JM

JM kan bara beskrivas med det gamla ordet scoundrel. Chippad framtand och ginger stubb som kryper upp förbi öronen och mörknar i det lockiga håret. Ansiktet är tecknat med otaliga fräknar över den skottskt bleka huden och över överläppen pekar en näbblik näsa fram. The auld beak, som han själv referar till kranen som. Vid närmare inspektion frågar jag om hans otaliga sår, från det runda ärret över högra tinningsloben, en ljusblå cirkel i huden, till de hårda skorplika sår han har över händer och armbågar. Och lördagens blod likt ett oidentifierbart rorschach-test över det trasiga byxknät. Och han rycker på axlarna, if I only knew, utslängd från fem barer han inte längre minns sig ha besökt, är hans kroppsliga historia höljd i ett evigt töcken. På familjemiddagarna i förorten Mid Calder introducerar hans yngre systrar sina välekiperade partners, och JM's mamma, efter att ha frågat om deras framtid och studier, vänder sig trött till JM och undrar: Are you eating enough? Publishing squire dagtid, lämnar han alltid tre varma pund i den håliga byxfickan, till en taxi till jobbet eftersom han alltid försover sig om morgnarna. Och när vi möter upp anländer han med en plastpåse silvermynt, 5 pence, 10 pence, 20 pence, men sällan 50 pence, som han ogenerat strör ut över bardisken på den lokala puben, där en serie mindre välekiperade män, genom botten av pintglasen, hälsar honom vid förnamn. Däremot är han generös vid den digitala jukeboxen, där varje spår han slår på, återföljs av en utläggning om en mer obskyr cover han skulle fördragit. Scoundrel, onekligen, den typ av man som skulle liknas vid en byracka, eller en gatupojke, mager som en sticka, och som när vi kommer hem till hans förvånansvärt oklanderligt städade lägenhet, plockar fram ett litet turistvykort av ett nöjesparkståg och pekar på det miniatyriska ansiktet bakom ratten, That's me, ey, ain't that something. Publish squire dagtid, lyssnar han på bbc's swingtimme varje måndag klockan tio och sätter händerna i hängslena, som snarare än att agera accessoar faktiskt håller hans nötta jeans på plats, och dansar likt en gammal farbror. Han askar i en halv kokosnöt han stolt snidat tio år tillbaka och letar med pojklik entusiasm efter en tidig blues skiva han önskar spela. Hyllorna i dentdunkla Marchmont rummet på strax över sextio kvadrat, är fyllda av Renässans pjäser och Penguin classics i hårt tummade pocket covers. Ett tjugotal tömda blåa paket Drum ligger travade vid sängen, och ytterligare ett trettiotal på spiselkransen, och han förklarar att han hungrande tummar igenom dem när den sista tobaken tagit slut. Han är heller ingen främling när det kommer till att leta halvrökta fimpar utanför den lokala puben, Argyle, med dess 20-åriga timida barmaid, och rulla asktunga ciggaretter inför hemfärden. Argyle, liksom alla sunkiga obskyra bakvattenpubar är ett skottska högsäte. Här kysser Dr X mig på kind och kallar mig miss Stockholm vid mitt andra besök och John, i spygrön skjorta tilltalar mig på klockren gaeliska sedan jag beställt en dubbel whiskers, övertygad om att endast en skottsk lass skulle kunna häva tre dubbla grouse på raken. Svenskheten leder liksom alltid med dessa äldre herrar in i en vild diskussion kring de svenska alkohollagarna. Tell them, suckar John, tell them that you cannae buy alcohol on weekends. Tell them aboot those special shops. JM skottskhet liksom Argyles är slående och till synes uråldrig när han släpande börjar refererar till kvinnor som antingen bird eller bonnie lassie och hamnar i våldsamma diskussioner kring etymologin bakom ordet smooch. Och genom botten på whiskeyglaset, vars tjocka cirkel stilla förvrider fräknarna, den chippade tanden och det röda håret på denne publishing squire, förefaller han för ett ögonblick vara en mytologisk figur, Skottland förkroppsligad, höglandets fairy king, på sin barstolstron, och sedan glaset fallit, som JM uttrycker det, och the liquid smoke bränner ner genom struphuvudet, är det kanske inte helt otroligt att God wears a kilt.

DIMMA

V, i rummet intill, intruerar mig i språkligt arbetsvokabulär. Afrikaans, förklarar hon, har en ändlös serie ord för verbet att arbeta. De har ett ord för det lata släpande arbetet. Och de har ett ord för att arbete för att irritera sina överordnande. Efter ett ögonblicks tystnad tillägger hon: De har också ett ord för att krypa in under skrivbordet. Ett fantastiskt språk, verkligen, hon rycker på axlarna.

Med sommarhettan som dragit in likt en tung filt över staden och med den om nätterna, the har, den lätta vita korniga havsdimman som flyter som våt rök över gatorna och maskerar kvarteren runt Tollcross, har också sommar lättjan krypit in i vår lägenhet över den lilla kvartersbiografen. Vi annars relativt isolerade varelser finner oss dragna ut ur våra rum, kampande på vårt enda offentliga utrymme, den nötta röda hallmattan, med våra vinglas och privata askfat, V's en antik gallerförsedd metallskål, S's ett gammalt stearinljushållare, och jag med min irländska fyrklöver, långsamt dränerande de sista skrivkrafterna, medan dimman hänger sig över fönsterkarmarna och sakta blockerar ut omvärlden. Home Street plötsligt reducerad till en serie fairy lights, gula lyktmönster zickzackande fram genom den lätta vita molnfloden, och en serie ljud från pubarna över gatan, som från drunknande i Lethe. Engelskans arbetsvolkabulär saknar onekligen ord för den här typen av drömsk prokrastination, arbetet väntande på våra tre skrivbord, bakom våra tre halvslutna dörrar, vakande över våra tre hopsjunkna ryggar, våra tre askfat och våra tre glödande cigarettändar. Däremot tycks dimman tyngd av definitioner, the har, the fog, the mist, the brume. Som om det slöjlika grumlandet av världen utanför i själva verket vore så mycket språkligt tydligare, än det dunkla grumlandet av dessa tre letargiska figurer inneslutna av hallens fyra väggar.

I'm waiting for the clarity of life to strike me, säger V. Och visst väntar vi på enkelheten, också den språkliga, som om färre ord snarare än fler skulle kunna krama musten ur livet, och blottlägga dess verkliga karaktär. Som om den krypande dimman, som drar in som en kall våt vind genom fönsterspringan, vore mer förståelig om den inte ständigt skiftade namn och karaktär.
Den holländske 1500-tals humanisten och linguisten, Johannes Goropius Becanus, alias Jan van Gorp, på samma not, på samma hetsjakt efter klarhet och ursprung, argumenterade att det sannaste språket, det äldsta gudomligaste språket, talat i Paradiset, givetvis måste vara det enklaste språket och att det enklaste språket givetvis var det språk som hade de kortaste orden. En slutsats som ledde honom att tro att den Antverpiska flamländskan, Brabantiskan, var Eden's språk eftersom dess ord var långt kortare än latinets, hebriskans och grekiskans. Ytterligare en följdsats blev att alla språk således stammade från detta obskyra tungomål, samt, med den mest vansinniga slutledningsteknik att den brabantiska regionen, halleluja, givetvis i själva verket var den fysiska platsen för Adam och Evas tillblivande. Goropius, patriotiskt, hävdade också att det äldsta språket givetvis hade kommit att fortleva hos de perifera folken, som avskurna från omvärlden aldrig hade kommit att delta i det fåfänga Babelprojektet. Och förvirrade och oförståbara hade dessa plötsligt splittrade folk återvänt från Babels ruiner och den nu ensamt rentalande brabantiska förfäderna refererade till deras nonsens som babelen, babbel.

Och babblet är vårt bestående testamente. För liknande "lingvistisk chauvinism" saknar min lägenhets oinspirerade triumvirat i våra stängda rum, där också de simplaste orden, även sedan dimman lättat tycks svårfångade. Allt reducerat till en serie oläsbara styltiga tecken: ...och...med...i...av...ur...för..., trots den koncisa kortheten är det knappast här vi når klarhet i natt, och med största sannolikhet inte heller Gud.

Photo: Shana and Robert ParkeHarrison.

