BELOVED CAGOPHILIST

Fönsterposition. Himlen påminner om grunt havsvatten om somrarna, en tjock gråsvart soppa av tång, i vilket öppnar sig plötsliga kristallklara pölar. Molnen är tunga och klumpiga, likt lermodd, en begravande filt som vi inbillar oss att vi kan sticka fingrarna i och gräva runt efter förflutna förluster. Jag åter i min roll som Rapunzel, om ej en acersecomic (mitt hår tycks i själva verket knappt ens växa som en förlängning av min sociala envishet) hägrande över de passerande, inväntande den ende. Så kanske förvånare det mig inte nämnvärt när han anländer (ungefär i det ögonblick som det svarta remlika spöregnet börjar prygla kullerstenen och det skumma gatorna fåfängt vaggar sina dränkta silverspeglar upp och ned, upp och ned, vaggar tills gatlyktorna slås på och usuperar den melankoliska vätan med sitt bjärta oranga svall), och jagande blir stående där på gatan likt ett dränkt hundkräk fingrande över fickorna och en enorm antik resväska vid fötterna stirrande upp mot min pojklika page. Först efter ett ögonblick går det upp för mig att han faktiskt inte kommer in och jag springer ned för farstuntrappan och släpper in honom. (Förbannad kyla, satans grannhundar smattrande över dörrträt likt frenetiska piskor, wruu, wruu, wroof). Väl uppe i lägenheten ställer han ned den meterlånga resväskan och börjar tömma sina fickor, drypande över parketten med det lockiga håret likt en pälsmössa över huvudet och regndropparna svällande i de blonda ögonbrynen och skägget. Rasslande släpper han ett tjog antika nyklar över soffan, och sedan med båda nävarna ytterligare ett. Han gräver runt i innerfickorna och fingrar upp ännu en handfull. I couldn't get in, säger han, for all these damned keys. Keys, keys everywhere, but none to open the lock." (En parafras på Coleridge's Ancyent Marinere, som han vet att jag är svag för, också de mer opiatiska verserna). Och sedan sätter han sig bredbent på golvet och börjar dyrka den gamla läderkofferten han burit upp. Vad som kommit först, det låsta bagaget, eller de mångfaldiga nycklarna förtäljer inte historien, men jag misstänker att han funnit resväskan i soporna på någon bakgata, och därefter gått ned till A's hus och letat upp den gamle cagofilistens förråd av nycklar.
Medan min egen pappa skrev ständigt historier om låsta skrin som sedan nyckeln återfunnits lämnades olåsta, imagination before truth, är J hans motsats. J är en predikant för revelationen. Han bär ständigt runt en dyrk. När vi först träffades brukade han ta mig till överklassens låsta offentliga trädgårdar i the New Town och sticka en skruvmejsel i de rostiga grindarnas lås, vrida om och bjuda mig entre. (De välansade buskagen, rosbuskarna i sina gallerlindor, de meandrande stigarna upp eller ned för sluttningarna ut med the Dean, och hundskiten från renavlade pooches) Any minute now, och med ett ljud som om av ett barn som satt tungan mot gommen och sedan låtit det tillfälliga vacuumet mellan gomseglet och den spända muskeln släppa, glider låset upp. Inuti, pas de mystère, fyra damhattar i en fyrtioår gammal Boots papperpåse, en gul, en rosa, en brun och en grön fedora. (Natten har begravt himlafästet vars sega rötter nu kämpar genom det mosslika molntaket, skogsgrönt i skymmningen och ådrat som granit, men ogenomträngligt.) J slänger hattarna i soporna. So much for the truth.

ONSDAGSINTROSPEKTION, COCK AND BALLS

Onsdag kväll, mental deliquesce, långsamt dunstande i vardagsrummet, hängande likt imma mot köksfönstret stirrande över den folktomma gatan. Det slår mig ibland hur mycket jag saknar känslan av utvaldhet som man närde som ung. Känslan av att vara en ytterlighet, att åtföljas av en osynlig åskådareläktare, att vart steg på ett nästan religiöst sätt markerades och dokumenterades. Inget gick förlorat. Också ensamheten var en charad inför historien, som om en berättar röst återgav de solitära apandet, där satt hon... etc.
Nu mer känner jag mig mest som om jag försöker sikta ett vattenfall genom ett sprucket såll. Det är ganska fruktlösa försök. Ibland stirrar jag på väggarna i mitt sovrum, på de haphazardiska bilder jag planlöst nålat upp över den hudfärgade tapeten, den tafatta ofärdiga orkeslösheten som genomsyrar det hela, och allt oftare får jag känslan av att jag försöker återskapa rent materiellt den person jag rent själsligt upplevde mig som för kanske fem, tio år sedan. Och estetiken är så korrupt av tvivel och riktningslös nostalgi att varken en känsla av vällust eller identitet infinner sig.
På P's begravning har N hyrt in en humanistisk taleskvinna, en liten tant med foträta skor, som avslutar varje sektion i talet med den öppna uppmaningen att vi nu ska få några minuter att tänka på P på vårt eget personliga sätt. Och efter vart plågsamt långa stycke begravningsmusik summerar hon i korthet det liv som passerat. Det är märkligt att höra det så bekanta återberättat, och långsamt se den nya P som reser sig ur dödsrunan med sån glasklar tydlighet.
D brukade göra det samma för de levande, ändlöst formulera deras personlighet för dem, gå igenom varje test i Eysenck's bok och gradera introvers/extrovers, feminitet/maskulinitet, konformism/non-konformism, etc. Och vi införlivar med lätthet andras förväntningar. Ändå slår det mig att också dessa pseudo-psykologiska/schizoida analyser har lämnat mig med en sorts saknad. Varför ska man behöva vänta till sin begravning på en simpel definition?
Tills vidare alltså inte annat än denna fuktiga onsdags cuntly ignorance.

