SELF-RIGHTING OBJECT

Regnet puttrar över pölarna på taket intill. Spricker upp glasytorna med sina vårtlika bubblor. En serie föremål J någon gång kastat ut genom fönstret ligger kringspridda över metallplåten: en garderobstång i furu, en trasig LP skiva (duran duran), en ruttnande grå kålrot, vars orangea palett med veckorna fördunklats till oigenkännlighet, och precis vid kanten, en grön tennisboll, förkastad just denna morgon med plötslig vigör efter teet i soffan. Det är som en semester i det förflutna. Som att skruva tillbaka klockan. Och samtidigt är premissen en helt annan. Vardagsrummet saknar den balanspunkt som tidigare hållt saker på plats. Jag är så trött på att vakna upp till mig själv varje morgon. Jag skulle vilja bli uppfylld och befolkad av andra människor som orkar bära den här tunga kroppen, axla den här huden likt en fin päls i mitt ställe. Dra mitt ansikte likt en huva över någon annans, låta dem trä mina armar över sina likt ett par sladdriga operahandskar, och mina ben likt strumplika stövlar. Jag skulle vilja dela den här kroppen med någon annan. Eller vakna som denna andra och ömt sluta min nya kropp runt det spröda skal som är mitt förflutna. Att om så bara för ett ögonblick innesluta det och befria det från känslor och tankar.
Utan J har den matematiska framtid som den enkla additionen etablerade skingrats. Kvar är ett slags laglöst kaos. Gränslöshetens excesser och de obegränsade möjligheternas gnagande tomhet. Jakten på det definitiva, efter en equilibrisk punkt, efter ryggraden att hyska upp livets sladdriga hud på, tar sig olika uttryck. Jag läser en artikel om the Gömböc, the self-righting object. Ett tresidigt föremål vars form alltid oavsett hur det placeras kommer att vrida sig till sin rätta punkt och återfinna sin perfekta balans. En tio år lång matematiskt jakt efter en tingest som aldrig faller, som alltid reser sig, som alltid "står". De två forskarna Gabor Domokos och Peter Varkonyi så besatta av idén att den förstnämnde spenderade timmar på stranden studerande över två tusen stenar, sökande efter en naturligt variant av den teoretiska formen. Inte oväntat var jakten fruktlös. Däremot, ett antal år senare, lyckades paret producera en liten genomskinlig klump, som när utslängd på bordet, vaggande började röra sig och sekunderna senare vred sig och sjönk till rätta på sin perfekta jämnviktspunkt. Ett föremål så felfritt att det verkar höra hemma i teorin, likt andra mytomspunna matematiska idéer, är the Gömböc knappast skapatdför den här världen.
Och fastän det för ögonblicket tycks omöjligt att resa sig, att ens röra sig, följer livet ändå samma kosmiska balansakt som denna besynnerliga tingest, gungande rättar vi oss in i ledet, och trots att vi om och om slås omkull, är en sak alltid säker, det rullar på, hänsynslöst, inget nånsin varken stannar eller upphör, allt fortsätter, allt finns kvar.

MISSA PRO DEFUNCTIS, TORSDAGMORGON I ETT LITET SKABBIGT RUM I TOLL CROSS

Min skräck för myndigheter är så djupt rotad att jag, på väg upp till en viss instititution för en informell intervjuv, (i huvudsak i syfte att klaragöra att jag är jag) ögnar de passerande bilarna, kalkylerande potentiella olyckor att skjuta upp mitt möte med. Döden, om än komplicerad, slår upp sina nödutgångar längst gatan: broräcken, rep och krossat glas med den gröna skylten hägrande blinkande över. Morgonen spenderas över en kopp kaffe som får nerverna att puttra och rasslar igång kroppen likt olja över en rostig plåtuniform. Jag spelar min repertoar av klassiska requiems på högsta volym, fastän requies, vila, knappast står på agendan, snarare den långa stigen upp till galgen, där sanden trampas upp av de ändlösa skarorna, och lägger sig torr och kvävande likt sandpapper mot läpparna. Kyrie eleison. Från Mozarts mytomspunna dynamiska dödskomposition med dess kraftfulla körer, confutatis confutatis, via Verdi's sublima Manzoni Requiem till Berlioz grava kyrie, vars skalor sorgset skrapar naglarna mot desperationen. Likt en musikalisk palett över människans sista böner om förlåtelse, spinnande mellan smärta, sorg, skräck och evig ro. Absolve, Domine. Och så diskar jag koppen. Mozarts dundrande körer dränkande ljudet av vattnet. Dränkande rummet i sakral betydelse. Requiem æternam dona eis, Domine, et lux perpetua luceat eis. Jag har samlat mina papper, mitt testamente till datum över J's nya skinnsoffa i köket. Detta magra arv. Denna märkliga lott att finna sig dragen till en intervjuv för att bevisa sin person, för att svära över sin identitet och tragglande söka igenom sina "handlingar" på jakt efter faktiska bevis över att man verkligen existerat, att man verkligen levt det liv man levt. Kanske är det dess förbannade dödsmässor, men jag finner mig dragen till den yttersta porten, och jag står där och bankar tomhänt. Här är jag, angus dei, ta emot mig. Dörren slår gnisslande upp och jag stiger in i det lilla metallschaktet till hiss och trycker desorienterad på en av pilarna, upp eller ner?, spegelbilden spöklikt stirrande tillbaka ur den deformerade plåten. Och på andra sidan slår Gud upp dörren, skjuter ut den ergonomiska stolen på andra sidan bordet och räcker fram sin enorma translucenta handflata, papper? Papper? Papper. Pass, arbetsintyg, bostadsbevis. Inte det? Han rynkar pannan. Vem kommer tomhänt till himlen? Domine, Rex Gloriae, viskar jag. Han skakar på huvudet, pillar på den lilla silverknappen han har fästad vid den spymönstrade blusen, kalla mig Rex. Den dundrande orkestern kaskaderar likt en öronbedövande tsunami av körer över det torra kontorslandskapet. Den sandbruna mattan, det tunga stämplade pappersarbetet, över Gud och Djävulen i svart vid bordet intill och över Kerberos som obarmhärtigt skäller nere från gatan. Satans byracka. Kyrie eleison, kyrie eleison. Namn, frågar Gud. Johanna, viskar jag. J-O-H-A-N-N-A. Födelsedatum? Och med de upplysta fingertopparna likt brinnande skuggor bakom papprena stämplar Gud de tre ark jag tagit med mig och skjuter dem över bordsskivan, sign here please. Hans händer likt smält guld. Domine, salva me! Och krafsar dit mitt namn. Det här är jag. Och Gud nickar och höjer sitt pekande finger vars proportioner förvrids av ljuset, den smältande huden tycks droppa ner över mig, lämnar flottiga märken över den finklippta mattan, och svämmar ut över kontorslandskapet. Hissen ner rasslar. Entrens matta är grön. Och utanför har Kerberos, en terrier, somnat på trottoaren.