ANATOMISKA FUNDERINGAR

J brukade avsky när jag stirrade på hans ben eller på minsta vis stök över hans tunna genomskinliga underarmar, spårandes de fina underarmsbenen eller händernas intrikata strukturer som rörde sig likt pianotangenter under det bleka skinnet. Kroppsligheten är så lätt att ta för given.
Vilket kanske är varför äldre medicinska modeller är så fascinerade i sin avskalade mänsklighet. För om dagens anatomiska modeller i det längsta försöker maskera sin mänskliga identitet, med en gräll skala primära färger och utskurna förstorade kroppsdelar eller uttryckslösa, dockartade plastansikten som snarare än påminner oss om oss själva främmandegör kroppen med kliniska förenklingar. Den moderna medicinens yttersta plikt är att i det längsta skydda patienten från den egna kroppen. Den nya tekniska utvecklingen gör att vi i allt högre grad kan diagnostisera utan att behöva skära upp, tömma ut och dränera. Stetoskop och röntgen gav när de uppfanns på 1800-talet läkarna en chans att förhålla sig till patientens kropp utan att behöva förlita sig till patienten, de kroppsliga aktiviteterna på en gång synliggjorda och abstraherade, liksom bedövningspreparaten tillslut gav läkarna totalt medicinsk monopol, i och med patientens totala sövda förtroende. Moderna anatomidockor påminner mig kanske snarast om de lådor vi stack färgglada kuber, rektanglar och cylindrar genom som barn. En matematisk förenkling vi konkret kan förstå men knappast kan relatera till i förhållande till den egna varmt pulserande bröstkorgen, liksom barnets block endast passar i den lilla trälådan, och mötta med andra hål och andra motstånd förefaller högst bizarra och meningslösa.
Spårande den anatomiska konsten tillbaka genom historien tycks varje århundrade ha sin estetiska och filosofiska syn på den anatomiska modellen, så oändligt tydlig när de ställs i kontrast till varandra. Promenerande genom den anatomiska salen i mitt skottska favoritmuseum, the Surgeon's Hall, slås jag av den groteska sjuklighet dessa stympade kroppsmodeller exemplifierar. De gröna eller lilatonade uppluckrade hudbitarna kallbrand moulagerna, så estetiskt kolorerade i förruttnelsens alla färger. Eller dekadent fläckade kindbitar à la syfilis. 1800-talet reser sig från hyllplanen som det moraliska medicinska århundradet. Som decenniet av kroppsligt förfall och anatomiska varnande exempel. Kroppsligheten här är skrämmande och kryper upp den egna huden som en tung stank och en gnagande klåda medan vi stirrar allt närmare på dessa kroppsliga exempel som i slutändan knappast längre går att identifiera annat än som sjukdomar. Snarare än att betrakta kroppen, varnas vi för dess förfall. Och varje deformerad mun, varje sönderfallande könsorgan eller eksemklädd hudbit tycks predika: lev väl, ät väl, älska inte, var blygsam, gudsfuktig och frigid.
Då föredrar jag hellre att dra klockan ytterligare hundra år tillbaka. För mest enastående är utan tvekan den florentinska Specola samlingen från 1782 av Clemente Susini, med dess centrepiece: den medicinska Venus, med huvudet vänt bortvänt, den nakna kroppen vilande mot täcket, med dess så realistiska vaxhud och långa mörka hår, är ett drastiskt exempel på hur långt utvecklingen har gått. Att betrakta henne, om så bara på bild, ger en känsla av voyeuristiskt överträde och att öppna hennes nätta kropp och betrakta det lilla begynnande embryot och de fint skulpterade organen känns som en slags våldshandling. Gjord i verklig storlek är hon skapad fullkomlig likt en verklig kvinna med bröstet och nacken blottat och benen nästan blygt vilande mot varandra. Märkligt nog är hon inte enbart högst konkret, utan också förefallande levande. Hennes ögon som blickar halvslutna bort från hennes blottade innanmäte är knappast slocknade utan snarare sömntunga, drogande eller mjukt upphetsade, som om hon nästan villigt låter oss studera henne. Till skillnad från hennes manliga medobjekt som alltid är stympade, alltid snarare kroppsdelar än kompletta människor, hårlösa, hudlösa och nedskurna till block av vaxkött är dessa medicinska venusar är alltid främst kvinnor, exemplifierande snarare än människans anatomi, kvinnlighetens. Deras hår är kammade, lockade, flätade och inte sällan bär de vackra smycken. Och samtidigt som detta onekligen är anatomi påminnande om modern skräckfilm där yppiga kvinnor på det mest lustfyllt kreativa sätt kan öppnas upp, slår det mig att det här också är anatomi i dess kanske noblaste form, en Upplysnings-strävan efter kunskap i vilken självaste Venus tålmodigt lägger ut sig på bordet och förtröstansfullt väntar medan horder av musee-besökare försöker förstå sin egen mänsklighet, böjda över hennes exemplariska perfektion.

S OCH V, DÖRREN INTILL, 02:20, TISDAGNATT

Ramlande in till V's rum framåt natten sitter hon och S och avslutar det sista vinet, desperat letande efter cigarettpapper, en scen, likt alltid mellan dessa två poeter allt för påminnande om något ur Withnail and I. V fortfarande i den svarta ytterrocken med det mörka håret på ända och läpparna röda av rödvin, liksom de numer rosatonade ögonvitorna. Och S, i hennes svarta linne med lesbisk slogan och hennes rosa hår, frenetiskt vandrande av och åter över parketten. There you are J, we need a paper for V. V redan uppgiven plockar fram det sista gröna five-leaves-left arket och rullar frustrerat en cigarett som flammar upp i regnbågens alla färger när hon tänder den. Glöden glittrar giftgrönt till innan pappret tar eld och äter sig allt mer våldsamt upp mellan hennes fingrar. Hostande viker hon sig över tangentbordet medan S gapskrattande räcker henne ett glas vatten. Your gonna die, V, don't you die on me. Och V fortfarande hes, med läppen tecknad i det gröna tryckbläcket, no, I don't drink water. It was the bastard Billy, he told me I could smoke the green paper, he told me it was alright as long as I didn't get it too close to the lips, cause the bastard paper stains'em. Don't you die on me V.
S, nu utslagen i soffan, river ett A4 i långsmala bitar och plockar filter från golvet, rullar försiktigt en ny cigarett. How do you get it to stick, V? You can't use tape can you? I doesn't stick, S, you just have to hold it so it doesn't unroll. Maybe I can use sauce. Maybe soy sauce will do the trick. Ah, you bastards, I just want to sleep. S dränker pappret i soja från den lilla glasflaska som står bland de nedklottrade nötta arken på V's nattduksbord. This will do it. Hon stryker fingertopparna upp och ner över cigaretten. Smoke it! I will light it for you. What are you up to, S, whats with this cigarette? Nothing, V, it's rolled in finest Canadian paper and sealed with soy sauce. V tänder upp. Det svartfläckade pappret krullar upp sig runt hennes fingertoppar och den salta stickande doften av rökt soja rullar ut med molnet mellan hennes läppar. I just want to sleep. Och sedan: It is a rather good cigarette this, I can taste the soy, it ads a certain, je ne sais quoi...

THE KINDNESS OF STRANGERS

Jag hade en vän som skrev ett långt brev till mig kring hennes förtvivlan över att Blanche DuBois med "the kindness of strangers" i själva verket menade ett destuktivt behov av manlig uppmärksamhet och inte egentligen den mer filantropisk mening som frasen etsats sig in med hos henne. Ändå måste jag, liksom henne, nu omfamna uttrycket i dess mest naivt naturliga betydelse. För främlingars godhet är något jag nu finner mig tar emot med en sådan total tacksamhet att jag skulle kunna skära ut mitt hjärta och räcka över det till första bästa förbipasserande.
Jag finner mig likt en tiggare gå förbi caféer och resturanger och hungrande stirra på utbudet med en blick som tycks få världen att smälta runt omkring mig, urlakad som en urkramad handduk, med ansiktet torrt hängande över halsen. Eller gå omkring i den lokala matbutiken och fingra på burkarna och frysdiskens enportionsmåltider, och med ett nästan sexuellt begär föreställa mig oljiga soltorkade tomater, portugisiska custardpajer med deg som flagar sig mellan fingertopparna, krämig pesto, och så hårt slagen grädde att det blekt vita övergått i smörets palett, dadlar som smält samman under det kristalliserade sockerskalet, och nyrökt renhjärta skivat i sega rökpelare i brinnande tegelrött.
Jag minns en scen ur en uppsättning av Oliver Twist jag deltog i som barn där vi alla låg utstjälpta i våra svarta trasor på skolans gymnastikgolv och på liknande sätt hungrande målade upp kulinariska motiv i strålkastarljuset: pajer vars fyllning flöt ut över pappersservetterna, heta köttgrytor med möra ben vi sög märgen ur och kastade åt hundarna, färskt bröd som sprack upp likt våta munnar och fylldes med feta ostar, och ändlösa exotiska frukter - röda och fuktiga - som rann ut över läpparna. Varpå vi alla orgiastiskt slet den enda apelsin vi lyckats finna i bitar och slickade armarna rena från saften. På samma sätt finner jag mig nu, dickensisk hungrande, med en så simpel mänsklig lycka, ta emot den middag S köper mig sedan han, efter min långa allt mer kvävda tirad, gjort efterfrågningar kring mina matvanor. Denna så materiella lösning på mentala problem är så befriande att jag finner mig likt en hund vid hans fötter. What have you eaten today? Att få en tallrik placerad framför en på bordet, att få ett glas vatten uppslaget känns som det yttersta tecknet på mänsklig kärlek, den yppersta gåvan. Och jag äter som en skolpojke, rodnandes, slickandes oljan av fingertopparna. Jag är svältfödd och hjälplös. När världen faller samman runt omkring blir maten plötsligt mer än bara mat. Och så finner jag dessa främlingar föda mig. J tar hem mig till sin pappa och lagar en tonfiskgryta med linser medan jag äter oliver ur en burk uppkrupen på sinken med en så bottenlös tacksamhet att jag måste hålla i möblerna för att inte drunkna och knivarna måste gömmas innan jag börjar dela ut mina mindre behövda organ. På jobbet kokar min fransyska te åt mig och rullar mig perfekta cigaretter medan hon med ändlöst lugn låter mig gråta mot hennes magra bröst genom den stickade koftan. Och älskade M kommer över från moder Svea och behandlar mig som en drottning under tre dagar; köper den dyraste lobster bisquen på burk och champagne och färskt polskt bröd, som verkligen spricker upp mellan fingrarna likt yppigt kött och smälter likt sockervadd i den heta rosa soppan.
Alla mina iskalla försök till total självkontroll och total självständighet har runnit av mig. Jag ger mig hängivet till vem som helst. Jag dryper av kärlek till mänskligheten. Och jag förstår Blanche DuBois, och jag förstår hennes tacksamhet, också in i det sista när läkarna leder bort henne. Vi är tacksam för vem som helst som vill bära oss, om så bara för ett ögonblick, för vilken uträckt hand som helst skuggar för ett ögonblick den bländande ensamheten.