Addendum: I blame Larkin for the swearing. 1000 sidor samlade brev i ex-lib utgåva upphittad för ett pund. Det enda jag bär hem från carbootsalen på söndagsmorgonen. Det är ännu 1941. Karln är bara barnet. Följande fastnar jag för: "I suppose my writing is terrible. Sod & ballocks, anyway. Not to mention cunt and fuck. Omitting bugger & shit. I think I shall start going to church."

PUB

Puben P på Broughton road präglas av den konstiga stämning som uppstår i barer frekventerade främst av den äldre medelklassens garderobshomosexuella. De sitter alltid ensamma lutade över sina pints, eller undantagsvis över sina GT's eller vitvinsglas, och väntar. Ingen rör sig, men luften är ibland så tjock, att en penny skulle singla likt en fjäder om den tappades och de kvardröjande ögonkasten sträcker sig likt en fin väv över disken i mahognyimitation, över de billiga kopiorna av Georgianska Chesterfield fåtöljer. Flatscreenen visar let's dance. Damtoaletten är orörd. Tvärs över gatan festar den yngre generationen på de mindre diskreta Planet Out, CC's, och Habana, i stark kontrast till det namnlösa kamaraderie som P erbjuder. Till skillnad från de äldre männen kommer jag inte hit för den outalade gemenskapen eller det korta igenkännandet som de utbyter sinsemellan, jag kommer hit eftersom det är en av få barer i stan där ingen kommer att försöka inleda ett samtal med dig. Efter det artiga utbytet med bartendern sitter jag liksom resten av klientelet i ensamhet och betraktar de förbipasserande.

DEN DÄR JÄVELN MR BLAIR...

När New Labour under Tony Blair fick sitt uppsving under nittiotalet vred sig P var gång partiets namn yttrades över radion som ständigt spelade i hennes vardagsrum. Hon sög på sin whiskey med tomatjuice, hennes märkliga vice au preferance, medan hon svor åt nyhetsankaret. Det enda hon avskydde mer än Labour var tyskarna.
Till skillnad från den inbitne kommunisten A och vi andra som anade oråd när den skenhelige premiärministern levererade sin moderna retorik eller spelade gitarr med britpopens unga stjärnskott, hade P sina egna motiv till den heta aversionen. Labour, sa hon, Labour, I've had enough kids already. And I've had enough of it, som hon brukade klaga, meningen formad i den trötta munnen som om tungan hasade ned för en stege i ökande takt. Labour, partiet som bar detta tvetydiga engelska ord för arbete såväl som förlossning, blev i P's ögon, förlossningspartiet, partiet för de gravida, och de ändlöst födande, partiet som skapade och torterade mödrarna. Hon hade vid det här laget redan tappat räkningen av sina otaliga barn, refererade inte sällan till J som den mytologiske seventh son, trots att han inte var mer en nummer fyra. Och Labour, New Labour, hatade hon med en intensitet som fick den rosa fåtöljen att skaka av indignation.

DET ENGELSKA LEENDET

Den engelskindiske postkassören ler ursäktande mot mig i kassan och sedan håller han upp ena fingret som för att ursäkta sig en minut. Han har ett av dessa enfaldigt joviala ansikten som endast försäljare bär och därför en slags avsaknad av personlighet, som om hela hans karaktär har kommit att definieras av yrkesrollen och den småsinta girigheten. Jag kan föreställa mig att han skummar grädden av folks växel, att han ger ett pund eller 50p för lite tillbaka till blinda pensionärer och skolbarn och att bekväma cashsales med jämna mellanrum pulas rätt ner i de kritstrecksrandiga slacksen. Jag tycker instinktivt illa om honom. Och han fortsätter att le zygomatiskt mot mig, endast läpparna förvridna i det stela ansiktet. Långt ifrån ett Duchenne leende, påminner det snarare om den typ av tillrättalagda tandradssmil som beauty pageants åstakommer genom att stryka tänderna med vaselin, eller slår det mig plötsligt, de apgrin som chimpanzer anlägger när något skrämt livet ur dem. Och det slår mig hur märkligt det är att dessa så motsatta känslor har kommit att dela detta uttryck, leendet.
Och sedan upptäcker jag vad det är som så skrämmer denna framgångsrika unga man. En farbror, i en enorm rock trots hettan, har gjort entre och om än gäckande, så känner vi båda, när han kommer närmare den svaga lukten av urin. Och det är därför han ler på detta oförklarligt stela vis, och det är därför jag får känslan av att jag avbrutit honom mitt i en rörelse, att han hänger i luften som om någon tryckt på stoppknappen och tiden stannat. Och först när han inser att jag också känt den där doften av illa tvättade underkläder och inkontinens fullföljer han rörelsen, han böjer sig ned under disken och får upp en av dessa sprayflaskor med blomsteressens som alltid reklamförs av ideala familjer i de schweiziska alperna, och lutar sig över disken och sprutar den konstgjorda aromen, fleurs exotique, över mannens rygg. Ljudet påminner om en uppkorkad pava. Och doftpartiklarna lägrar sig långsamt över den nötta yllekappan. En kvävande tyngd av hibiskus och orkidé, les fleur du mal, indeed. Och postbiträdets orbicularis oculi muskulatur vaknar till liv och hans ögon rynkas och nu är det för första gången ett naturligt leende. What can I do for you today?