Пикник на обочине

Bussen är fylld med byggarbetare i neongula västar och hjälmarna nedskjutna i nacken. En ensam pojke köper en biljett till ändhållplatsen men stiger av utmed motorvägen och sätter sig och stirrar tomt från hållplatsens glasbås. Han bär en vitblå tracksuit och halva hans ansikte är sönderslaget och rudimentärt ihopsytt, det högra ögat totalt slutet med två vita tejpbitar fästad på vardera sida om den uppsvullna blå köttet. När vi rullar in genom underklass-surburbiat i Glasgows utkanter med dess igenspikade lägenheter, solblekta sopor i buskagen, sönderslagna möbler i parkerna, och underåriga föräldrar i uniformerade i träningsoveraller och crewcut snagg, gadgies, neds och chavs, passerar vi en ensam kvinna som pressad mot staketet till en tom park, skriker ut sin ilska, häftigt gestikulerande. J och jag har en gemensamt ledig måndag och väderlägsrapporten visar på en av dessa schizofrena skottska meterologiska fenomen som innebär regn fram till klockan ett och solklart vid klockan två. Bussen kryper fram längst uppdämda motorvägar, under en ojämn grå himmel, moln likt utrullad asfalt utanför rutan. Jag äter dadlar. J sover mot min axel, hans grånande lockar intrasslade i min skinnjacka. Bussens tryckande hetta smälter huden likt gummi. Glasgae likt ett eskapistiskt monster vid horisonten. Måndagsutflykt till ödelandet.
Gatorna luktar chip olja när vi stiger av vid Buchanon Street och långsamt betar oss ned mot de förfallna industri-områdena i södra Glasgow, på andra sidan floden Clyde. Krossande det grå vattnet, den tunga avspeglingen av himlen utsträckt både över och under oss, varnar J för denna Glasgows sällan besökta ingemansland. Stab-capital, minsann. Han skakar på huvudet. The Ice-cream wars, här i krokarna på 80-talet, rivaliserande glassförsäljare fasader för droghandel, en farsartad anekdot ur stadens kriminalhistoria. J lär i sin ungdom ha länsat det privata franska ostskåpet tillhörande mannen som låg bakom glasskriget, mördare turned författare, herr B, som efter att ha spenderat ett antal år i fängelset, gifte sin advokat och började importera brie och camenbert, ostar som min vän J alltså, olovligt underhöll sig med på något nyårskalas för femton år sedan. J stoppar försiktigt kameran i den nötta arméväskan och fortsätter vidare, snabba steg, alltid en halvmeter framför mig, den lilla huvudet bobbande upp och ner över den taniga kroppen. None the less, you don't want to be walking around here on your own...
Folksamlingarna blir glesare som vi rör oss längre från centrum. Och en efter en har butikerna slagit igen, dörrarna teglats upp, spikats igen, eller i de äldre husen försetts med ogenomträngliga metallplåtar. Endast krogarna står kvar, likt öppna hål i dessa ögonlösa fasader, små mörka tidlösa pubar med sänkta tak och stammisarna redan vid fyratiden lutade över trädiskarna. Det är som att äntra Tarkovski's zon, att tränga sig längre in i the Gorbals. Nästan varenda byggnad står tom, enorma gamla industrikomplex ur vars tak och sönderslagna fönster, växer träd, gräs och buskar, vaggande mot himlen, utsträckta ur dessa igenspikade fasader. Gamla reklamskyltar fortfarande hängande över tegelväggarna bakom gallerstaketen. En mur bär avtryck av en krossad bil. Gatornas marginaler är tecknade fulla med sopor: mayfair-paket, irn-bru burkar, kläder, skor, chipspaket och frigolitförpackningar. Luften är seg av avgas från de kringliggande motorvägarna ut ur stan. Det senviktorianska industriområdets röda tegel brinnande mot himlen. Dessa en gång så storslagna byggnader, nu moderna ruiner, vildvuxna trädgårdar, och tomma våningsplan. Barnen skjuter prick genom glasfönstrena. Klottrarna signerar. Och gamla affischer, cheap cheap cheap, best deals in town, everything must go!, flagnar sakta över den chippade stenen.
I slutet av synfältet tecknar sig den arkitektoniska evolutionen: en neoklassicistisk kyrkruin med hellenistiska kolloner, ett höghus med lådlika lägenheter och fasad som det sura regnet svett in sina tunga grå tårar i, och alldeles intill de säkert tio meter höga tornen av bråte efter en demolition, tunga cementblock, förvridna metallstänger, trä, tapeter och sand, som sträcker sig ut mot det öde stenlandskap som är evolutionens slutpunkt och krona, den öken som lämnas sedan varje spår av en byggnad avlägsnats. Den negativa ytan. Scenen påminner mig av Picassos långsamt nedbrutna skisser av tjurar, från det individuella djuret till det nästan linjära idén bakom öket i teckningar som fångar idén snarare än tinget, bilden nedbruten till sina minsta gemensamma nämnare, till två horn, fyra ben, rygg och mage. Knappt åtta linjer över ett vitt ark, likväl en tjur, onekligen. Och så, kyrka, höghus, bråte, intet, historien nedbruten i dessa klassiska termer av uppgång och fall. För att givetvis på nytt påbörja cykeln. J suckar, this was Edinburgh in the 80s, come 2015, yes, give it a few more years, and this wasteland will be gone, replaced by cheap housing estates, thought-less architecture slammed up to fill empty spaces, built for no one, by no one, to keep the economy running. Grand plans of rubbish... Runt hörnet av det stenklädda månlandskapet har någon dragit ut en par hundra svarta bildäck och tänt på dem. Gummits brända röda strängar påminner om tegellikt hår, krullande sig upp genom det kolsvarta fältet.
Och upp ur det enoma ödelandet sträcker sig den gamla tågrälsen, upprest över byggnaderna, i sekelskiftestegel som rullar ut sina tunga valv. De kraftiga pompösa broarna med deras tunga kurvade pelarverk gör det inte svårt att föreställa sig de industriella framgångsförhoppningar som låg bakom planerna. The age of steam's ambitiösa transportvisioner, produktivitet, effektivitet, och maskinell tilltro. Idag har dessa spår återtagits av naturen. Likt en bizarr lineär skog har rälsen sedan länge vuxit igen med spröda björkar och aspar, med ogräs och brännässlor. Den vildvuxna moderna floran spirar från broarna, från hustaken över vilka rälsen passerar, över motorvägarna och över själva Clyde, där den gamla rälsen är en av de många strängar som spelas av den smutsiga floden.