DET PRIVATA MUSEET

J’s pappas lägenhet är den enda plats i världen jag upplever som ett verkligt sanktum. Och knappa sekunderna efter att jag slagit igen dörren bakom mig infinner sig en rofylldhet av nästan religiösa mått. Skuggorna hänger som tunga draperier över väggarna. De kala glödlamporna dunkla av damm. Det här är tingens egna värld, i lika hög grad som i ett museum har de avlagt all praktikalitet, all mening, och under år av dammsamlande stillastående, bleknande i den våta skottska solen, har de rest sig i sin egen rätt, likt en armé av inneboende i denna gamla viktorianska lya. Under de fyra år jag känt J har inte en möbel rört sig. Inte en figurin, inte en antik leksak eller ens en av de krakelerade koppar som samlar döende flugor och malar i diskstället i köket, har rubbats. Tygerna har malätits till den grad då dess hål överträffar dess ännu existerande trådar i omfång. Och A’s boktravar tornar upp sig likt en gammal ruin, en meandrande mur genom köket, runt sängen, och över hallen, dammet rasslande över de gamla hyllplanen när de plötsliga stegen sätter liv i golvplankorna. A’s gamla teater tophat gapande på en krok i hallen, likt ett avhugget huvud över den fransiga fracken. Den orörda tvålen i tvålkoppen har dentellerade kanter från de vinterhungrande mössen. I badrummet sitter J’s pappas ungdomskollage med revolutionär poesi uppklistrade över de fadda gultonade träväggarna. Och ett hoplimmat pussel celebrerar de kungliga giftemålet, Princess Di’s hår likt spunnet socker över det blyga leendet. Det är som att sätta i spinn ett historiskt kaleidoskop. Att krypa tillbaka in i sextio-talet, ett bibliotek av revolutionär litteratur, av Lenin-statyetter, och occultism, ett medicinskåp av kladdiga bruna flaskor med etiketter utslagna på skrivmaskin, plåtleksaker paraderande över spiselkransen och en rudimentär portabel spisplatta vingligt uppslagen på ett trästol framför den gamla spisen. Och ständigt iskallt kranvatten som läckande spottar ned i den antika sinken. Och fortsätter vi längre in i det röda dunklet, drar vi oss längre tillbaka i historien, skafferierna och garderoberna som när J slår upp dörrarna blottar hyllplan fyllda av fyrtiotalspropaganda, av gasmasker, patron-skal omstöpta till läppstift, och ryska kameror med läderband. Hela huset har sjunkit samman med åren och sedan grannarna slog ner en stödvägg en våning upp har dörrarna upphört att slutas och öppnas ordentligt, tillslut cementerande den totala stillheten omkring oss.
Också det nya tycks åldras omedelbart hos J’s far. Mina egna skor, som jag lämnat någon gång för ett par år sedan tycks redan antika när jag finner dem i en rosa tygklädd låda i ett hörn. Liksom den nyinköpta ingefärsmarmeladen och det silverförpackade smöret i köket redan tyckts ha fördunklats av ålder och mattats i färgerna. Det är en märklig paradox, den totala tidlösheten, och det samtidigt så totala och uppdragna åldrandet som gnager sig in i möblemanget, i matvarorna som ruttnar i sommarhettan, och i själva väggarna, själva taket, själva stommen i huset. Min egen kropp känns arkaisk utslängd över sängen, imiterande ett ändlöst klassiskt konstmotiv, the reclining female figure.
J brukade alltid skratta åt mig för att jag alltid omedelbart då vi kom hem till hans far och slog oss ned i hans pojkrum, drog mig bort till den lilla kistsängen, han sovit i som pojke, och kröp ihop på de nötta rosa lakanen och bara låg där, utslagen och stirrade medan han liksom på måfå, plockade än det ena, än det andra ur hyllorna och höll upp det för mig. Än en leksaksbåt han puttrande vaggade över det osynliga vattnet framför min ögon, än en seedy roman, a woman’s desire, med kitchigt kulört pappersomslag, eller en plåtlåda skoputsningsborstar med vilka han på måfå började putsa sina nötta kängor med. Gemensamt för vartenda föremål var dess förlust av sitt syfte, dess urarmade praktikalitet, och dess plötsliga nyuppfinnande som leksak, eller ytterst som museumsobjekt. Och jag brukade ligga där och betrakta föremålen passera, betrakta elden i brasan som falnade och träden utanför som långsamt tog form som svarta siluetter mot den rosa himlen och mot min vilja upplevde jag rummet sväljande mig, som en enorm varm, fuktig, röddunkel mun som slöt sig om mig. J’s mödrar och farmödrar mjukt blickande över mig från självporträtten på väggen, medan de tunga nedtrampade mattorna sträckte sina långa tungor efter mig. Och jag sjönk genom det där gapet, genom den hungrande madrassen och åren och J fann mig alltid, jag den evig sömnlösa, efter bara någon timme, sovande, ihoprullad på den meterlånga madrassen. I själva verket är detta den enda plats jag alltid kan sova på, oavsett hur trött jag är, hur orolig jag är, eller vilken tid det är på dygnet. Allt rinner av mig i det där rummet. Och det där dunklet är ett befriande mörker påminnande om total upplysning. Jag önskar att jag kunde leva här för alltid.

Jag tror att det är det närmsta jag någonsin rört mig mot total lycka.

SÄNGKAMRATER

Jag misstänker att den här stan vill kasta ut mig med diskvattnet. Bit för bit, meter för meter, mäter hon ut de områden jag har gjort mina och gnager sig långsamt tillbaka, snålt återerövrande varenda centimeter jag bosatt mig på. Också min egen kropp känns som ett slagfält sedan Fru Edinburghs arméer lägrat sig i min säng. Den insomniska paranoian är så oundviklig att jag knappt litar på mig själv, på mitt eget omdöme, när jag klockan fyra på morgonen inleder min maktkamp mot de parasitiska fäna jag numer är övertygad om har blivit mina ofrivilliga sängkamrater. Jag sliter av lakan, örngott och jag våttorkar golvet under sängen, utan att finna ett enda spår, annat än en platt uttorkad liten bagge, inklämd, avliden mellan sängbrädan och dess metallram. Ändå finner jag mig biten, gnagd och blodtappad om morgnarna, och räknar betten över benen, bröstkorgen och händerna, som om det var mitt eget liv jag mätte ut. Something’s eating me. They are in my bed, they are eating me, ringer jag J med mitt mest maniska tonfall framåt femtiden när jag, dyngsur sedan jag skållat kroppen ren en halvtimme i duschen fumlar ned till Stockbridge och telefonautomaten mitt emot den nattöppna Scotmid butiken. Onekligen känner jag mig som en frände till min parasiterande osynliga älskare när jag några minuter senare blir insläppt av en halvklädd, sömntung J på trappan till hans fars lägenhet, och jag suger mig fast vid honom som behövde jag ersätta mitt förlorade blod.
Om morgonen ringer jag min halvskumma hyresvärd, M, som skeptiskt förklarar att han ska resa bort och kommer att vara tillbaka på måndag. Jag svarar att jag inte har någonstans att ta vägen. Han svarar att han aldrig har hört talas om något sådant som bedbugs men att han kan komma på måndag och titta. Jag förklarar att de lever i väggarna, och att det inte finns mycket att se. Han säger att han får återkomma.
Å andra sidan finns ingen eufori större än den när man har nått botten av slagghinken. Och utslängd ur mitt hem finner jag, mot förmodan, en stad full av andra sängar att våldgästa. Och kämpande, klösande mot hinkens kanter, inser jag hur fantastiskt mycket jag avgudar den här staden, och hur villig jag är att kämpa för att stanna.