Bilden för övrigt av självaste Guillaume-Benjamin-Amand Duchenne, den franske neurologen och elektroterapins fader, som experimenterar med ansiktsmuskulaturens mekanik genom elektronisk stimulering och upptäcker det ärliga leendet, som kom att döpas efter honom. Den plågade saten på bilden led för övrigt av en sjukdom som gjorde att han inte upplevde smärtan som en normal testperson skulle känt, något som gav Duchenne möjlighet att “... stimulate his individual muscles with as much precision and accuracy as if I were working with a still irritable cadaver”. I The Mechanism Of Human Facial Expression, från 1862, beskriver Duchenne f ö karln som “an old toothless man, with a thin face, whose features, without being absolutely ugly, approached ordinary triviality, and whose facial expression was in perfect agreement with his inoffensive character and his restricted intelligence.” Poor sod.

VATTEN, VATTEN ÖVERALLT, MEN INTE EN DROPPE ATT DRICKA

Jag vaknar till den söta doften av körsbärscider i J's andedräkt. Han kvider på det där sättet som endast tonåringar gör, med en illa dold stolthet över vad som tolkats som en initiationsrit in i vuxenskapet medan hans händer, tunna och vita likt gossamer i morgonljuset, kramar om mitt högra bröst. Vi kommer alltid att vara barn slår det mig, vi kommer alltid att vakna till denna stilla komik, denna barnsliga overklighet. Också när vi älskar med varandra så gör vi det som två barn, som om det är nyupptäckt och främmande var gång, och vi med komisk naivitet axlar det där inövade vuxenskapet.
Han har somnat i skjortan jag fumlande försökt knäppa upp vid fyra tiden på morgonen, och en servett hårt pressad till ett rynkigt ägg i vänsterhanden. Ögonen liknar krossade körsbär, vilket kanske är varför jag inbillar mig att han luktar frukt, när jag senare överväldigas av doften av härsken vinäger. Till skillnad från mig, som blir antingen lite uppsluppnare eller lite elakare efter ett par glas, blir J någon helt annan när han dricker. Jag bär honom hem från Viewforth till Broughton sedan han tumlat ut ur den ännu rullande taxin och liggande raklång på trottoaren spytt på trappan till konstskolan. Vid Forest road börjar han gråta, han går dubbelvikt och snyftar, och när vi tillslut når statyn av den lille hundjäveln Greyfriars Bobby, går han ner på alla fyra och kryper fram och säger att han vill dö. Han snyter sig i handflatan och stryker fingertopparna mot kullerstenen. Och medan jag axlar hans tyngd börjar han sjunga med den tunga andedräkten mot mitt öra och hår:

I don't believe in an interventionist God
But I know, darling, that you do
But if I did I would kneel down and ask Him
Not to intervene when it came to you
Not to touch a hair on your head
To leave you as you are
And if He felt He had to direct you
Then direct you into my arms

Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms, O Lord
Into my arms

THE HARR

Vädret har vänt, den svekfulle fan. En vit matta har dragit in över stan och hänger i sin frånvaro av färg tungt mot byggnadssiluetterna. De två färgerna tycks äta sig in i varandra om morgonen. Trots de intensiva kontrasterna flyter gränsen mellan det bländvita och taknocklarnas bläcksvarta oupphörligen samman, hela staden ser ut som en fet svart rök som hägrande slås upp i vinden och silas ut i himlen.
Endast South Bridge penetrerar upplösningstillståndet, likt ett valv över det lätta fuktiga intet. Lutad över de grönröda broräckena stirrar vi ut över tomheten. Ingenting går att se varken under, över eller bortom oss. Också solen har svalts i den våta havsdimman, och hänger likt en upplyst klocktavla utan visare, en patetisk slant, över the West End.

Photo: Andrea Galvani.