Och kanske är det sorgligaste just detta, att Gorbals, vars rötter sträcker sig tillbaka till femtonhundratalet under namnet Bridgend, broslutet, om vi skuvar klockan tillbaka skulle ha varit ett mindre viktorianskt mästerverk. Ett storslaget industriområde med rader av kullersten och gathörn upplysta med glaskupade gaslyktor. Av pompösa viktorianska byggnadskomplex, storslagen somber klassisk stenarkitektur av Skottlands främsta arkitekter.
Den illa omhändertagna kyrka som sträcker sig upp mellan höghuskomplexen, bidande sin tid i väntan på demolering, och de enorma stenöknar som lämnats likt rösen över redan rivna byggnader, visar sig vara byggd av Glasgows främsta viktorianska arkitekt, Alexander Greek Thomson, 1856, ett litet A-listat arkitetonisk mästerverk av en man som eklektiskt kryddade den samtida diskreta designen med egyptiska och grekiska influenser: The Caledonia Church, övergiven och lämnad att förfalla 1962 sedan the Gorbals avbefolkats och Thomsons kyrka lämnats utan församling. Och sedan 70-talets Glasgow sett den utarmning av äldre arkitektur till förmån för det snabba uppresandet av cementblockshus och brutalisktiska kontorskomplex med svärtade glasfasader som också Stockholms city mötte, och som nu osörjda långsamt åter ska rivas ner och nybyggas, reser sig denna gamla stenkyrka i ett ödeland. Och med förfall följer förfall. En ledsam tristesse, där allt som faller tillåts ligga, och allt som raseras lämnas orört. Det är märkligt att följa ett områdes uppgång och fall. Att resa genom tiden, promenera genom industriellt framtidshopp, det sena nittonhundratalets sopstrejker, upplopp och ambitiösa artiktektoniska vandalism för att hamna här och nu, på semester i den samtida letargin och uppgivenheten.

BILLIG CHEDDAR OCH DESS EFFEKTER PÅ NEUROTIKER

Jag vaknar av mardrömmar, något jag inte gjort på länge. Huvuden som skalas av högst brutalt och blottar en serie identiska mansansikten bakom mina vänners bekanta anleten. Den sega plastlika huden som rivs upp i en diagonal från ögat till näshåkorna och hakan. Fotografier som sakta börjar röra sig, uppspelande de mest gastkramande scener. Jag sover med lampan tänd resten av natten. Nåväl, det kan vara V's billiga färdigskivade cheddar som vi hade till middag, över tomatpurée på toast som grillats i ugnen. Inget upprör sinnet som billig ost. Och orange färdigskivad cheddar är onekligen ett ondskans påfund, flottig och gummiartad i konsistensen, likt uppvärmd plast över brödet, med en smak av lök och inte sällan icke-vegetarisk. Joseph Harding would not approve. Och drottningen är knappast road. Ost och mardrömmar är annars än väldokumenterad duo. The Harvard Magazine från 1858 ger det visa rådet till sina läsare att "Anxiety of mind and toasted cheese are sure begetters of uncomfortable sleep and nightmare". Och Edward Hichcock i sin Dyspepsy Forestalled & Resisted: Or, Lectures on Diet, Regimen, & Employment; Delivered to the Students of Amherst College; Spring Term, 1830 har en mycket underhållande utläggning kring litterära mäns matvanor (som märk väl, givetvis skiljer sig från kreti och pletis):
"Oh, how can a lady, who has any knowledge on this subject, even after she has prepared such a farrago of indigestibles, urge them, as an act of kindness, upon her guests, if they are literary persons ? To them such trash is rank poison — poison to the body, and poison to the soul; and they ought to touch not, taste not, handle not. No stomach can endure them without injury, except it be that of the sailor, the soldier, the drayman, and the hard working farmer. From other circles, especially from among literary men, and all ladies, and those in easy circumstances, these things ought to be banished as real and dangerous enemies. Instead, therefore, of saying to a literary friend, as if it were an act of kindness, do let me help you to a piece of this pie, or this cake, or these sweatmeats, or these fruits ; it would be a fair statement for a lady to say; "this tea, Sir, will probably give you a sleepless night, and a headache to-morrow. This biscuit is just baked, so as to be exactly adapted to lie heavy on your stomach, and give disturbed and unrefreshing sleep. This cheese, if you will take a little of it,along with the biscuit, will load your imagination with unpleasant dreams. Add a few of these sweatmeats, and you may be sure of the nightmare." (p. 69-70)
Alas har cheddaren äntrat mina drömmar med sina fasansfyllda tablåer. Och dagen, mager, har fötts på torra brödskivor utan pålägg. Vi litterati, har inte mycket val, med våra svaga intellektuella sinnen, vår förmåga till fantastiska och fasansfulla kreationer, och vår veka lungsiktiga kroppar, annat än att sky cheddarn och svälta.

FALLSTUDIE

Och så vaknar jag nu till tomma rum och tomma sängar, och till gamla arbeten, gamla sysselsättningar, gamla älskare och gamla vänner, till otvättade kläder och tomma glas. Jag vaknar till den öronbedövande tystnaden av människor som rest sig och gått, över en öken av dammklädd disk som redan tecknats i sensommarens ruttnande palett i köket, över gårdagars flaskor med vinet stelnat i söta röda sår runt flaskhalsarna, och över aska som fallit och dragit sig upp likt en begynnande öken genom mitt tidigare så fruktbar rum. Buketter av främmande tandborstar i badrummet. Och V genom glipan i dörren, för ett ögonblick person mer än myt, böjd dubbel i den svarta rocken med ögonen i handen och fingrarna drypande av salt. Möblerna tycks blottade och tömda, uppnålade mot väggar och golv som har de nyss dissikerats, de tyglika inälvorna fortfarande varma när jag sätter mig. Jag känner mig uppriven och ogjord, som om jag just korsat Rubicon och allt i ett slag kastats om. Aleatoriskt väntande på vad än världen kan tänkas vilja kasta för mina fötter. På golvet om morgonen inte annat än detta: en röd femcentare och en vit skjorta.

