlösa serier världkrigsfilmer brukar annonseras om nätterna, now in colour, med fint handmålade röda nazistflaggor, blåtonade uniformer och trettiotalsklänningar i pastell. För några år sedan läste jag en artikel om uppförandet av en Tyrannosaurus Rex i Londons Naturhistoriska Museum, den första autentiska dinosaurien, som i naturlig skala skulle kunna tjuta, röra sig och märk väl, lukta. Dessvärre var stanken av ruttnade kött så övermäktig att den fick ersättas av doften av sankmarkerna den förhistoriska ödlan frekventerade, en doft buteljerad för turister, kallad Maastrichtian Miasma. En annan, Flatulence, doften av romersk latrin, inköpt från en doftföretag till en av de nya historiska återskapningarna på the Roman Experience i Chester, fick trots nedtonandet magen att vända sig på ett flertal barn då den introducerades 2003. Mest banbrytande ändå, konstnären och rymdforskaren Jean Francoise Lebec som likaledes besatt av idén om att återskapa dofter, brukade visa upp sina odorama installationer likt konstverk och som, innan hans död på 80-talet, konstruerade världens kanske första doftmuseum, the Aromadrome i Nevada. I små boxar täckta med tyg kunde inandas allt från fiktiva blommor till mustig mammutsvett. Lebec's eccentriskhet för övrigt väl illustrerat i hans på sjuttiotalet, i NASA kretsar så upprörande uttalande: “the Apollo astronauts may have walked on the moon, but I have smelled the stars.” Apropå dofter, är ett efterkrigstidens mest obskyra och absurda upptäckter, annars Stasi's samling dofter, Geruchsproben, i glasbrukar. Ursprungligen för spårhundarna, samlades misstänkta individers dofter in genom perforerade stolar i förhörsrummen, alternativt stölder av folks smutsiga underkläder från deras lägenheter.
Vi upplever väl en slags förlust av det förflutna. Och en slags förväntan att de ska vara något mer, intensifierad framför allt av filmkulturen, av hollywoods grälla porträtt där världen tycks rämna kring de älskande paren och scenen rullar förbi igen och igen och igen och igen. Livet å andra sidan, har knappast den här kvalitén. Ju mer vi önskar kapsla in sekunderna, desto mer hotar de att gå förlorade i det ögonblick de upplevs. Jag finner i ögonblick av förtvivlan över att jag en dag kommer att lämna den här stan och det faktum att vissa av mitt och J's förhållande redan nu, på ett märkligt sätt, spelas upp i imperfekt, att jag nästan girigt hordar fotografier över det förflutna, som om de på något vis ska underbygga nuet. Och jag går tillbaka och stirrar på dem och mig själv och frågar J "Är det där fortfarande jag?". Jag förutser och förebygger det kommande slutet på mitt nuvarande förhållande och liv med ett massivt fotografiskt fundament som jag samlar in eller kopierar från min väns dator. Och J fortsätter att spela i dessa märkliga ögonblick av tystnad, av viskande samtal, fågelkvitter och fotsteg. "Is it working?" hör jag min egen röst. "Yeah." "Is it on now?" "Yeah." "Ok." Och sedan det dämpande suset av vår lägenhet och samtalets avstannande.