ARRANGEMANG

Uppståndelsesöndagen kom och gick, P förblev i kryptan. Och dödens angelägenheter skiftar form, från det abstrakta till det konkreta. Vi pratar inte längre spiritualism över whiskey, istället pratar vi testamenten och begravningsdetaljer över sherry (medan vi långsamt tömmer den avlidnas spritskåp). Vi sitter nere i Ps soffa och äter macaroni and cheese som I har kokat och systerdottern P går ner i split på golvet och ropar glättigt: Did you know a cardboard coffin is more expensive than a wooden one? A har satt på en video med yoga övningar som rullar i bakgrunden, två seniga 80tals gymnaster vrider sig groteskt på en matta vid medelhavet till improviserad stråkmusik, and stretch, inhaaaaaaaaaaale. N röker torrt gräs med ögonen hängande likt en hunds, skrämmande uppmärksam på vårt kroppspråk ,våra rörelser, våra ansikten som vore detta en sorgens tentamen, blicken dröjande över mina händer som kramade gräver sig igenom varandra. Hennes egna ögonglober ser ut som druvor som pressats och sprängfyllda gett vika för trycket och tömts på saft, torra och glasartade.
Begravningsmusik, begravningsannonser, begravningskostnader, ska hon bära klänning eller sina egna kläder i graven?, begravningstal, begravningskista, ska vi hyra en likvagn?, begravningsblommor, begravninggäster, begravningskort, vad ska vi bjuda gästerna på?, begravningkläder, lilla P nu med foten bakom nacken: do I have to wear black?, begravningspriser, kremeringspriser, hutlösa! kistpriser, annonspriser, advokatpriser, rip off!, spritpriser, spritlager, spritpåfyllning, begravningsskål. Sherry någon? Sliskig rödlätt sherry.
De har hyrt in en talare till begravningen, en främling de tickat på någon lista, som har som yrke att tala åt de som inte vill, orkar eller kan tala. Eller de som inte har något att säga. Alla kan ge henne lappar med saker de vill att hon ska skriva in i talet. J rycker på axlarna. Och N's ögon blixtrar inkvisitivt inför denna antydan till ignorans. De har valt jazzmusik till begravningen och whiskey och smörgåsar till vakan, som ska hållas i den redan uttömda butiken i P's lägenhet. Är det någon som ska till Indien snart? P ville bli få sin aska strödd över Ganges. Alla skakar på huvudet.
Medan J diskuterar arrangemangen, med handen på mitt lår, räcker någon över ett fotoalbum. Och för första gången sedan jag träffat J stirrar jag rakt in i hans barndom. Bilderna ramlar ut ur det illa ihopsatta åttiotalsalbumet, men där är de alla. J, en fet ägglik baby i lila overall, leende mot kameran intill P, tjugo år yngre och friskare, med långt peroxidblont hår och hårda drag, liksom hackade ur sten, stela och grova, knappa månaderna innan schizofrenin. Och där är J's pappa A, den gamle hippien, med långt brunt hår i en sjal om huvudet, samma höknäsa och plirande ögon. Och N innan lilla P föddes, och I med en grottmans ansiktsbehåring. Förbi P's hårda pastellteckningar av A, henne själv och en sedan länge avlägsen syster, våldsamt tecknade i tjocka drag över papprena, hennes eget ansikte allvarligt och skugglöst, till åren än längre tillbaka, med N som spädbarn på sextiotalet i den rebelliskt rosiga unga P's famn, pastellpalett och försommarträdgård, en sjal om det bobbade håret och eyelinern likt två pilar upp mot tinningarna. Och därefter, klassfoton, i femtiotaluniformer, P på främre raden, med namnet snirkligt textat vid hennes halvt neddragna knästrumpor trots att hennes rufsiga tofs och upproriska blick genast skiljer henne ur flickgruppen, en räv bland kaniner.
Jag viker ihop albumet. Det är som att gräva genom sediment av sorg. Lager på lager, fotografi på fotografi av porös historia, och sedan åter slå i sten: vi börjar om, sherry, någon?, annons i tidningen på fredag, begravning på onsdag, pappren att signera, dödförklara och dödsintyga, begravningskaffe, begravningssmörgås, begravningsjazz, ad nauseum.

POST MORTEM

D gjorde en konstform av dödens närvaro. D's första barn, en dotter, överlevde inte, hon föddes miniatyrisk och askvit för över tjugo år sedan. Han och C förvarade hennes aska i en urna i sovrummet. När jag första gången besökte honom uppe på 75an, frågade han om jag hade träffat Anna. På frågan vem Anna var förklarade han att det var hans dotter. Verpå han reste sig hummande i strumplästen och förklarade att jag borde bli ordentligt introducerad. Och sedan rörde han sig ut ur rummet, riktningslöst och vaggande, medan cigaretten svedde de hopskrynklade rizzlapapprena i den gamla medelhavssnäckan han tillfälligt använt som askfat. Han kom tillbaka med en mässingsvas och höll fram den åt mig. För ett ögonblick väntade jag på att han skulle öppna det lilla locket och låta mig titta ned på askan, (kotymen vid introduktioner till de kremerade var upp till detta ögonblick något jag svävade i ovisshet om), men när han istället vinklade dess välvda sida mot mig, sträckte jag ut handen och lät den vila mot metallen. D nickade högtidligt, Lynn this is A, A this is Lynn. Han ställde ned henne på salongsbordet och drog av sig strumporna på det där offentligt privata sättet med vilket han utförde de flesta sysslor. Han hade två andra söner. Ibland brukade han säga om sin son, A, att han var Anna reinkarnerad, eftersom han hade en flickas fingrar, med långfingrar som smala sträckte sig över sina kamrater i V-formation. Nu tittade han på mig och nickade förklarade mot urnan: its her ashes, som om det inte redan vore uppenbart. She died before she was born. Jag rullade en cigarett. När D fick mig att känna mig obekväm rökte jag alltid. De skrumpna masklika stumparna i C's äggkopp var ett mått på min nervösa disposition. Ibland kunde jag känna illamåendet komma krypande när nikotinet knastrande briserade bakom ögonen, men det var inte mer än en gång jag rökte så många handrullade cigaretter att jag askvit stapplade ut i hallen och svimmade på den arabiska handknutna mattan, det orientaliska mönstret kaleidoskopiskt spinnande innan det slog över i bländvitt. När D plockade fram A, vilket han skulle göra ytterligare ett par gånger under vår vänskap, rökte jag gränslöst.