TJUGOETTOCHFEMTON

Jag vet inte när det slog över från acceptans till brutal desperation men det är uppenbarligen där vi befinner oss. En slags dränering av objektens värde. Allt tycks vitt, torrt och innehållslöst. Som om varje föremål bytts ut mot en identisk ersättare, primitivt stöpt i billig vit plast som vaggar ohållbart i vinden av någon vars känsla för färg, material och vikt är mer än arrogant. Den totala inspirationslösheten är förödande. Det finns ingen poesi att kolorera med. Det är billigt, rått och meningslöst. Och så har min enda känsla av levandeskap stulits av mig. Det enda som återstår är att titta på klockan, igen och igen och studera tidens gång, hur mycket hon än drar på fötterna. tjugoettnollsju, tjugoettnollsju, tjugoettnollsju, tjugoettnollåtta, tjugoettnollåtta, tjugoettnollåtta, tjugoettnollåtta, tjugoettnollnio, tjugoettnollnio, tjugoettnollnio, tjugoettnollnio, tills vi hittar en klocka som lyckligtvis visar en helt annan tid och så kan vi börja om igen, tjugoettochfemton, tjugoettochfemton.

Bild för övrigt, som oftast, Morbid Anatomy, en del av en lång och högst intensiv serie anatomiska studier av läkaren Yasukazu Minagaki (1784-1825) under lärlingskap hos den holländska anatomisten Philip von Siebold, den första europén att lära ut västerländsk medecin i Japan.

MORGONBETRAKTELSE

Kaffet har tagit slut på morgonen och uppblandat med V's snabbkaffe börjar den löst packade perkolatorna att kvida. Gnyende helveteskval reser sig ur metallen och jag förväntar mig inte mindre än ett Bosch-artat mörker, upplyst av brinnande eldar och absurt förvridna människor som slits i bitar av högst bizarra monsterskepnader, när jag slår upp locket. Istället en ganska nyanslös urvattnad svärta.
Från köksskåpet kuttrar en duva. De senaste månaderna har den satt sitt bo någonstans långt in under takåsen och kravlar varje morgon, ett skrapande oväsen som vore den våldsamt gigantisk, över S's tak, och väcker henne runt sex och trettio när dess barn skrikade ska födas. Först nu slår det mig att det är mycket möjligt att de slagit sig ner i spisens ventilationstrumma, ett fläktsystem som inte har fungerat på mycket länge och alltså huserar straxt över mitt huvud när jag kokar kaffe om morgonen.

Ett klassiskt motiv är det av Alexander, som efter att ha erövrat den kända världen, på sin balkong, blankt stirrande ut över horisonten. For there is nothing more. Jag drömmer att jag rör mig över trädtopparna över en enorm amazonskog och att träden bär likt nötter, klasar av små miniatyriska djur, gröna chihuahua'or som vecklar ut de stora öronen för ett ögonblick försvinnande lika hasselnötter och minimala kamouflerade taxar som vilar mot barken. När jag sjunker ned genom kronan finner jag likt en levande klase minimala apor stirra på mig med uppslagna ögon och ögonblicket senare när jag sjunker djupare finner jag att hela träden är fulla av liv, ett groteskt myller, så fantastiskt att jag knappt längre kan tala om en skog, utan snarare det täcke av infernaliska minityrväsen som puttrande rör sig, tjuter, gnyr och smackar runt omkring mig.
Det är som om hela rummen har övergått i organiskt liv, som om tapeterna har börjat kräla. Jag vaknar flera gånger under morgontimmarna och memorerar orden the food is breathing som av någon anledning är det bestående intrycket av min halvdvala. Jag lagar middag med J och jag viskar till honom lutad över köksbänken, the food is breathing, look. Och verkligen om inte grönsakerna sakta andas, fräsande, suckande och tungt, likt trötta säckpipor, spänns de ut och dras samman. Gurkans stela skal som knakande expanderar och fnysande pustar ut. Tomaterna puttrande. Och brödet lugnt sovande på skärbrädan, den luftiga degen vaggande likt fina hår där hon kluvits. The food is breathing. J pekar mot spisventilen, they only ever make that sound when they are truely happy. Good for them, svarar jag.
Gårdagskvällens middag hölls på gränsen till avgrunden, en fin konversationspjäs. Jag känner en sån övermäktig sorg att jag skulle vilja krypa ut ur mitt skinn och lämna det efter mig som en torr vit skugga. Istället, detta infernaliska kaffe, this "little base, black, thick, nasty, bitter, stinking, nauseous Puddle-water" (as refered to in the Women's Petition against Coffee, 1674).

DEATH (for it is no one else)

Idag på väg hem, vid övergångstället i korsningen i Tollcross, hamnar jag mitt emot Döden i köttslig form. Vi stirrar på varandra tvärs genom den osinande biltrafiken. Jag har aldrig sett något liknande. Han bär en svart cape, och är smal som en sticka, krumpet ihopkrupen i en manuell rullstol. Hans ansikte är urgröpt som en månkrater och krittvitt på gränsen till blekgrönt. Det ser ut som om något kört en sked genom kinderna och skurit ut köttet. Skelettet tycks stirrar rakt ur hans ansikte. Hakan skulpterad likt marmor. Liksom den krökta kranen som vrider sig ut över den genomskinliga läppen. Han saknar hår, som jag alltid föreställt mig döden, sedan Bergman manifesterade den i Det Sjunde Inseglet. Endast ögonen är tecknade i ringar av sot. Ingen av oss fäller undan blicken. Trafiken saktar in. Han rullar långsamt över. Vi möts halvvägs över asfalten. Han nickar. Jag nickar. Och sedan rullar han bort.
Sömnlös om natten, har jag börjat bläddra igenom Woody Allen's Complete Prose från Picador Press. Allen parodierande Bergman låter döden spela Gin Rummy med den neurotiska medelklass-man han kommit för att hämta. Snarare än somber och pretentiöst melankolisk är Allen's Död komisk och tafflig:

"Nat Ackerman: What the hell is that?
(Climbing awkwardly through the window is a sombre and caped figure. The intruder wears a black hood and skintight black clothers. The hood covers his head but not his face, which is middle-aged and stark white. He is something like Nat in appearance. He huffs audably and then trips over the windowsill and falls into the room)
Death (for it is no one else): Jesus Christ. I nearly broke my neck.
Nat (watching in bewilderment): Who are you?
Death: Death.
Nat: Who?
Death: Death. Listen, can I sit down? I nearly broke my neck. I'm shaking like a leaf.
Nat: Who are you?
Death: Death. Can I get a glass of water?
Nat: Death, what do you mean, Death?
Death: What is wrong with you? You see the black costume and the whitened face?
Nat: Yeah.
Death: Is it Halloween?
Nat: No.
Death: Then I am Death. Now can I get a glass of water - or a Fresca?
Nat: If this is some kind of Joke-
Death: What kind of joke? You are fifty-seven? Nat Ackerman? One-eighteen Pacific Street? Unless I blew it - where's the callsheet? (He fumbles through pocket, finally producing a card with an address on it. It seems to check.)
Nat: What do you want with me?
Death: What do I want? What do you think I want?
Nat: You must be kidding. I'm in perfect health.
Death: (unimpressed) Uh-huh."

Rilke var för övrigt besatt av idén om en personlig död. I Malte Laurid's Brigge ställer han upprepade gånger olika dödsmotiv mot varandra. Iden om att vi alla har en "autentisk död" som tillhör oss jagar honom. Att alla här rätt att gå hädan på sitt eget personliga vis. Att dö i en massovsal i ett sjukhus eller att likt en uteliggare omärkt somna in för gott i ett gathörn ger knappast akten den storhet och konstfulhet den förtjänar. Under medeltiden författades med liknande ambitioner Ars Moriendi. Konsten att dö. Konsten, rättare sagt, att dö rätt. Jag själv couldn't care less. I själva verket likt Allen finner jag något befriande i den komiska döden. Jag minns en promenad med min far en jul, upp över det frostvita medborgarplatsen där en serie enorma ljussatta juldekorationer i hårdplast slamrade i vinden. De där absurda kommersiella röda hjärtanen slet vajrarna fram och tillbaka över fasaden till söderhallarna, krafsade mot stenen och dunkade oroligt mot byggnaden. Pappa pekade upp mot dem och skrattade: Vore det inte passande att möta döden genom att krossas av ett upplyst plasthjärta ett par dagar före jul?