FRUKOST

Allting verkar rotsatt. Porslinskopparna klöser sig genom spruckna fat. Likt stelnad sockervadd utspudden mellan guldemaljerade rosor, det fina pudret av krossat glas över fingrar och läppar när vi dricker. De döende tepåsarna fast ankrade i silverskedarna. Och mjölken hänger tung mot karaffen, väver sina sega rötter genom glaset och kämpar häftigt när vi söker tömma henne. Sockret i den lilla skålen krokar samma armarna och reser sig likt ett miniatyriskt pärlband, knyter sina knopar vartän hon faller. Frukostbrödet har växt samman med bordet, dess fina svamplika skorv likt skrovet på en båt, fastklamrad vid brödkorg och duk. Och duken själv, gnager i skivan, dess spröda mycel redan rotat i trät, ljudet av trasat tyg när brisen från fönstret för ett ögonblick rubbar henne. Till och med stolarna, knakande pressar sig genom golvskivorna, gnisslande penetrerande våningarna nedanför, spirande genom skottska tapeter, halvkaklade badrum och dammiga heltäckningsmattor. Ner genom stenfasader som också dem grävt sin plats, som griper tag om jorden med kloförsedda stenkällare. Ner genom jord som väver filtar av jord över annan jord. Genom rotade berg och rotat vatten. Genom rotad luft. För också luften hänger stilla över frukostbordet, vind spunnen i vind, luft knuten i luft som pressat sig hungrigt mot väggarna, som krupit in genom halvöppna munnar och slutna öronkanaler, och bundit sina osynliga nät mot hudens väggar.
Och här sitter vi. Hans ögon likt rotfrukter i det stilla ansiktet, nerverna klättrande genom den porösa morgonhuden, genom den fruktbara mänskliga jorden. Händerna redan växande in i morgonkaffet, fingrarna redan tecknade i koppens guldemalj, och koppen redan varmt pulserande av blod och kött. Håret sammanflätat med luften. Blickarna hårt snörda vid varandra, rotade i vanan och tristessen, i sega klösande rötter som gnisslande ger vika när vi vrider oss bort. Här äter vi oss genom morgontimmarna medan våra rotsystem äter sig genom stillheten.

Endast den vita skjortan du har lämnat ligger oankrad vid soffans fötter. Mjuk och lätt, vaggande i luftdraget som om du fortfarande andandes under dess skira vita skinn. Viktlös bomull, klar att lyfta vilket ögonblick som helst i den stilla brisen och smattrande glida upp genom stillaståndet och ut genom fönstret eller dörren, eller vilken öppning som än leder bort just idag. Bort, denna frånvarons odefinierade destination, annorstädes. Och platslösa finner vi andra oss lämnade kvar. Kvar, detta kvar också ett hem att mäta ut, också en oidentifierad plats att slå läger på. Här kämpar vi mot morgondagen, mot uppbrott, saknad och apati, med fotsulorna grävande genom hallmattan och brosket likt spjutspetsar borrande ner i underjorden.

DRÄNKT BIBLIOTEK

Jag drömmer att mitt bibliotek har förlorats i havet och om morgonen går jag, med en kluven känsla av lättnad och en gnagande känsla av oåterkallelig förlust fram och åter över stranden och stirrar ut över det tjocka grå vattnet, som ligger stilla och okrusat i vinden som vore det snarare än vatten, segt och cementerat likt torkad sirap. Stranden är fortfarande våt efter stormen, och jag bär med mig de tomma kartonger vi i bokhandeln använder, gamla nötta kartonger, som tejpats varv efter varv för att leva ytterligare år att överbelastas och brutaliseras, med katrongbottnar som allt mer påminner om landskap av grus, kvistar, fimpar och aska, dekadenta modellvärldar av asköknar, fimpskogar och grusmassiv, över vilka de stormande grå himlavalvet av molnlika dammråttor sedan länge kollapsat. Likt bokhandeln är dess nötta kartonger jordade om inte jordsatta, men utan himlar att stirra upp i genom svepningen. Skyarna har sedan länge börjat rossla, de blå gängorna knaka i fogarna och själva solen, rasslande likt en illa uppsatt kristallkrona på en allt för tunn tråd, har centimeter för centimeter hasat sig ned mot jorden, elden kyligt klirrande i fallet och det gulröda flammande glaset krossat i bitar över torget och gatan utanför. Så är alltså himlen över min nattliga strand den bakom en nedriven kuliss, ett openetrerbart intet i vars valv de tomma krokarna efter det som varit skruvar sig genom mörkret. Någon borde hänga upp gardinen igen. Också havet, utmed den orena, uppslagna, dynglika sanden har kolorerats till en kolsvart göl av skuggorna från stormens upprivna och kringströdda sjögräs. Och det är inte villigt jag sätter fötterna i den sega klibbiga slaggen. Försiktigt böjer jag mig ner och skjuter de klängande växterna åt sidan, rör mig allt längre utåt och börjar, likt frukter, eller tama fiskar, plocka min böcker från havsbotten. Bladen har redan smält samman, och trots att de flackar likt flata tentakler under ytan, sluter de sig likt musslor när jag sliter upp dem, suger samman bladen mellan de varpade pärmarna. Jag fyller mina kartonger. Och sedan sitter jag i sanden med mitt drypande bagage och oläsbara minnen och drömmer om de titlar jag förlorat; Kafka, Bulgakov, och min avklädda tummade kopia av Faber's Book of Madness.

GÄSTER (ett oförskämt förnöjt inlägg av ringa intresse)

Kaos har lägrat sig över vår trerummare med tillfällighetens problemfria eufori. Vår ödmjuka bokfestival har dragit igång och med den har en serie gäster intagit våra sovrum. I V's rum vilar ett anakronistiskt tremannaband, ständigt iklädda impeccable kostymer och aldrig utan sina trilby's. I S's rum rumsterar L, the bastard irish, med sin plutande fylliga underläpp och buttra uppsyn, tillsammans med V och the eye, en Leeds-lärarinna som förföljt V en tid över nätet och nu förkroppsligats i en rotund blyg liten kvinna med glasögon och hysterisk gäll röst påminnande om Daphne i Frasier.
V med ständigt rödkantade läppar och värdinnans hett uppspärrade blick. Och S, med kameran som en andra livmoder, dokumentarande sina barn i fotografi efter fotografi. En serie oförskämt goda dagar, spendrade i en dimma av mat och vin, goda vänner och den ändlösa ström poeter och författare som passerar bokhandeln som en del av fyradagars festivalen.
Och morgnarna anländer med sina feta blåtiror och en känsla av tidlöshet, vi stiger upp och låter livet rulla på igen, ostoppbara, extatiska, redan vid morgonkaffet drömmande om eftermiddagen och nattens lotofagi. Tillfällighetens eufori, indeed, excess på excess, varje dag ett nytt ansikte att möta i spegeln, en ny person att vara och ett nytt sammanhang att inträda i och för en helg låta utesluta varje sekund av fysisk ensamhet. För ett ögonblick har vi alla sammansmält, somnande tillsammans tvärs över våra dubbelsängar med våra redan delade vinglas och oavslutade cigaretter heta av anonyma läppar i askfaten. För ett ögonblick är vi ett, en och samma, förenande och oövervinnerliga.