AND GOD SO LOVED THE WORLD (US)

De korsfäster Jesus på grässlättningen nedanför slottet. Längst med de kungliga trädgårdarnas promenadgator ekar megafonrösterna, my god, why have you forsaken me? Följt av de upprepade plågade skriken av sonen. Romarnas röda kläder brinner i sommarsolen, deras tuppkamshjälmar rasslande mot mikrofonerna. De påminner om en av de barocka oljemålningarna vi just studerat i de oxblodsfärgade rummen i det Royal Scottish Academy så till den grad att jag för ett ögonblick nästan vill sätta fingrarna tablån eller vända mig till J och kommentera det artistiskt detaljerade arbetet i lövverken. Vi äter plockgodis medan romarna genomborrar Jesu mage med ett spjut och flinar åt pekoralen när han en sista gång skriker ut sin smärta.
På väg hem har de kristna slagit läger vid hörnet av Waterloo place. Deras banderoll i nogrannt skissad markeringspenna annonserar Guds uppoffring: And god so loved the world (us), that he gave his only son. Det roar mig att de känt sig tvugna att vidare förklara the world, som om vi inte längre identifierar oss med denna kollektiva term utan bokstavligen måste skriva ut ett pronomen vi kan relatera till, us, i parentes. Under det fladdrande skynket förklarar en ung hiphopare, över en inspelad trummaskin på kassett, att han slutat dricka och festa och knulla runt, att han funnit ljuset. En halvcirkel av skolelever gungar leende runt honom i matchande t-shirtar. Solen bränner ned genom molnverket likt en himmelsk strålkastare. Halleluja.

PSYKOPOMPISK TRIO

Det är märkligt hur tabu döden blivit. Hur vi förväntas att inte beblanda oss med den, som om den smittade, eller kräver vissa kvalifikationer, att uppstyras, bevittnas och osynligt undanskaffas av the select few, ambulanspersonalen, polisen och begravningsentreprenörerna som raspande med sina avlånga näbblika ansikten upphyskade på kolsvarta uniformer skyfflar likt ibisar av och åter genom korridoren bakom den stängda dörren. Och den enda fråga som ställs i handhavandet av Ps redan hopkrympta kropp är denna: vill ni behålla hennes kläder? framviskat av den svettige polismannen till N sedan han fört henne åt sidan, trots att vi alla kan höra honom. Och N mumlar: jag önskar att jag hade bytt hennes kläder, varpå polismannen upprepar frågan, och N kort svarar att han kan slänga dem. Och sedan ställer sig konstapeln generat med sitt köttiga ansikte mot den stängda dörren och spanar genom glipan och vi sitter tysta och lyssnar till släpandet av fötter, rasslandet av syrgastuber, den svarta plastsäckens prasslande när de suckande baxar ut den, och de upprörda porslinsdansösernas klirrande på hallbordet när träplankorna gungande ger vika för tyngden. Och ekon av röster rasslar fram genom polisradion och polismannen fingrar på öronsnäckan och ler nedlåtande mot A's långsamma monolog om spiritualismens möjligheter, P är inte förlorad, de döda kommunicerar oupphörligen med de levande. Och genom dörrspringan när PC'n otåligt gläntar på den syns endast raden av kubistiska bläcksvarta kostymryggar, likt dominopjäser, oändligen passerande genom hallkorridoren, stumma, skalliga, och ansiktslösa. I tänder rullar en cigarett i svarta rizzlas och hans dotter P sätter händerna mot magen och säger att hon mår illa, N börjar gråta igen. Konstapeln ser ut som ett instängt djur. Exakt vad det är vi ska skyddas från förblir outtalat.
Knappt två timmar tidigare, innan den psykopompiska paraden gjorde sitt intåg, hade vi alla samlats i vardagsrummet sedan vi nåtts av budet på olika håll. P satt i sin fåtölj, sedan pallor mortis hade inträtt, slät och gråvit likt en smält porslinsdocka. Hennes två sista fimpar rökta ner till det oranga filtret, i askfatet på bordet intill. Den mjuka blekrosa trikåtröjan draperad över stolen och ansiktet onaturligt sjunket mot axeln, den slappa huden oformligt utspilld och ögonen slutna. Någon hade tänt en rökelsestav och ett ljus. Över bordet låg kak- och cigarett paket utstjälpta. I hällde upp två glas whiskey åt oss och drack själv ur måttkoppen med en och en halvlitersflaskan under armen. N rökte upphörligt, askande i en skalformad äggkopp. A beskrev ljudet av ugglan som besök honom kvällen innan, denna omisskänliga kallare av snart förlorade själar. P grät hysteriskt. Och den bortgångna tycktes vilsamt sitta där och lyssna till de ömsinta reminscenserna, skämten och förolämpningarna, lutad mot sitt armstöd. Och när J tillslut ringde efter ambulansen skrattade vi alla absurt när han osäkert förklarade det som låg bortom tvivel, jag tror att hon är död, eftersom fraseringen var på en gång komisk och skrämmande definitiv.
Först när den grönklädda ambulanspersonalen bullrande bryter sig in i rummet, tycks döden göra entré likt den främling den förväntas vara. Som om denna ytterlighet måste döljas är det första dessa dödens eskortörer gör att nästan ilsket be oss avlägsna oss och ögonblicket efter att täcka över Ps kropp med ett vitt stickat lakan. Resten är väntan. Och när vi tillåts komma ut igen har döden avslägsnats utan spår. Någon har lämnat en broschyr i ämnet i ett kuvert på den gamla teveapparaten. Annars står endast den tomma fåtöljen kvar, och som om den smittats med samma hemliga transformation som slagit P, förefaller den obrukbar och nästan omänsklig, likt en produkt av något utomvärldsligt, en relik eller optisk illusion. Det förvånar mig att de har låtit den stå. För rötterna till det dammiga rosmotivet som spirar över Ps insuttna kuddar sträcker sig rakt ner i underjorden.