MIN HÖGRA KROPPSHALVA

Morgonsentimentaliteten kommer krypande på lediga dagar som breder ut sig runt sängen i sin promiskuösa oförutsägbarhet. Jag vaknar med en känsla av pånyttfödelse och stillastånd. Ensamhetens plötsliga planlöshet gör sig allt mer påtaglig var dag som passerar. Liksom det successiva övergången från liv till litteratur. J, inser jag, var min länk till omvärlden. Utanför språket är världen just nu ytterst bräcklig, knappt definierad. Jag släntrar in på jobbet om dagarna och sitter i timtal och räknar bokgravyrer och sedan ytterligare timtal och beskriver tillstånd, fransningar i tygryggar, krackelerat läder, och mörknade gulddekorationer in i minsta detalj. För att återvända hem och stänga dörren om mig och sitta i den sällan avbrutna tystnaden och skriva. Och sedan när den gula ljuset börjar övergå i vitt, och gallerskuggan av persiennen kryper upp över den turkiska mattan och når sängen, och ensamheten och sömnlösheten blir övermäktig övergår jag till att skriva långa mail till allehanda personer jag inte träffat på mycket länge.
Kanske är det därför verkliga samtal, in carne, plötsligt förefaller så märkliga. Som om vi måste traggla genom artighetsfraser och raka frågor skrivandet sedan länge har lagt åt sidan. Eller som om idén att språket ska användas för praktisk kommunikation plötsligt vore befängd. Mina enda verkliga samtal, borträknat sporadiska direktionsgivande åt vår ringa kundkrets om kvällarna förs med J och (över telefonen, han talande, jag nickande) D. Samtliga samtal med J de senaste månaderna har flutit som olja på vatten. På grund av vår forna relation, finner jag mig betraktande honom nästan som en förlängning av mig själv, som en avskuren siamesisk kropp, halv, med ändå retligt besittande de attribut jag saknar. Höger arm minsann, är den inte så mycket mer praktisk än den vänstra. Och banne mig om inte en större bit kött av hjärtat sitter placerat i hans magra bröst. Och naveln, den jäveln, det är då självaste fan, att den jäveln skulle promenera bort med naveln! I J, mot min vilja, ser jag den person som kunde ha gått ur det här förhållandet. J har aldrig varit i riskzonen för att bli en saltstod. J ser aldrig tillbaka och om jag än vandrat iväg med hans vänstra skuldra finner jag honom ändå rycka på axeln med den högra. Han lever uppenbarligen. Och inte bara in scriptum. Mina känsla av att lyssna till hans historier måste vara inte helt olik den Gogol's Kovalev upplever när han finner sin näsa på vift i stan. En slags förbryllan och förtretad äganderätt.
Kroppen känns seg och overklig och jag finner mig högst patetiskt studera gamla självporträtt som om jag i dem skulle kunna spåra den här undflyende personen jag lastats med i frånvaro av andra människor. Skrämmande nog inser jag endast hur mycket jag avskyr snapshots och semesterbilder. Hur gäckande jag förefaller i min förflutenhet. Och hur definierat, hur fullt, det tycks det där livet som passerat. Jag plockar upp ett måttband och börjar mäta mina olika kroppsdelar likt en skräddare. Och jag bläddrar genom gamla dagböcker och flinar åt min egen ständigt pågående förberedelse inför alltings slut: långt tillbaka förde jag listor över namnen på alla människor jag träffade eftersom jag visste att de skulle passera och försvinna. På min dator har jag funnit filer där jag sparat fotografier av bekanta från deras sociala nätverkssidor online, likt troféer, påminnelser om framtida förflutenhet. Jag har ett begär att radera nu, att städa ut och markera mitt tomma ark, men olikt J, smakar min hud övermäktigt salt när jag slickar den och jag borstar ett fint täcke av vitt damm ur sängen varje morgon. Det hela är högst kroppsligt.

Fotografi via alltid lika fantastiska Morbid Anatomy. Det är bra märkligt hur en ansiktsprotes är skapad att uttrycka så mycket sorg.

KONTORSADMINISTRATION

Apropå socialpolitiska arbetssystem, har jag min öken av kontorsadministration att dyka ned i. De matematiska problem som kontorsutformning innebär, de materiella valmöjligheter 70-talets kontorsarbetare hade att diskutera, samt den så grovt förenklade mellan-männskliga problematiken. Denyer's Office Administration publicerades ursprungligen 1965 och trycktes om så gott som varje efterföljande år. Jag skulle gärna studera utvecklingen, men får nöja mig med 1973 års utgåva, i neonrosa omslag, solblekt rygg, och krispiga orörda sidor. Bokhandlarpornografi indeed, att så fysiskt låta titeln vika ut sig, att så nogrannt beskriva dess utseende som vore den en kvinna eller gud förbjude, en dagens outfit. Den här lilla pocketen är en billig lite sak däremot, och torr som tröske också efter ett par glas vin. Och kanske just därför så oemotståndlig för den småneurotiske ältare jag är. Denyer har inte ett problem som inte kan lösas i en serie punkter från a till f. En praktisk inställning till omvärlden, smärtfri, materialistisk. Vi är alla kontorslandskapets får. Vad vi behöver, som organismer, för att överleva, är en simpel ekvation, vatten, föda, sömn, lön, kärlek. Throw in some staff magazines och privata favoritmuggar i kontorsköket och bob's your uncle.
Skvaller och kommunikationsproblem, åsidosatt, känns det lättande att läsa kontorsguruns recept mot låg moral:

Low morale may be revealed by the following:
a, high labour turnover
b, increase in diciplinary actions
c, poor quality work
d, bad time-keeping
e, lack of cooperation
f, poor human relations

Ways of improving morale. Reasons for low morale should be assessed and attention given accordingly, but usual factors in maintaining high morale are:
a, good rates of pay and fair conditions of work
b, Merit rating and fair methods of promotion
c, Financial incentives eg bonus schemes
d, Provision of good wellfare facilities
e, Institution of suggestion schemes
f, Provision of training facilities
etc.

De enkla problem, god bless them: att minska ljudnivåer (local absorbtion, felt under type-writers), ventilation (open windows cause bad feelings), kommunikation (loudspeakersystem, bells and buzzers, light signals, radio call system, pneumatic tubes, can the message be passed through a telephonist, or is strict secrecy required?). Framåtandan som kontorsvärlden alltid strävat efter är olik allt annat. Produktivitet, nymodighet och planering in i minsta detalj efter analt nogranna system. Kanske är det därför Denyer's bok andas framtid med varje sida allt hetsigare, tills han når redogörelsen för maskinerna. En nästan senviktoriansk tilltro på maskinens förmåga, teknologin som frälsare.
Och jag finner det här själlösa utsugande av arbetet ändlöst befriande. De blodlösa mekaniska skal som vandrar genom kontorslandet är en art i sig själva. Oändligt ambitiösa samtidigt ambitionslösa. Och kontoret, funktionalismen's högsäte, med dess överplanerade design, dess vita tomma väggar och kartongbås med furuskrivbord och ergonomiska stolar, blir just i egenskap av att vara tömd på känsla, så otroligt eggande. För den här torra produktionslystnaden föder, likt alla stränga regimer, en rebellisk kreativitet.

Fotografi: Julia Fullerton Batten, som tycks vara på en ändlös jakt efter stillaståndet, konformationen och suburbias leda.