Och det går bara att konstatera att om privata melankolin är allmängiltig och relevant, är den privata lyckan av ringa intresse för omvärlden. Och om detta inlägg kan knappast mottas med annat än en nick, ett kort artigt leende, och ett enkelt "jaha".

OTROHET

Sedan jag träffade JM, har jag liksom han, börjat ta för vana att slå på Malcolm Laycock's Swing timme på BBC2 varje söndag klockan tio. Likt alla ur den äldre skolan brittiska radiopresentatörer har han den mildaste av röster och en knivskarp välartikulerad engelska. Därtill en sann entusiasts ödmjukt pretentiösa specialist kunskaper i big band jazz och obskyra swing hits från tjugotalet. Endast Laycock kan i förbifarten lista katalognumren till varje spelat spår och med självklarhet förklarat att han givetvis spelar den ursprungliga mono-tappningen som om han talade om ett årgångsvin. Förra veckan rasslade JM fram Gene Krupas Drumboogie (katalognummer AVC 943) och Tommy Dorset Orchestra's Watcha Know Jo (katalog nummer PD 89810) på sin lilla träradio. Jag ledde pardansen och rökte medan jag skruvade honom över golvet och JM knäppte spasmodisk likt en spratteldocka var gång jag släppte taget om hans händer. Så det är väl med en viss känsla av otrohet jag repriserar söndagstimmen i ensamhet i soffan i mitt rum, sedan jag missat JM's tvåradig meddelande igår: Sunday night is SWING NIGHT! Got your dancing shoes on? mottaget 20:46.
Och när Laycocks smörlena introduktion glider över i öppnande Turkish Towel med Savoy Havana Band, katalognummer (PPCD 78120) och jag vaggar av och an mot skinnsoffan, så får jag en känsla av att dansa på ett berg av sand, varje rörelse omöjlig att skilja från det fina grusets. Är det jag som rör mig uppåt, eller sanden som rasar nedåt? Och samtidigt sitter vi onekligen nedgrävda och rotade med tårna spirande genom den lösa sanden som långa blodfyllda kroppsliga rötter. Det är märkligt hur vi knyts till varandra, till platser och förpliktelser. Och hur vi, om än lojala, finner också de mest naturliga uppbrott genomgås med en krypande känsla av osedlighet, av otrohet. För liksom Laycock's söndagsradio känns som själslig onani i ensamhet, känner jag mig märkligt otrogen varje morgon jag vaknar i en annan säng än min egen och om morgnarna kommer krypande tillbaka till mitt eget rum för morgonkaffet och stöter på antingen V eller S och liksom ursäktande förklarar att jag inte varit hemma. Som om mitt hem vore en väntande make, och madrassen vridit sig sömnlös i min frånvaro, kuddarna kalla och bleka av sömnlöshet och täcket sittande förebrående på sängkanten, skakande på huvudet, and where have you been? Och det är samma känsla av smutsig otrohet jag upplever när jag kvart i åtta rör mig förbi bokhandeln, på väg hem från ett pass på mitt nya extrajobb, som min ekonomiska situation tvingat mig axla, och halvvägs upp the West Port springer in i D som ler ett av sina plågsamt artiga leenden och påpekar att jag ser ut som en gast i regnet, med mitt bleka ansikte och halsduken virad likt en turban runt huvudet.
Och nu sitter jag här med alla beslut i händerna och en barnslig önskan att få spilla ut dem över golvet. En önskan att stanna här i sängen och betrakta världen rasa samman. Sitta bredvid J madrasskanten och se den dekandenta nihilismen på vita duken över vardagsrumsväggen: Där slog klockan och dörrarna till butiken slås upp, och där, där inser de att jag inte kommer, att jag aldrig mer kommer, där ringer upp mig och där får de inget svar, J pekar och skrattar, och vänta, vänta, där avskedas jag. Och sedan vidare, nästa tablå, hyresvärden som anländer till det uttömda rummet på jakt efter nästa månads hyra, som förvånat gläntar på dörren, hallå, och som knakande kliver in över trägolvet, Johanna? och som slår igen dörren efter sig och går och sätter i en annons i den lokal tidningen, Rum £270/månad, Rökare tillåten, Centralt läge, J applåderar, vidare, vidare. Nästa scen, läkarmottagningen genom vars väntrum speakerrösten om och om repeterar mitt namn och sedan utan att vänta, utan att sakna mig, övergår i någon annans namn, någon annan ung kvinnans kropp som rycker till vid tilltalet, kramar handväskan i knät och oroligt reser sig. Och sedan vännerna som långsamt tappar intresse, JM som väntar på the Argyle, vars stamgäster efter några dagar frågar Whatever happen to that bird of yours? och JM som tillslut tvingas resignera, the bitch just disappeared.
Trots alla dessa trådar som håller livet på plats, som styr oss likt en marionettkonstnär, går det inte att förneka att dockan just nu saknar ryggrad och stomme. Det är ett slappt skinn att klä på sig varje morgon, att försiktigt hänga upp i alla krokar och förpliktelser. Jag väntar på att livet ska lägga sig till ro igen. Jag väntar på tristess och ennui. Och givetvis, till Laycock's nästa timme, på söndag, denna hägrande dag av mening och förutsägbarhet.

...

Skuldkänslan är ett cocktailbär i livets drink, förklarar jag för V på väg hem över kullerstenarna vid High Riggs dystra lägenhetskomplex i brutal skokartongs-arkitektur. Här ligger soporna exibitionistiskt uppradade över trottoarerna, och genom de fyrkantiga lägenhetsfönstren hörs ömsom burkig 90-tals pop, ömsom ljudet av spolande diskvatten och de avklippta meningarna i ett äktenskapligt gräl. V rullar handen i luften och räcker över ett osynligt glas. Would you like a bit of guilt with that, Sir. Just a wee drop of guilt to enhance the flavour. Båda dämpade av en av dessa dagar som aldrig tycks vilja passera, är den yttersta lasten, ändå misslyckandet att underhålla omvärlden, att ohämmat dränka stolen och skrivbordet, pennan man håller, pappret och varje litet föremål man rör vid i den tunga sega svartvita melankoli men själv knegar fram igenom. Den bleka nyanslösa paletten av grått, gråvitt och svart. Och så sköljer vi ner det där lilla grällröda bäret och slickar oss om läpparna. Förlåt.

