måndag 19 maj 2008

EN LITEN NOT KRING ARKITEKTUR

Edinburgh's stadskärna påminner mig ofta om Alice's kaninhål. Ihålig som en ost kan garderobsdörren mycket väl leda ner i underjordiska katakomber, ut genom en annan garderob på andra sidan stan, eller ned till den djupaste igenspikade lagerutrymmet tre våningar under gatuplan. Under början av sextonhundra-talet när den svarta pesten spreds från hamnen i Leith med råttorna som vällde in från fartygen tog statsrådet det digra beslutet att helt blockera igen Saint Mary's Close och på så sätt isolera de pestsjuka, som där hordades in och lämnades att dö. De ruttnande kropparna långt senare upphämtade och begravda av två slaktare. Andra tunnlar har fötts som en naturlig del av det urbana mänskliga sedimentet, husbyggen på husbyggen, på husbyggen. Tjugo år tillbaka fanns fortfarande intakta hem att finna i undergjorden, och vissa ökända lägenheter vid the Cow Gate vars förrådsutrymmen var portaler till de nedre regionerna.
Den bortglömda arkitekturen, slumpmässig, oplanerad, skapad ur en brist på skapelse, har alltid fascinerat mig. Edinburgh förefaller så korrekt välplanerad med det enorma New Town projektet i centrum som i sann upplysningsanda beräknades och grundlades med perfekt symmetri och ett av dessa eleganta korsnät av raka gator som bara kan ses i städer som planerats snarare än vuxit fram organiskt. Ändå, olikt andra storslagna arkitetoriska projekt, är det ideala bygget överskuggat av det skottska elementet av misslyckande. Kronan på verket skulle vara ett enormt neo-klassicistiskt akropolis centrerat inför stans blickar högst upp på Carlton Hill, Edinburgh's center, som idag pekar likt ett vittrande skelett mot himlen. I själva verket har The National Monument, som det var tänkt att kallas aldrig förfallit utan faktiskt aldrig färdigställts. Påbörjad 1816, ett år efter Waterloo, var Parthenon imitationen tänkt att bli ett monument över krigets offer. Knappt halvvägs genom bygget rann dessvärre budgeten ut, och arkitekten Playfair kom att sätta sitt namn på en halvfärdig fasad, med enorma vita stentrappsteg och en rad atenska kolonner, som mycket snart kom att dubbas Edinburgh's Skam. (En liknande process skulle upprepas i det moderna skandalomsusade bygget av det Skottska Parlamentet, en fruktansvärt ful brutalkoloss vars förverkligande satte ett par extra nollor på den budgeterade summan och som nu, hatad av alla, har börjat se sina källarlokaler översvämmade av grundvatten, ett skam som sipprar långsamt och vars omnämnande sker under mycket hysschande.)
Olikt andra städer jag besökt däremot, är Edinburgh ständigt "under konstruktion", ständigt halvägs genom en idealistisk förbättringsprocess. Under mina fyra år i den här stan tycks demoleringsmaskineriet, släggorna och de tandförsedda grävtruckarna, alltid följt i mina spår. En Midas Reversé. Av de tre studiolokaler jag och J har arbetat i, har samtliga inom fyra år jämnats med marken. Den senaste, ett absurt Vilda Western projekt i trä i mitten av finborgerliga Morningside, med enorm rödmålad salong och kompletterande Wanted-affischer i gatuplan, står inför bödeln just nu. Det finns mer pengar i att låta de här byggnaderna stå tomma än att fylla dem med konstnärer, musiker och hemslöjdare. Eller i ärlighetens namn, att fylla dem med någonting alls. Regelverket är kvävande. Vår säkerhet blir omöjlig att garantera. Vi kan dö, som sagt, på förvånansvärt kreativa och nyskapande sätt, om man får tro the Council, vars inspirerade Health and Safety regulationer i princip omöjliggör livet och thanks heaven, döden. På samma sätt revs för knappt ett år sedan the Buffalo Club, vars övergivna korridorer redan omskrivits, med deras spirande senapsfrön och renskalade rum. Och dessförinnan, om vi drar klockan tre år tillbaka, New Streets tegelhus, med dess platta tak befolkat med måsar som vildsint brukade djupdyka över våra huvuden, och dess enorma fönster som i morgonsolen, likt gigantiska förstoringsglas stundvis brände svarta cirklar i golvbrädorna. Idag återstår inte annat än en röd kulle av krossat tegel och ironiskt nog en låg röd mur, mot vilken den blå dörren fortfarande står intakt med dörrklocka och brevlåda.
I själva verket slår det mig att alla mina tidiga arkitektoniska minnen i den här staden alla besynnerligt har jämnats med marken i ett utslag av verklighetens onekbara symboliska mönster. Jag mötte J i de underjordiska tunnlarna under tågstationen, gångar som nu är en kammad grusslätt vid Waverley tågstation. Vi rörde oss en natt med en ficklampa och två stearinljus genom den kolsvarta världen av sjukt förvriden järnräls, rum helvetisk fyllda med bråte (sladdar, trä, spik och oformliga järnstänger) genom vilka vi klättrade fram på händer och fötter, genom sönderslagna sekelskiftes toalettbås och kamrar drypande i stenfukt och mörkerlevande mossar. Min närmasta vän, M, och jag hemsökte under liknande omständigheter det gamla boktryckeriet, med dess tak av purrande uppskrämda fåglar, dess golv av krossat glas och dess rum av ändlösa otömda hyllplan. Idag har fasaden blivit vägg i ett modernistiskt kontorskomplex.
Den gamla bussterminalen, mitt lokala whiskey-lokus intill bokhandeln, frukthallarna, och min första lägenhet har alla gått samma öde till mötes. Leith ligger som ett upprivet sår i vårsolen. Och vi måste flytta. Vår viktorianskt primitiva lägenhet ska moderniseras. Det är märkligt att komma hem till en stad som aldrig förblir densamma. Som äter upp sina egna minnen och sitt eget förflutna och spyr upp modernism i sten som gröntecknas i de sura regnen, och svarttonade kontorsglas som stirrar blint över de gamla gatorna.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Lysande fullkomligt lysande. Brilliant. Men jag blir rädd att ni försvinner ned i kaninhålen...förändras för mycket...kanske stannar där och aldrig, aldrig hittar ut och upp igen. Vadå... gå omkring med stearinljus... En flämtning och ljuset är borta. Anne-Marie

Anonym sa...

Jag bara älskar dina målande beskrivningar. Du gör det om och om igen, bilder som jag kan bära med mig. En blå dörr i intet eller smygande steg och fladdrande stearinljus. Jag har en förkärlek för udda utrymmen och ue spaningar fast är för feg för att göra dem på riktigt. Suger girigt i mig sonens berättelser om glömda och gömda utrymmen under Stockholms gator.
Måtte alla kaninhål få finas kvar så ni har något att klättra upp ur när er längtan efter ljus blir så stark att ni inte längre vill smyga i glassplittret.