THE SILENT TREATMENT, IT'S DRIVING ME CRAZY

Bokhandeln är den socialpolitiska konflikthungerns högsäte. Spelar vi ett socialt spel ur Eric Bernes 60-tals verk The Games People Play är det otvivelaktigen WHAT A SHAME AND WHO'S TO BLAME. Minsta incident accelerarar i absurd anarkist-byråkrati så mycket farligare än sann byråkrati eftersom den regellöst när född skvaller och pappersarbete växer till ett laglöst monster, som hänsynslöst härskar genom att söndra. D talar i timmar från soffan i Malaga, dränkande huvudet i en hink vatten i avbrotten och stundvis sättande på speakerfunktionen på telefonen medan hans plötsligt burkiga röst fortsätter filosofera om våra ändlösa problem medan han rullar en cigarett. I killed a cat the other day, säger han när min röst slår över i förtvivlan, som om ämnesbytet skulle lätta upp det antikvariska oket, they live in my street, they had a little house there, this black cat, and i ran over his nest with the car by mistake, i assumed they would go somewhere else, find a new home, but when I came out this afternoon he was laying there, dead. He died of thirst. All I had had to do was to give him a bowl of water.
I'm in hell here, fortsatte han. I'm burning to death. It is so hot. They announce warnings on the television at night. All the grannies die because of the heat. Varpå ljudet av rinnande vatten och hans frustande suckar avbryter samtalet. Och sedan sekunden senare; so what is to be done about this problem? Bokhandeln, denna best, äter upp våra liv, slukar våra sociala relationer och spyr ut dem, oigenkännliga, klockan tio när dörrarna kan låsas och fönstergallren hyskas upp.
Problemet denna gång är kollegan E's oansvariga frånvaro, hennes sena ankomster och maktmissbruk. R, vår tillfälliga manageress, en liten bitsk bulldog med perukliknande hår och tallriksögon, hotar att strypa roten till problemet. D kräver statistisk över B's frånvaro och deklarerar sin intention att sända henne officiella emails. Jag föreslår att vi pratar med E, som trots allt dagen ifråga har ringt in sig som sjuk och fortsätter, ill-adviced, med att förklara att jag avskyr det sociala spelet och att jag, personligen, hellre skulle vilja kväva konflikten i sin vagga än att hälla bensin på den puttrande lilla brasan. Varpå R stormar ut och sedan fortsätter dagen med att ge mig the silent treatment.
Det slår mig att jag i ganska hög utsträckning saknar ett referensverk för den här typen av konflikter. Att jag faller tillbaka på skolans hårt maskerade rollspel och mina föräldrars gräl. Jag sväljer gärna hellre en spottar. Vilket också är för att jag i grunden inte litar på någon här. Jag känner mig lika utskuren ur sammanhanget som en klippdocka, en nästan psykopatisk distans till omvärlden, trots mina sömnlösa nätter över dessa i grunden så patetiskt marginella problem, känner jag nästan ingenting annat längre än en gnagande oro över morgondagen. Den balanserande frågan, jag inte vill ställa, blir frågan om huruvida jag oroar mig av omtanke för dessa kollegor eller helt simpelt av rädsla för att få mitt eget skinn svett. Natten har passerats, flytande i den här sängen över det gula mörkret i mitt rum, över Acheron, Cocytus, Phlegethon och tillslut efterlängtade Lethe, förföriskt fingrande i det kolsvarta stilla vattnet som vaggar de gnisslande fjädrarna i sängen. Hell is in Spain, säger D när jag åter pratar med honom. Och givetvis har natten vaskat ur problemen. Givetvis är det ännu en av dessa stormar som bryter ut i en tekopp och som vi om morgonen kan tömma ut med diskvattnet.

FÖRBANNAT

Ingenting vill sig. Till råga på allt förskjuter min säng mig likt ett illa passande organ. Fjädringen gnagar mot skelettet. Jag kan räkna blåmärkena på mina ben till över tjugofem. V och jag passerar varandra klockan 9.52 i hallen utan att knappt ha sett varandra på timmar, båda med jackorna halvt pådragna, barfota, Wineshop?, jakande, eftersom den stänger vid tio och brutalt intetgör sövande rödvin om man drar sig ytterligare ett par minuter. Livet, för ögonblicket, släpar fötterna efter sig, likt en dåligt uppdragen leksak. Jag drar mig framåt, mekaniskt och rastlöst. Simpla företag som middag, dusch, sömn, känns märkligt meningslösa. Matlust, vad för?, sömn, tja, hopkrupen bredvid datorn som ett barn bredvid en nyinskaffad leksak. Jag jobbar över istället, i ett sällan skådat adrenalin-tillstånd där kroppen otröttligt rusar mot the unevitable point of total exhaustion. Jag befinner mig ständigt halvvägs upp för en stege, dirigerande en av min lärlingar, flyttande bokboxar från en plats till en annan och sedan tillbaka igen. D's maniska samtal från Spanien döljer för ett ögonblick faktumet att jag onekligen befinner mig i helvetet, och att den satans stenen bullrande redan är på väg nerför branten. Jag är trött på mig själv, varför jag kanske tvångsmässigt måste skriva allt mer nonsensikala beskrivningar av min vardag, likt en bloggare tillslut, eftersom allt annars fortskrider i ett osett vakuum. Här är total tystnad. Här är vin och monologer. Here be monsters. Kan det möjligen vara av något intresse alls?

Imorgon ska jag istället belysa er med min senaste passion, böcker i 70-ets länge glömda konst: Kontorsadministration. Humor, dränkande sådan, likt en torr tsunami som väller in över ett vitt kontorslandskap. Ljusrör i taket som rasslar likt fladdrande insekter. Se, här finns mer än jag, här finns min vän herr J. C Denyer, kontorsadministratör i rosa pocketformat. Imorgon.

A HANDBAG! LADY BRACKNELL EXCLAIMED.

De märkligaste saker får en att känna sig hemma på en plats. Det är knappast varken att slå om dörren bakom sig eller att gå till jobbet, utan snarare extremfallen, ödet som lämnar en handfallen efter att först ha tvingat en ner på knä och sedan betraktat en medan man tragglar sig upp i sin ensamhet. En slags absurd total upplevelse av hemhörighet infinner sig med andra ord när jag idag upptäcker att jag har fått min väska stulen och med den mitt pass. (Eftersom ni känner mig genom min anonymitet snarare än min titel behöver jag knappast varna er för de illgärningar mitt namn i fortsättningen kommer att rada upp som troféer på spiselkransen). Däremot, sedan den första irritationen lättat, fyller episoden mig med den euforisk känsla endast det total helvetet kan erbjuda. Känslan av att titta upp ur den bottenlösa avgrunden och se ljuset blinka i dess andra ände, och att därifrån sträcka ut fingret och peka och skratta, tanganyikanskt vansinnigt. För den plötsliga insikten att man saknar absolut alla bevis på sin identitet, att man lever utan address och bankkonto, och att man tillslut förlorat det sista beviset på det sista rotverk man faktiskt har, ens namn, är likt en scen ur herr K's liv. Det skottska regnet har vräkt ner i dagar nu och det är hemtamt jag stapplar upp till West Ports strip barer för att genomsöka de lokala sopstationerna utifall bevismaterialet, sedan mitt namn brutalt övertagits av någon narkomanluns på heroin och sötsliskig Irn Bru, har blivit diskret bortkastat i området. De enorma vakterna med deras dubbla kroppshyddor i svarta skinnjackor betraktar mig roat från de rosa dörröppningarna med deras svärtade rutor. Liksom kvinnorna i ännu större svarta skinnrockar, illa matchade av genomskinliga platåskor och regnvåta bara ben som tycks blå i kylan, den billiga artificiella spraysolbrännan till trots, som genom den tjocka röken av billiga cigaretter ögnar trottoaren efter kunder. The West Port har bibehållit en nedgången dekadens, inte olik den från gamle Burke och Hare's dagar. En utslagen charm, jag antar att jag, trots att jag nu förbannar den, ändå omfamnar som min egen. Och som den oortodoxa familj vi ändå är vinkar vakten utanför Burke and Hare's fasad, genom vars golvbrunnar den feminina lockande doften av parfym rullar ut över gatan, över mig. Jag förklarar att jag blivit bestulen och han plockar med faderlig vana upp sin feta lilla telefon och ringer utan ett ord polisen med handen om min axel och sammanbitet ädelmod. "I've got a female here..." Och sedan samtalet brutits pekar han lugnt mot min kind. "Yer hands bleeding and you've got blood on yer chin." Alltmedan det obarmhärtiga regnet, som inte skingrats på snart tre dygn, och som kantat trottoarerna i nysprungen mossa, fortsätter att pissa över oss.
Jag retirerar till telefonen i bokhandeln och spenderar en halvtimme kringpassandes mellan polisiära myndigheter på olika nummer, avbrutna endast av den absurda hissmusiken som i gräll dur puttrar ut i pauserna och den nötta meningen "I want to report a theft" blir avslutningsvis lika tom som ett utnött klassiskt verk, en allt för känd tavla, eller en plattityd. Tillslut förpassas jag till min polisstation en halvtimmes promenad bort. Regnet nu ackomanjerat av stormvindar som retsamt sliter efter paraplyet, skorna behagligt genomsura, suckande likt nedtrampade svampar. St Leonards polisstation ligger öde. En liten knapp på väggen väcker biträdet. Ett plack ovanför dörren läser: Solvancy rate: 47% up 2%, Crimes reported 718, down 8%. Ytterligare en skärm varnar om de nya sommarbrotten, texten ringlar sig ner över det pastellgula glaset. Beware, be warned, be careful. Paraplyet lämnar en pöl över stengolvet, som långsamt meandrar ut i gliporna och rinner ned mot dörren. Kvinnan låser upp glaset och tar fram ett anteckningsblock och en penna. En hantverkare med en liter mjölk under armen huffar in genom den snurrande glasentren och fortsätter utan ett ord genom en av dörrarna och försvinner i den polisiära labyrinten. Mitt finger har börjat blöda igen och jag tvingas suga på det medan jag summerar min förlust för den medelålders blondinen vid skrivbordet. Också här finns en komik i den plötsliga offentlighet som ens personliga pinaler utsätts för. Handväskans mentala uttömande på polisbordet, inför en drypande våt huffande kö av brottsoffer; here be it: det billiga sminket, baskern, ipoden, de sista uttorkade tobaken, min mormors cigarettetui, ett antik metallask från Berlin med två huvudvärkstabletter, mitt pass, mitt svenska tomma bankkort, mitt medlemskap i det lokala casinot (eftersom det nu råkar vara det enda ställe som serverar alkohol (och toast) efter klockan tre...), min moleskine dagbok... Allt deklareras och den lilla kvinnan lägger tio pund på varje ödmjuk värdering jag gör av mina pinaler. Och här kommer det, den bizarra slutpoängen, jag är totalt hjälplös, totalt identitetslös, och totalt hemhörig.