FOINE OYES...

Någon har klottrat ett par ögon över fasaden tvärs över gatan. Effecten är uncanny när man passerar och byggnaden jagar en med blicken. Foine Oyes, vilket JM brukar säga till mig, you've got fine eyes. Varpå R och S stirrar på oss tvärs över baren och R säger, That's disgusting. Och vi skrattar, men hans ögon har redan slocknat. Its not funny. Nu kan jag i all ensamhet stirra in i stenen tvärs över gatan, från mitt uppslagna fönster, och möta den döda spraypaint blicken som det sura regnet långsamt förvrider. Foine Oyes. Helt appropå kommer jag att tänka på den här lilla passagen ur Hoffman's Sandmannen:

"Accordingly, he controlled himself with an effort, and said, as quietly and as calmly as he possibly could, "I don't want to buy any weather-glasses, my good friend; you had better go elsewhere." Then Coppola came right into the room, and said in a hoarse voice, screwing up his wide mouth into a hideous smile, whilst his little eyes flashed keenly from beneath his long grey eyelashes, "What! Nee weather-gless? Nee weather-gless? 've got foine oyes as well--foine oyes!" Affrighted, Nathanael cried, "You stupid man, how can you have eyes?--eyes--eyes?" But Coppola, laying aside his weather-glasses, thrust his hands into his big coat-pockets and brought out several spy-glasses and spectacles, and put them on the table. "Theer! Theer! Spect'cles! Spect'cles to put 'n nose! Them's my oyes--foine oyes." And he continued to produce more and more spectacles from his pockets until the table began to gleam and flash all over. Thousands of eyes were looking and blinking convulsively, and staring up at Nathanael; he could not avert his gaze from the table. Coppola went on heaping up his spectacles, whilst wilder and ever wilder burning flashes crossed through and through each other and darted their blood-red rays into Nathanael's breast. Quite overcome, and frantic with terror, he shouted, "Stop! stop! you terrible man!" and he seized Coppola by the arm, which he had again thrust into his pocket in order to bring out still more spectacles, although the whole table was covered all over with them. With a harsh disagreeable laugh Coppola gently freed himself; and with the words "So! went none! Well, here foine gless!" he swept all his spectacles together, and put them back into his coat-pockets, whilst from a breastpocket he produced a great number of larger and smaller perspectives."

REGN

Ett 48 timmars regn har just lättat. Staden ligger dränkt likt ett mediokert Atlantis. Stigarna genom the Meadows är översvämmade och tunna rosa dränkta maskar slingrar sig runt skosulorna. Gräsmattorna tunga likt sankmark. Fötterna slipprande i sandalerna som vore de sydda i tjock gele. Och en vägg av vatten mot det nyvakna ansiktet, knappt ens längre fallande, utan likt smala trådar utspända mellan den dränkta asfalten och himlen. Människor passerar likt skuggor i regndiset, förvridna gestalter med armarna fåfängt höjda över huvudet och axlarna krumt framskjutna, skuttande likt mindre graciösa klövdjur genom den svampiga parken. Det är som om vi alla vore jagade, halvspringande under den vita ogenomträngliga morgonhimmeln. Staden tycks för ögonblicket laglös och gatorna okända, som om de skiftade form om nätterna, och husen långsamt gled förbi varandra och åter reste sig på andra sidan kvarteret, stirrande ut över en annan gata, ett annat sumpigt meanderlandskap. Hela havet stormar.
Halvvägs genom parken tvingas jag ge upp och tar av mig skorna och vadar i strumplästen genom det ankelhöga iskalla dammarna. Detta obarmhärtiga vatten för något apokalyptisk med sig. Inte bara suger det löst gräset, sanden och onsdagskvällens skräp utan det vaskar fram den rena avskalade jorden, spolar av fasaderna, och lämnar oss blottlagda, vitblå och svampaktiga i huden med håret slickat mot ansiktet likt nyfödda. Det är som om vi vore på väg att spolas bort, som om det piskande regnet rapp för rapp slog huden av oss. Det är någonting med vatten och människor. Det skalar fram en basal naturlighet. Och nu kan jag inte låta bli att vänta på att regnet ska slå sig löst igen, med kroppen likt en barometer mot fönsterbrädet i mitt rum.

Photo: Gregory Crewdson.

AVKLÄDD VALUTA

På väg ner till F-Street genom den heta dagens efterlämnade nattdimma hittar jag en fempundare på trottoaren. Och plockar upp den och nickar tacksamt upp i mörkret, en honnör till natten. Att finna kringslängda slantar på gatan och att ha för vana att söka efter dessa små oväntade gåvor är något jag plockat upp från J. J som lyckats inreda vår gamla lägenhet från gatan, antika stolar, skira porslinskoppar, 50-tals telefoner och en ganska imponerande samling 40-tals rör-radio-apparater. Ändå, slår det mig, när jag nyrik fortsätter fram över New Towns kullerstenar att konsten att upptäcka pengar på gatan är svårare att lära än först kan tyckas. En sedel är inte annat än en bit papper, dess färger däremot etsade i minnet, betingade med storslagenhet och frihet.

En serie falska lappar har passerat genom bokhandelns kassapungar i mina dagar. Eftersom vi är en samling idioter och utlänningar saknar drottningens aristokratiska leende direkta konnotationer. Vi skulle kunna ta emot allt av en sedels storlek. Vår mest fräcka bedragare betalade således sin bok med en kopierad flyer för en lokal hip-hop-artist. En tjugopundare i kopierat lila men istället för den nötta rojalisten, krönte en fet svart man i keps med en cigarr mellan de v-tecknade fingertopparna sedeln. En så ohämmat blatant lurendrejare kunde inte annat än uppskattas och Gangstan nålades upp på anslagstavlan som ett varnande exempel, med D's kapitäler i blyerts över den självbelåtna rapparansiktet: THIS IS NOT THE ENGLISH QUEEN. (Rat-ta-ta-ta-tam!)