DER TOD UND DAS MÄDCHEN

Hennes ansikte hänger likt en bulldogs av tyngden från hennes många piercingar. De klättrar som ett pärlband i silver upp över hennes näsrygg och i valv av nålar över hennes hårt plockade ögonbryn. Hon griper tag i min axel. Och hon har ett av dessa hesa erotiska karibiska skratt som väsande dränker hennes rullande r. "I has a funerall" säger hon. "I is going to a funerall." "Tamarraw, I is going to the wake." Och hennes korpulenta väninna med den blonda afron virad i en turban skrattar hårt. Tze, tze, tze, likt en insekt: "She cares nuffing for the dead". "I care nuffing for the dead." svarar den piercade kvinnan. Hennes bläckfärgade ögon irrar över kostymerna. Hennes hud är glansig och håret flätat i ett mönster över skalpen. Ringarna över hennes fingrar klirrar när hon gnuggar handflatorna mot varandra. "It's my dad" säger hon "eis dead." Och tandraden blänker mellan hennes fylliga läppar. "I don't care eis dead, I want is to look pretty, is all, different." "You crazy bitch" flinar hennes väninna, och till mig, "Shes a crazy bitch." "I'm no crazy, I care nuffing for the dead." Och hennes västindiska skratt dränker musiken.
På hennes begäran plockar jag ned en balklänning i guld, med en maränglik kjol i spets och ett snörliv i lamé. Hon kommer ut ur provrummet likt en pojke i sin mors kläder, klumpigt hamrande med sulorna i golvet och de enorma kjolarna upphyskade mot de släta kolsvarta låren och brösten likt två tunga klot upptryckta i den snäva korsetten. Hon lipar åt spegeln och suger in den lilla guldkulan som genomborrar tungan. "Is perfect." "Them is gonna look, for sure. I is gonna say bye bye to papa in style." Hennes väninna skakar på huvudet. "My lady cares nuffing for the dead. Nuffing at all."

KOSMETIKA

Ibland när jag känner mig ensam går jag ner till köpcentret vid Leith Walks rondell och promenerar runt sminkavdelningen. Kvinnorna där påminner om läkare i sina vita rockar med kontrasterande skugglösa tabloidansikten. Deras ansiktsdrag tycks orörliga när de böjer sig fram med sina Cheshire leenden, metallbrickorna med deras namn smattrande mot knapparna i deras rockar och deras brandröda klonaglar kliniskt demonstrerande varorna mot deras sammetslika fingrar. Jag brukar oftast välja en av de yngre homosexuella männen, i nyklippta nyfärgade hår och oklanderligt nystruka svarta skjortor, och låta honom sälja mig något, vad som helst, och sedan väntar jag tills han frågar mig om jag önskar få varan demonstrerad. Oftast frågar de om ditt namn och sedan viskar de det med saccharin stämma medan de rättar till den tronlika tygsätet framför spegeln, Johanna. Let me see your eyes, Jo, säger de. Such lovely eyes. De vevar fingertopparna genom den tjocka röda pastan och stryker försiktigt den röda färgen över dina kinder och sätter fingertopparna mot din haka och böjer sig bakåt och mäter upp dina kindknotor likt en målare. Och sedan ber de dig blunda och borsten vevar över dina ögonlock. Perfect Jo, now pout. Och utan att möta dina ögon målar de dina läppar och ger dig en liten servett att att bita om och vinklar spegeln. Gorgeous, hon, gorgeous. Och du betalar i kassan och går. Men nu har du i alla fall ett ansikte.

Idag är det som att måla ett urblåst ägg och jag är övertygad om att han känner det när han sätter fingrarna mot min kind, att han förvånat lyssnar till den skallika hudens resonanslöshet mot de manikyrerade naglarna.

Alas.
Jag är för stolt för att be, men jag är en ung kvinna: Smickra mig. Skriv något.