Bild från Swapatorium.

KATTKLAVER OCH PIANOCKTAIL ET AL.

När jag läste Boris Vians Dagarnas Skum som sjuttonåring blev pianocktailen min idé om den ultimata patafysiska möbeln med dess korspollinering av matematisk ordning och total slumpmässighet och dess fantastiska förenande och harmoniserade av ljud, doft, smak och syn:

-Would you like a drink, asked Colin. My pianocktail is finished, you could try it out.
-It works? asked Chick.
-Perfectly. I had trouble getting the bugs out but the results go beyond my expectation. I got a truely astounding mix out of Black and Tan fantasy.
-How did you make it work? asked Chick.
-With every note, said Colin, I've matched a spirit, liqueur, or flavouring. The loud pedal corresponds to whipped egg and the soft pedal to ice. For seltzer water you need to do a trill in the upper register. The quantities are in direct proporion with the duration: the 64th note equals a 16th part, a quarter note one part and a whole note four parts. When playing a slow tune, a leveling system is put to work so that the quantity is not increased - that would make for an abundant cocktail - only the alcohol content. And depending on the length of the tune, the parts valence can be changed, reducing it for example to one one-hundreth to get a drink that takes into account all of the harmonies by means of a lateral regualtor. (...) And besides, what's more, the piano really works!
-That's marvellous! said Chick.
-There's only one problem, said Colin. The loud pedal for the whipped egg. I had to put in a special system of interlocking parts because when you play a tune that is too "hot" pieces of omelet fall into the cocktail and it's hard to swallow. I'll modify that. For the time being you just need to be careful. For the sour cream, it's a low G.

Boris Vian, Mood Indigo - Foam of the Daze, Brian Harpers engelska översättning, p12.

I vår lägenhet har vi ett stadigt bordunt C, rödvin, an oackompanjerad monoton dricka. I köket radar de upp sig, påminnelserna om förflutna nöjen, en sisyfosisk lott att dra till glasinsamlingen på andra sidan the Meadows. Uttrycket, I can't be arsed, denna oöversättliga colloquialism, springs to mind, straxt följt av en begynnande törst. Istället sätter jag mig i min säng och kontemplerar drömmen att skapa musik ur det omusikaliska. Musiken liksom estetiken generellt, ett matematiska mysterium, för skalat ner inpå bara skelettet är musik trots allt inte annat än ljudvågor.
Det kan vara att detta är min något rastlösa första egentliga dag av ledighet och total ensamhet, men jag påbörjar riktningslöst en serie efterstudier i pianots historia som mycket snart uppenbarar detta eleganta instrument som en veritabel cornucopia av planer om surrealistiska modifieringar.

Inte långt från Vian's drink-jazzorama, är till exemple Piesse's doftorgel. Septimus Piesse (a name made for legends!) var kemist och parfymerare och övertygade om att musik kunde översättas till dofter, tunga dofter korresponderade med dova toner, medan skarpare, mer stickande aromer kunde illustreras med gällare toner. I Piesse's version av det klassiska pianot figurerade en serie parfymspray som kunde triggas av piano tangenterna. 1922 publiceras en artikel i ämnet i sedan länge utdöda tidningen Science and Invention:

"The suggestions comes from Dr. Septimus Piesse, a French chemist, who claims that every perfume produces its own particular effect on the end organs of smell terminating in the mucosa, mucous membranes lining of the nose. The organs are called the olfactory cells, and just as every note has its effect upon the ear and as the colors have their effect upon the retina of the eye, so this transposed music, the music of smells, will have its effect upon the olfactory organs. (...)
Of course, the combination of odors will creates a smell entirely different from any individual qualities of the various perfumes and it is necessary that, in the soft, dreamy compositions, the odors blend harmoniously. Discords will have a decidedly unpleasant effect but inasmuch as the composers did not dwell upon discords to any great extent, the audience will be saved the rather unusual embarrassment of smelling disagreeable combinations. Some music would perhaps have to be changed and the odors carefully graduated so that no particular perfume will predominate, except when the loud pedal, or rather in the smell organs, the *strong* odor pedal is trod upon.
It is, therefore, up to the perfumer to combine the mixtures in much that same way that an artist blends colors, or as a good florist makes a bouquet. If it is desirable to insert a little contrast into the bouquet, the appropriate blossoms or grasses are used, and so the perfumer likewise would have to employ the proper aromas."

Artikeln avslutar med ett exempel på Doftorgelns skala (BASS CLEF: C patchouli, D vanilla, E clove bark, F benzoin, G frangipane, A storax, B clove, C sandalwood, D clematis, E rattan, F castorium, G pergulaire, A balsam of Peru, B carnations and pinks, C geranium, D heliotrope, E iris, F musk, G Pois de senteur, A balsam of tolu, B cinnamon, C rose etc...)
En mer bizarr (och mindre djurrättskorrekt) variant annars, Kattpianot, die Klatzenklavier, där en serie katter spänns fast i pianot, tangenterna hamrande mot deras utsträckta svansar, vilket straxt utlöser en kakofoni av smärta när katterna, ordnade efter tonläge, jamande klagar. Tysken Johann Christian Reil (1759-1813)lär ha ansett att instrumentet kunde fungera som ett slags bot mot vansinne för patienter som förlorat förmågan att fokusera och knyta an till verkligheten. Katterna skulle, enligt Reils Rhapsodieen über die Anwendung der psychishen Curmethode auf Geisteszerrüttungen 1803 (citerad i Robert J. Richards, "Rhapsodies on a Cat-Piano, or Johann Christian Reil and the Foundations of Romantic Psychiatry", 1998) "be arranged in a row with their tails stretched behind them. And a keyboard fitted out with sharpened nails would be set over them. The struck cats would provide the sound. A fugue played on this instrument--when the ill person is so placed that he cannot miss the expression on their faces and the play of these animals--must bring Lot's wife herself from her fixed state into conscious awareness."
En tidig LOL-cat alltså om inte annat. Detta så ofrivilligt komiska djur. Reil var knappast först med den sjuka zoomusikologiska idén däremot. Redan 1650 hade den eccentriske allvetaren och siste ordentlige renässansmannen värd namnet, herr Kircher formulerat visionen i sin Musurgia Universalis:

"In order to raise the spirits of an Italian prince burdened by the cares of his position, a musician created for him a cat piano. The musician selected cats whose natural voices were at different pitches and arranged them in cages side by side, so that when a key on the piano was depressed, a mechanism drove a sharp spike into the appropriate cat’s tail. The result was a melody of meows that became more vigorous as the cats became more desperate. Who could not help but laugh at such music? Thus was the prince raised from his melancholy."

Det ryktas också i etern om ett grispiano för Louis XI, ett kattpiano spelat av en gigantisk björn (It held a bear that played the organ; instead of pipes, there were sixteen cat heads each with its body confined) och en åsnekör. Men här börjar min energi tryta alltmedan fjädrarna i min säng börjar gnaga sig in i höftbenet och skärmenavspeglingen kastar besynnerliga skuggor över rummet när blicken för ett ögonblick åter stjäls av verkligheten. Fredag kväll, ett stadigt C, howling through the hallway, godnatt.

Bilden överst förresten Geraldine och Nicolas Schenkels realisering av Vians Piano.