Faktum kvarstår att valuta i det moderna samhället blivit ett allt mer absurt fenomen. För tiden då mynten verkligen var värda metallen de präglades i är long gone. I Storbritannien kan din fattighet mätas i de mynt du plockar från gatan. Också de hemlösa låter en-pencen ligga. I själva verket finns en lag som förbjuder nedsmältning av kopparmynten i Storbritannien eftersom dessa skräpmynt gått varvet runt och tillslut blivit värda mer i sin ursprungliga form, kopparen. För allt värde är givetvis relativt. Och skenbart. Guldmynt är knappast präglade i guld, silver inte i silver. Liksom det egentliga värdet på de varor vi köper för våra pengar idag också i hög grad är maskerat. Vi godtar prislappen som en värdemätning, medan båda arbetsinsatsen bakom varan och dess material och kvalitet i viss utsträckning är höljt i dunkel. Marknaden i sig har tillslut blivit lika symbolisk som dess valuta.

För konsten har det här gränslandet alltid varit spännande att beträda. För avklädandet av det uniforma, och upprättandet av det individuella ur det auktoritärt standardiserade, är också en möjlighet att återupprätta värde ur något i grunden värde- och meningslöst. Och så kan jag inte annat än nicka åt vår karismatiske counterfeitist på köksväggen bland de antika böckerna, för någonstans under den sänkta baseball-skärmmössan vilar en lång historia av humoristiskt konstnärsskap.

Det var av en slump jag en tid tillbaka ramlade över sidan för the Hobo Nickel Society. En smått kaotisk sida tillägnad den exonumiska obskyritet som är "hobo nickels" kommit att bli, men en perfekt illustration av valutans absurdism. Dessa femcentare var de penninglösas sätt att prägla sig själva in i historien, och att prägla ett värde i något värdelöst. Bland de välkända amerikanska femcentarna med indianansiktet och baksidans buffalo, myntat runt 1913 i design av James E. Fraser, har således genom historien en hel del jokrar smugit sig in. Män från gatan, hemlösa, luffare och arbetare, som i ett parallellt universum organiserat sina egna politiska maktstrukturer, och återerövrat sin egen valuta och dess värde genom att karva in sina egna ansikten eller sina vänners för hand i nickeln. I luffarnas fria tolkning kunde indianens ansikte smälta över i en kvinnas, en clowns eller en lokal celebritet och ur buffalons kraftiga rygg skrapades fram elefanter, tåg och samhällen. Och de konstnärliga mynten kunde sedan, trots nickelns relativt tomma värde, bytas mot ett mål mat, en sovplats eller en lift. För myntet erhöll sitt värde först då det upphörde att vara ett mynt och säljer idag inte sällan för sexsiffriga nummer på auktioner. Samlare har sammanställt de olika konstnärernas historier, jagande mynten över statsgränserna: Weasel's otålig slarviga karvande, Bo som skadade handen när han karvade och adapterade en ny slagverksteknik, Peanut Ears distinkt karvade jordnötsöron och förstorade näsborrar, den tidiga konstnären No Neck vars samtliga skapelser saknar nacke, huvudet vilande likt en tung sten på kragen, och Smoothie som alltid filade sina mynt släta innan han tecknade sina ansikten i dem. Ett mynt är ett mynt, är ett mynt är ett mynt? Ett svar på en trött klichée, är det avklädda myntet det plötsliga uppdagandet av ett verkligt ljud ur en länge upprepad fras, som när vi som barn om och om igen repeterade gaffel, gaffel, gaffel, tills vi tillslut verkligen hörde ljudet och förvirrat stirrade på våra vänner och flinade, gaffel, så märkligt?

Jag rör mig hemåt med min nyfunna rikedom. Likt alla hittade slantar är det psykologiskt icke-existerande pengar, pengar som aldrig skulle varit, och som således befrias av ansvar. Till för att försvinna. Till för att ersättas i annars otillåtna gåvor. Barerna är öppna till fem under augusti-festivalen. Ljusen slår ut likt romber över trottoaren. Dimman klibbar mot armvecken. Kylan kryper upp med ryggen likt en våt hand. Livets vatten, någon, jag bjuder, och så, när vi avslutar är vi åter tillbaka på det behagliga nollstrecket. En pence på fickan, en sup rikare.

Hobo Nickel Society.