SVINSKAP

Jag och J äter sen lunch på Oink, en grotesk liten servering med en svinkadaver utsträckt i fönstret. Jag stirrar på aset medan vi äter, den gula vaxlika huden som slåt över uppbränt torkat fläskrosa över öronen och bogen. De halvslutna ögon i deras gräddade fickor ger djuret ett intryck av lättjefylld förnöjsamhet. Trynet badar i en grågul pöl av olja på den uppvärmda metallplåten. Över dess rygg har ett korsmönster av snitt skurits och långsamt glidigt isär när portionerna serverats under lunchen, medan benen bokstavligen är upplösta i ett konturlöst rosa berg av strimlat kött, endast knorren likt en eldröd korkskruv ännu definierbar. Svinet är kanske de enda djur som klär detta halvätna tillstånd, som också brutalt uppstyckad bibehåller ett nästan komiskt drag, och som därför är reklammakarens ultimata köttprodukt, skamlös och lycklig, får grisen gärna agera både slaktare, offer och konsument, en kannibalistisk treenighet, kan svinet bokstavligen leende ses snitta sin feta rosa kropp i skivor på en av de gamla affisherna på väggen.
J äter fläsk i bröd och jag dricker en läsk likt ett barn. Kvinnorna bakom kassan bär rosa t-tröjor, den yngre av dem har nålat fast trikåtyget i ryggen så att tröjan spänner ut kring den plumpa bh'n. De bär båda gristrynen i plast. Halvvägs genom måltiden kommer den enes pojkvän in och servitrisen kommer ut bakom den kromfärgade glasdisken och vrider undan trynet mot kinden och kysser honom med armarna om hans hals medan han klämmer sina händer om hennes höfter. Grisnäsan gungar upp och ner på hennes kind och det ser ut som om den andas djupt, som om den flåsar. Hon fingrar av sig de genomskinliga plasthandskarna bakom hans nacke och frigör den kväljande doften av uppvärmt fläsk och stekt lök. Och det ser ut som om hennes ansikte ska slitas i bitar när deras läppar säras och hennes små korvfingrar spelar över hans ryggtavla. Och sedan kysser de varandra igen och hela hennes lilla rosalätta ansikte sugs in mot hans läppar. Vi lyssnar till ljudet av deras vevande tungor och de täppta andetagen genom näsborrarna. Hon blundar. Han pressar hennes lilla kropp mot sig och hennes huvud vilar nästan horisontellt mellan hans nävar.
J sträcker handen över bordet och fångar upp mina fingertoppar och klämmer dem som om de vore en handske. Och vi känner oss så där generat självmedvetna som endast gammal kärlek gör i skuggan av yngre sådan. Som om vi aldrig rört varandra, som vi inte kan röra varandra, som om vi inte vet hur eller varför. Och inför den där manifesterade påminnelsen om gamla passioner tvingas vi var gång så pinsamt imitera den som för att bevisa för varandra att inget har förändrats och så sträcker alltså J handen mot min kind och drar mig närmare och vi kysser varandra, obekvämt lutade över bordet, och jag letar ovant in tungan mellan hans flottiga läppar och aldrig har akten känts mer medicinsk.
Detta slår mig: han smakar rökt simmigt fläsk och äppelsaft.