SMÅBLOMMIGHET

För knappt ett år sedan hade en bekant till mig en show i hennes rivningshotade och förfallande studio, en ganska besynnerlig ritual med en ensam åskådare som leddes genom en steppenwolfsk initiationsrit för att upptas i the order of the Buffaloes. En strikt mansklubb vars beviljade medlemmar fann sig ledda med förbundna ögon av en liten flicka genom teatern i den sammanfallande byggnaden, som inleddes med en knäställd svuren ed inför en illusoriskt oändlig rad av pissoarer som vaggade bataillska ägg i fontäner av vatten och som avslutades i en glaskista i den gamla träbyggnadens källare över vilken sekten rödskäggiga män med enorma gyllene horn i skenet av en upprört svängande lykta vräkte krossat glas och grus, tillslut begravande den upprörda åskådaren innan han så omintetgjord kunde upptas i de utvaldas cirkel.
Jag, i egenskap av mitt kön, kunde knappast genomgå riten, men tilläts smyga genom kulisserna en natt, en upplevelse som om än omvänt, för den oförberedda, var lika drömskt och minst lika märklig. Jag anlände mitt i natten och fann mig sittande i kylan på ett trappsteg på den nedsläckta bakgatan lyssnande på pianot och flöjtmelodierna som lämnade byggnadens igenbommade fönster med deras brinnande konturer av ljus som ömsom släcktes, ömsom föll ut över asfalten. Och sedan plötsligts slogs dörren till gatan upp och en man slängdes ut, varpå dörren åter slogs igen och han blev stående handfallen, förvirrad och ensam några sekunder som om han väntade på något, som om gatan knappt alls var vad han föreställt sig och kunde förvridas vilket ögonblick som helst och asfalten skulle öppnas upp och sluka honom. Och sedan korsade han gatan, grenslade sin cykel och försvann i mörkret. Sekunden senare rasslade brevinkastet och sedan igen och igen innan den vitklädda flickan vinkande kom springande över gatan och grep tag i mig.
Till saken hör i alla fall, att ett av momenten i programmet var vad vi skulle referera till som the mauve room och som jag den där natten betraktade genom ett nålstort hål i den plottriga rosa blomstertapeten medan jag regisserade de blommor och korgar som hängde i rummets tak med trådar som skrapande mot kartongväggarna fick dem att dansa. The mauve room var småborgerlighetens igenväxande av sig själv. Det var spetsdukarna, potpurrins och prydnadeskuddarnas revolution. Till tonerna av speldosor väcktes det blida blekrosa rummet till liv. Det var en besynnerlig djungel av spirande tapeter som våldförde sig på åskådaren som i scenens mitt hade placerats i en slags kroppsstrumpa av blommigt tyg med en huva med ögonhål över huvudet som tillslut fullständigt förvandlade också honom till en prydnad i rummet, en noga tillrättalagd kudde. Upplevelsen var så skrämmande att en av männen som skulle invigas vid det här momentet reste sig och gick. Jag skulle senare få placera mig i den där stolen, under det tjocka perfymerade tyget med svetten rinnande ner för pannan och betrakta det eggande skrapande spirande lugnet som åt in i sin åskådare. Det gick knappt att andas genom tyget och genom de små ögonhålen reste sig den fina kvinnliga världen som i ett töcken och tycktes klättra upp över den egna kroppen som var på en gång orörlig och omöjlig att lokalisera bland blommorna. Jaget hade upplösts, liksom kroppen, det enda som återstod var rummet.
Min bild av småborglig sekelskiftes estetik har sedan dess totalt förändrats. Småblommiga tapeter, spets, perfymerade torkade blommor, mattor, porslinsfigurer och dekorativa korgar är en naturkraft att räkna med och att bäva inför. Dess skenbara kvinnliga ro, blida pastellmotiv, mjuka tyger och skira spetsar är just detta, skenbart. Istället finns en rebelliskhet i plåttrighetens osynliga rötter, en kvävande grokraft och en överväldigande oro. Numer, när jag äntrar rum som tyngts med innehåll, är det med samma vördnad som när jag stiger in i en skog eller dyker till sjöns botten, som om den vilket ögonblick som helst ska svälja mig och som om den ju längre jag stannar, långsamt äter in i min själ och ersätter den med ett fint fält av iskall förhårdnad småblommighet som knaprande likt insekter börjar spira. Estetiken tycks det mig är dömd att vända sig mot sin skapare.
Småblommigheten, för att sent om sider komma till poängen, vann sina största framgångar i sekelskiftesfotografiet. Flera gånger har jag nu på sistone ramlat över dessa märkliga familjeporträtt på nätet där en samling mycket små barn radats upp runt vad som förefaller vara en soffa eller en draperad stol med som vid närmare studier visar sig vara?... deras moder. En tigande kroppslös figur höljd i blommigt tyg mot vilka barnen lutar sig. Maskerade till stolar, soffor och draperier har mödrarna smugit genom porträttfotografiets konst. Hettan och andlösheten bakom de tjocka sena artonhundratalets fransklädda tyger. Och den förevigade ansiktslösheten. Småblommighetens intåg och erövrande av familjen. Ceci n'est pas une mère. Vive la revolution!

The Mauve Room har sedan dess rivits. Eftersom J bar runt på nyckeln till byggnaden långt sedan konstnärinnan kastats ut, besökte vi ännu en gång byggnaden, en söndag, då byggarbetarna tagit ledigt. Liksom i alla rivningsprojkt hade byggnadens alla möbler samlats i en märklig skulptur i ett av de större rummens mitt för att senare tömmas genom ett fönster ned i en container på gatan. De övriga rummen var renskrapade. Inte ett föremål eller ett stycke tyg fanns kvar. Vad som återstod av the Mauve Room var ett fint täcke spirande senapsfrön över den våta heltäckningsmattan, spröda gröna blad som sträckte sig mot ljuset. Och i ett av rummets hörn en enorm trärot som vid något tillfälle brutit sig rakt genom väggen och det krossade fönsterglaset och klättrat in likt ådror över väggen. La revolution, mes chères, est commencé.


(För övrigt är den våldsamma kraften i bourgeoisin's estetik ett ganska återkommande konstnärligt tema. Några ganska spännande exempel är Shary Boyles och Megan Bogonovich's bisarra porslinskonst och (i annorlunda tolkning) Karen Lamontes glasklänningar. Fotografier från Swapatorium.)