R OCH HANS FÅGEL

De skottska arbetarklassmän jag träffat genom JM betraktar kvinnor som främmande varelser. Det är inte för inte som vi tituleras birds eller dolls och omtalas i tredje person. Is that yer bird, John? Bird med kort rullande R och ett I som snarast påminner om ett svenskt Ö. För tillfället är den här gammalmodiga gentlemannamässigheten befriande. Liksom det ärliga uppskattande de lite nedvärderande uttrycker är högst genuint. JM och hans vän, R, en desillusionerad byggarbetare med mjukt pojkaktigt ansikte, snaggat hår och små blanka ögon som vacklar mellan avgrundslös föraktfull tomhet och plirande mischief, beställer och betalar självklart samtliga rundor i baren.
Männen betalar, flickornas nycker styr. R's flickvän, i rosa top med den svarta bh'n avtecknad under, sotade ögon, tre diamantpiercingar i en linje under underläppen och ett ansikte som under natten får varje bouncer att tveksamt be henne plocka upp id-kortet, dricker coca-cola med sugrör och shottar tequila mellan de långa manikyrerade naglarna. Vi gör vad som faller henne in. Drar utan ett ord efter henne från klubb till klubb, medan R's ögon blir allt blankare och allt mer dystra och hans rörelser hårdnar i den edgyness som får bartenders och dörrvakter att le lite mindre, bredda axlarna lite mer och artigt vända sig till JM med orden: watch yer friend, pal, guy's lookin a bit ropey... Ändå följer han sin flicka likt en hund, tålmodigt trots det totala ointresset i pubertal klubbkultur och alla de kickar ungdomarna runt omkring honom jagar. Om något kan han liknas vid en krigsveteran. Ett av dessa hårda nyckfulla ansikten som redan gått genom allt, redan nått alla highs och alla lows och nu fortsätter fram genom en väglös öken av meningslöshet. Det finns inget han göra annat än passera tiden. Och så följer han sin lilla lassie, med plånboken tjock av piller och femtiopundare med drottningens ansikte glirande i rosa från, och han slår upp sedlarna över disken med aggressiv besvikelse, treat yerselves, mates! som om han på en gång önskar se de genuina tecken av fylla, kärlek och vänskap som passerar över våra ansikten och samtidigt kvävs av sin egen oförmåga att känna detsamma. Treat yerselves och när växeln räcks tillbaka stöter han irriterat bort den, buy more beer, we already have, then buy even more. Den typiska excessen hos någon för vem gränslösheten blivit sin egen gräns.
Hans bottenlösa nihilism skrämmer mig. Trots att jag själv finner mig vara var situations åskådare snarare än deltagare, studerande snarare än kännande, förblir R i grunden så främmande för mig att jag bokstavligen inte kan tala med honom. Varje rörelse jag gör, varje leende, varje skratt, är som att äta framför en svältande. Och med R kan det vilket ögonblick som helst slå över. Halvvägs genom natten spiller han sin öl över knät och sitter kvar utan att röra sig. It's cold, säger han uttryckslöst. It's freezing. Han flinar. Och sedan rycker han på axlarna, whatever. Och ansiktet är tomt igen, ögonen ihåliga. Hans tankar tycks oroligt röra sig fram och tillbaka mellan dessa två tillstånd. Varje mening placerad någonstans mellan en omfamning och en knytnäve. Regnet pissar mot tygparasollen över oss, vinden loskar in över träbänkarna. Hans flickvän sitter som en docka bredvid honom. I själva verket rör han henne inte längre. Han knappt en tilltalar henne. Än mindre tittar på henne. A bird half my age, why? Men utan att blinka skulle han göra precis allt för henne.
Och när natten övergår i morgon, och JM's spröda spetsgardiner flackar i det ljusblå ljuset från fönstret, och han har suttit uppe och väntat på att alarmklockan ska hamra genom tystnaden, och sedan somnat ögonblicket efter att ha slagit av den med den uppochnedvänd logik endast han lever efter, känner jag mig så oändligt tacksam för att världen trots allt alltid förefaller helt ny för mig när jag vaknar. Och alla känslor, alla uttryck och situationer utspelar sig utan referensramar, utan vare sig regi eller ledning. Att jag i grunden inte sett något, inte känt något, och inte lärt mig något och hur meningslöst allt än förefaller slår det mig ändå alltid med häpnad. Jag lyssnar till JM i duschen, visslande mellan de chippade framtänderna trots att han är en hårsmån från att förlora jobbet, och jag lyssnar till det sombra sjukanmälningssamtalet som följer sedan han insett att han omöjligt kan släntra in en timme för senad. I'm sorry, säger jag. Och när han sedan kryper tillbaka i sängen med slapp fräknig alkoholkropp och sträcker armen under mitt huvud viskar han, You know what, bird? It's all right. What could a young swedish lassie like yerself ever be sorry aboot? Och när jag somnar om mot hans axel är det sista jag tänker, tacksamt, att jag aldrig har hört något liknande, en fågel...

Foto: Petrina Hicks.

NATURROMANTIK

The city is brewing. Likt en kastrull kackerlackor, puttrar hon. Från broarna över tågstationen, en svart flytande ström huvuden, skalliga, svettiga, krulliga, mörka, som krälande ringlar sig upp över turiststråken. Kollektivt svett när vi klämmer oss fram i det disiga solskenet som spinner sina långa trådar över de förbipasserande och som obevekligt gör oss loja och långsamma. Festivalen har dragit igång, och med den en promiskuös frivolitet. Halvklädda oxford-studenter annonserar sina moderniserade uppsättningar av Shakespeare från bilbarrikaderna på the Royal Mile, blyga amatör-ståuppare trycker generat sina annonser i massornas händer, the Spiegelgarden har slagit upp sina dörrar utanför universitetet med ölpriser absurt skjutna i höjden. Om nätterna tycks hela stan sova tillsammans i orgiastisk uppsluppenhet. Trädstammarnas siluetter i parkerna böljar organiskt om nätterna och gräsmattorna om dagarna ersatta av en tung blek filt av kött.
Den enda platsen att fly till är Arthur's Seat, en gammal inaktiv vulkan som vilar över staden med sina uppskurna bergskäftar armerade runt dess släta gröna dalgång. Höglandet i miniatyr, på behändigt promenadavstånd. Trots att man knappast är ensam om att ta sig dit, är bergsmassivet lägrat i en absurd tystnad och klippkanterna fulla av ensamma vandrare som ett par hundra meter från varandra slagit sig ner för att stirra ut över avgrunden och staden. Den fysiska distansen till gatorna och husen, liksom det gudomliga perspektivet, med solen i ryggen och människorna likt knappnålsstora fläckar på kartan, förminskar samtliga problem. På Arthurs klippavsats, i Burn's fotspår, med den gröna dalgången i ryggen, hela skottland vid fötterna, och vinden tunnlande upp över kanten, likt osynliga vågor som frustande slår in över the crags, tycks alla bekymmer banala och meningslösa. Naturen, likt i en romantisk Caspar David Friedrich målning blottar sitt dimhöljda djup.
Och först på väg tillbaka, slipprande över de upptrampade jordstigarna, kommer oron krypande. Som om vi förkjutna gudar axlar mänskligheten, steg för steg, under vårt nedstigande. Och himlen rullar fram sina obarmhärtiga ridåer av mörker bakom oss och när vi tillslut når civilisationen, och den groteska byggnad som parasiterar på den gröna sluttningen, det Skottska Parlamentet, hukar turisterna redan under regnskydden och trycker sig mot trädstammarna. Och regnet dränker oss, likt en väldig spottloska från ovan så snart vi når asfalten.

TANGENTER

W's pappa lägger alltid en handduk under tangenterna på pianot och spelar intensivt men ljudlöst för att inte störa sin hustru, Fru B, som nyligen pensionerats. Hon avskyr hans musikaliska ambitioner, också efter snart trettio år, så till den grad att, Herr B när han känner sig uppsluppen och hellre än musicerar över det stumma pianot, känner fingrarna bränna och struphuvudet svida av lust till trumpeten han har undangömd bak i garderoben, brukar sätta det lilla skinnfodralet i passagerarsätet till volvon och köra ut till en av Kents undanskymda återvändsgränder och där sätta sig mot billacken och spela för sig själv.
Jag antar att det är samma process i verkan när jag om nätterna ligger vaken och i brist på papper om och om igen formulerar meningar i huvudet, försöker memorera dem innan det går förlorade och nästan mening långsamt börjar filas ned av glömskan. Det är som att klanka ljudlöst mot de vita tangenterna och ensam lyssna till pianot, av hänsyn till vem som än råkar sova intill. Det känns som om någon har ankrat två tyngder i lungorna och bröstkorgen slokar likt överfylld handvåg. Som om varje mening döljer en bristningspunkt, ett ord som kollapsar bygget och suger tillbaka bokstäverna i mörkret.

Photo: Dora Maar.