ÖK

Vi dricker vårt förmiddags vin på andra sidan Arthur Seat i den lilla puben the Sheeps Heid In, Mary's gamla lokus halvvägs mellan Craigmillar castle och Holyrood, och Skottlands äldsta utskänkningslokal. De uppstoppade baggarna stirrar ned från barväggarna med sina kurviga rotlika horn och trötta halvslutna ögon. Amerikanska turister beställer Whiskey i baren och tömmer förtjust sina Famous Grouse med is på den lilla bakgården, kartorna utfläkta över de antika borden, och ryggsäckarna upphyskade i den gamla skinnfåtöljerna. De påminner om dragdjur med sina packningar och sina långsamma aningslösa rörelser, likt vilsna mulor som vaggande rör sina tunga kroppar genom lokalens olika rum, osäkert stirrande på varandra hellre än den gamla puben de kommit för att se, de historiska plakaten och bokhyllorna med uniforma band Waverley, baggarnas uttråkade nunor och de otåliga bartendrarna som avvaktande vevar sina frottetrasor genom pintglasen, och över deras blanka ögon spelar vad jag inbillar mig vara ett ögonblicks genuin skräck sedan de tillslut klumpigt klövt run över de nednötta venetianskt röda mattorna och generat önskar beställa. Deras röster skär genom den nedskruvade musiken, tonlöst uppskruvade och osäkra. Och sedan vallas de bort, slokande över sina blaskiga drams, enfaldiga ök. Jag inbillar mig att jag blir elakare ju mer jag dricker, men kanske är det snarare världen som tycks allt mer vildvuxen, som hänger över baren i övermogen riklighet. Som om de vinägerlika rödvinet vaskar ut detaljer en masse och får dem att plötsligt svämma över blickfånget i sitt överflöd. Baggarna, horderna av lönnfeta turister, hundarna som vaksamt ruvar under borden och de nyss tattuerade männen vars blåa illustrerade skinn bokstavligen tycks spira, klättra, slå rot. Och sedan övermannar den slöa oskärpa som alkohol på tom mage spär, denna loja vertiginousness, som får också mattans kaleidioskopiska mönster att förefalla milsvitt och avgrundslikt. Till baren, en till, why not.
När vi kryper hem timmarna senare brinner den gamla vulkanen Arthur i senapsgult av ärttörnen som klättrar upp över dess sidor och genom vars taggiga snårverk den eroderade sanden sliter upp sina grå skåror där under somrar för länge sedan bränder härjat över kullarna. Och utmed the Queens Road häckar vårens oljesvarta ungkorpar som kläckts i de gamla murarnas skrevor och som ensamma cirkulerar det gula törnehavet längst Duddingston Loch's sluttningar. Och liksom baggarna, turisterna och de groende tattueringarna tycks också de otaliga, dessa bläcksvarta näbbar, som hökar i de bladlösa krumma sluttningsträden. De reser sig likt en enda varelse när vi böjer oss över muren, ett femtiotal, likt en mörk kropp av smattrande fjädrar. Och ärttörnens blommor tycks vagga och nicka och bocka i vinden som om hela kullarna kommit till liv i det skuggrika eftermiddagsljuset. Som om själve Arthurs bullrande stenverk häver och sänker sig i tunga andetag.
När vi når the Crags har dimman redan börjat rulla in. Naturen trumfar vår vinstinna oskärpa. Den böljar ned ur den rödbruna tandrad i sten som skuter ut ur det mossgröna landskapet och forsar ned över dalgången. Ett brudpar och deras fotograf på en av bergsavsats rör sig oroligt nedåt. Hennes långa slöja vilar horisontellt i vinden, på håll förefaller den perfekt stilla som om den inte ens darrade i blåsten utan låg där vilande i vinden. Och de enorma kjolarna lika stilla gungande runt hennes ben likt en massiv ljudlös klocka. Och sedan sväljer den vita dimman landskapet och luften runt oss börjar bära frukt, ur intet tar denna tunga filt form, och vi drar den skrattande över oss undan den nyktrande kylan. Och kanske är det vinet, kanske dimman som förskjuter perspektiven, men allt känns plötsligt så futilt, så litet och futtigt att jag skulle kunna sträcka mig efter de docklika nygifta och hyska loss dem ur stenverket, likt två svampar ur mossan, och försiktigt placera dem i handflatan.

NOMEN NESCIO, I WISH

Jag läser du Maurier, författarinnan som givet ett kollektivt namn åt alla dessa kvinnor du temps perdu. Vilket jag är tacksam över eftersom jag tvångsmässigt glömmer namnet på de kvinnor som passerat genom J's liv. Hur närvarande de än känns, detta hägrande gastspel av gamla passioner, kan jag aldrig minnas deras namn, istället detta storslagna substitut, Rebecca. Däremot kan jag precis som R's successor deras handstilar lika väl som baksidan på min egen hand, oläsligt signerande gamla födelsedagsgåvor i bokhyllan.
A_____?, en ryska, definitivt en ryska, med kolsvart page runt det klotrunda ansiktet, A_____ som förkroppsligas var lördagkväll på konstskolans diskotek, yvigt boxande till northern soul, formulerar sig med samma apeironisk kvinnlighet som hennes mjukt snirkliga bokstäver antyder, dessa nästan klichee-artade typer av ömhetsbetygelser som karaktäriserar en viss typ av kvinna, darling, baby, hon, i kombination moderna förkortningar och colloquialismer och oemotståndligt flicklika cirklade i'n.
N____ eller M____, ett bibliskt namn onekligen, var konstnär, från öarna, och jag känner henne endast till namnet, bokstavligen, (trots att det undflyr minnet) så som hon tecknat det i kungligt blått bläck i den bok med sovietisk hantverkskonst hon i höstas skickade J. Jag har någon natt rivit sönder pappersomslaget, men första sida täcks ännu intakt av hennes artistiska kubistiska doodles och den kurvigt spretiga signaturen i vilken de meandrande initialerna parasiterar på sina kompanjoner likt två ormar. N____ minsann, eller M____, whatever. Och N____, oförglömliga N, den galna amerikanskan som efter över åtta år ännu skickar månatliga brev om sina älskare, sina katter, och lustiga små filmklipp av djur. N brukade flyga sin knappt byxmyndige J till olika destinationer runt om staterna för att möta honom på redan betalda hotellrum och i en byrålåda hittar jag en gång en snart åtta år gammal nota signerad i hennes tjocka röda penna. Denna svällande sumptuösa crimson som äter sig in över denna odödliggjorda diné, över en flaska rödvin, $68 och en skaldjurstallrik to share, bröd och smör, och ett fat oliver, likt en brinnande fläck, ett svettigt märke som flutit ut i papprets ådring och blött igenom till baksidan. Och S, S som etsat in sitt namn med sin druckna stolpiga enda svenska mening, me namn are Silvia tsom dråttnin, och som var gång vi ses lägger sina fuktiga läppar mot min kind och fumlar med den skrynkliga taffligt rullade cigaretten. Hennes signatur, hennes otyglade handstil, klumpigt embosserande punkskivorna i J's samling, likt en ägandestämpel. SS, SS, SS, likt två snabba snitt över kartongen, SS.
Manderley förblir runt hörnet...