Vindarna sliter isär världen utanför och jag slår för fönsterluckorna och bommar igen dem, bommar för de solkiga lakan med vilka någon annan täckt fönsterglasen. Det mjuka skallrorna av hårt regn. Innanför jagar de stilla viskningarna. I halvdagern kan jag inte känna igen mitt eget ansikte. Jag är konsumerad av fantasier. Konvulsioner av paranoia och svartsjuka. Det har regnat i snart fem dagar nu. Ett kallt oförlåtande regn. Mitt ansikte förändras var morgon. Detta tänker jag när jag rullar av täcket och bit för bit avtäcker kroppen, ett sådant utsökt lik.
6 kommentarer:
Läste ditt inlägg högt för lyssnande öron. Intressant text. Och bra. P.
Din blick och känsla är svindlande.
Hur ska det sluta?
Jag ska hem till Sigmund Freud i morgon.
Vet du något mer som bör upplevas i Wien?
/Anders
Anders, jag önskar jag visste.
Du måste berätta om Freud. Jag har aldrig besökt Wien.
Tack P. Du är en god läsare. Och högläsare. Det är en ära.
Detta är fullständigt lysande!
Hehe, tack Niklas.
Skicka en kommentar