THE SEASIDE

Det finns något något nästan viktorianskt i att ta dagsturer till havet. Det är nerverna, säger de viskande. Hon behöver är lite frisk luft. Komma ut från staden ett tag. Att sätta upp ett staffli medan tjänstefolket kokar te på någon mossklädd stenhäll och dricka det ur riktiga porslinskoppar med rosmotiv och embosserad förgyllning, alltmedan skyarna långsamt dunklas och någon äldre herre med mustasch och randig helkroppsbaddräkt med Tatisk humor spatserar utmed det iskalla skottska vattnet. Damerna snurrar sina parasoller och en vit hund skäller på en krabba son nyss klättrat upp ur den tunga våta sanden och förbryllat finner sig jagad ut över torrlandskapet.
Det är märkligt att finna att folk med nästan pervers glädje vill tillfredställa ens krav. Att den barnsliga önskan att bli tagen till ett hav, bifalls nästan omedelbart, och att knappt en dag senare finna både en bil arrangerad och ett eldkök nedpackat och att min cambridge-engelska vän på sitt bohem-aristokratiskt perfektionistiska vis fördigställt en matsäck med färskt basilika, morot och koriandersoppa, ett mindre tesortiment, färskt rågbröd, smör och gurka, ginger beer och med Blytonsk energi och kokett 50tals-artikulering slår ihop händerna: "Jolly good, J, let's take a daytrip to the seaside, how delightful!"
Det skottska vädret däremot är knappast på vår sida. Berömt för sitt vankelmod och sin otämjbara lynnighet, förmörkas snart det lätta cirrustaket och ett betyngande cumulonimbus välver sig över den röda opeln och breder ut sig tills hela himlen ligger som en kompakt grå matta ända ner över Fife vid horisonten. När regnet bryter ut knappt tio minuter efter att vi satt av längst stranden är det nästan befriande. Vår inlärda aversion mot nederbörd fyller sin funktion endast så länge ett skydd kan erbjudas och den öppna sandstranden fläker skamlöst ut sig i vätan, inte ett träd i sikte, inte ett hus, eller ens en skyddad klipphäll. Med regnet infaller en slags tystnad. Havet tycks koka. Och smattrandet av vatten mot vatten slår ut alla andra ljud.
Och så promenerar vi tills det har stillnat och kläderna dryper och vattnet sipprar ner under kragen och utmed ryggraden. Vi slår läger på en kolsvart stenhäll vars mossa skiner som grönt guld i det nyväckta ljuset och W, min vän, en impeccable gentleman, börjar genast förbereda vår måltid. Likt de flesta konstnärer och cambridge-examinerade jag känner är hans varje rörelse och handling förlänt med noga eftersträvade estetik. Ingenting lämnas åt slumpen, också det mest banala är upphöjt till konstform och således är varje litet föremål han plockar upp ur ryggsäcken, hur funktionellt eller marginellt det än må vara, tecknat i en medveten fåfänga. Ibland, fastän jag förskjuter tanken, upplever jag med W en märklig känsla av iscensättande, ett alltid återberättande perspektiv på omgivningen, som om en situation aldrig tillåts vila, utan också mitt i sitt skede har kvalitén av något förflutet, likt en semesterbild eller en god historia. Vad kan jag göra av det här, tycks han tänka. Och som den fotograf han är redigerar han miljön efter sin inre bild av densamma. Han gömmer omedelbart smörförpackningen som om dess grälla färgskala och naiva slogan ekar allt för mycket samtid i vårt tidlösa möte och han placerar sig vid mina fötter som om han föreställde sig oss som ett annat par han betraktade ur en tredje persons ögon. Dramatisk placerar han sitt huvud mot mitt våta knä likt en ung pojke och hans grova hår påminner mig om hästtagel liksom hans korta fyrkantiga kropp alltid har påmint mig om en homosexuell seglares. Jag får för mig att han väntar på något, att han söker något att kröna scenen med och jag tänder en cigarett som en generad disktraktion som växer in till en kylig kvinnlig dominans jag förstår passar allt för väl in i hans drama.
Havet däremot tycks marginalisera alla spel. Det släcker alla brasor, vaskar ur alla färger och överröstar alla ljud. Det dundrar hejdlöst in över stenhällen och den där förväntan som sekunden innan vilat över scenen skingras när regnet på nytt bryter löst som på befallning.
Samtidigt slår det mig hur lika vi är jag och W, vilket kanske är min enda ursäkt för att beskriva den här högst privata scenen. För liksom W redigerar sitt fotografiska perspektiv, återskapar och omskapar jag minnet av det som passerat. Använder mig lika brutalt av honom som han mig i sin komposition. Och vår fåfänga är densamma, liksom vår hungrande drift efter något annat, hela tiden något annat.

Fotografiet: William Jennings, Ribbon Lightning.

FRU F'S GEPÄCK

Jag känner alltid en sorg när vi får in dödsbon. De kommer alltid med dessa dödsbo-uppköpare, ointresserade män som slängt ned travar av papper, fotografier och sönderrivna böcker i plastbackar som de dumpar av i travar innan de hastar vidare med sina nyuppfyllda lastbilsflak med inrökta möbler, handvirkade dukar och slarvigt inlassade antikviteter. I bokhandeln hamnar alla papper eftersom dessa män sorterar sina varor efter material, trät säljs till antikvitetsbutiken, tyger till secondhandkedjan och papper till bokhandeln. Senare får vi ringa upp dessa män och posta iväg deras checkar eftersom de knappast har tid att återkomma, hastande likt försenade liemän från ägarlösa hem till oroligt fingervridande arvingar hos vilka sedelluntan kan rullas ut ur gummibandet och slickandes på tummarna räknas upp bland kartongerna. Gemensamt för dessa män är också deras totala likgiltighet inför innehållet i de IKEA FÖRVARA backar de dumpar med oss. Alla summor är en god summa. Alla pengar är en vinst. Och så gamar vi tillsammans över innehållet. För i slutändan är det alltid arrogant ringa summor som byter hand.
Fru F's dödsbo är speciellt efter som hennes fint slingriga namnteckning är präntad i bläck på varje försättsblad. Edith ursprungligen och sedan Edith F och ytterligare lite senare i fyrtio och femtiotals titlarna, Fru F-I. Vi kan följa hennes kurviga skrivstilsutveckling från barndomens tjugotal till de blint darriga moderna utgåvorna. Böckerna är fyllda av hennes privata brev. Av lockar, vykort och teckningar, hårda kartongfotografier från artonhundratalet och skolböcker från första klass 1926. Lilla Edith som översatte franskan i blyerts i marginalen och som fyllde i Le Rat Sourie's svans i blyerts. Lilla Edith som fick vykort från hela världen, Kairo, Madrid, Paris och Mexico (med en kittel hängande i taket i ett tomt kök, svartvitt, och den enda absurda noten: How amusing this cauldron looks, hanging like that in this kitchen...)
Hennes böcker har legat i butiken i månader nu och spritts ut i kartonger utan ordning. Till skillnad från den övriga röran är Edith däremot alltid igenkännlig på sin signatur. På sin späda överklass fingersättning. Idag, plockandes bland bråtet som lämnats att samla damm på någon obskyr plats, ramlar jag således över hennes ritböcker. De blekt blå omslagen med deras feminina estetik och en illustration föreställande en tecknande flicka med lockig bob ser inte mycket ut för världen. Däremot, när jag börjar bläddra igenom dem, slår det mig hur olika våra barndomars referensramar är, hur flickans teckningar ekar såväl en annan tidsålder som en annan klassbakgrund. De fina smala klänningarna, rumsritningarna med både study, library, diningroom, linen cupboard, cloakroom och två maids rooms, de ändlösa höga fönstren i byggnaderna hon skissar upp så perfekt symmetriskt med linjalskarpa streck, scenerna med ridande vänner, och de kilt-klädda gentlemännen. Barnets estetik är enastående, sparsmakad och tyst, ritar hon ändlösa smala gestalter, med svanlika halsar och små sammanbitna ansikten. Det påminner mig om en korspollinering mellan Edward Goreys komiskt skrämmande gotik och Modigliani's nobla enkla linjer. Scenerna förefaller så här åttio år senare märkligt laddade, hårda, mystiska och konkreta, knappast varken fantasifullt klotter eller familjära scener ur familjlivet. Inga prinsessor i guldkronor, inga stjärnhimlar eller hundvalpar, istället en ytterst reell teckning av aristokratin. Strangly kallar Edith de återkommande figurerna på en av teckningarna. Mr Strangly alone, Mrs Strangly alone, their car, their chauffeur, their garden. De sitter tysta mitt emot varandra, med sina förvridet förlängda halsar, vid utdragna bord. De bär stearinljus. De borstar sina hår. De äter. Men de rör sig aldrig. Deras pose är alltid den stelt stående, med tändsticksarmar och plutande hakor. Ögonen är små och täta, skorna nogrannt tecknade, liksom detaljerna i kläderna. På sista sidan i albumet har Edith med decimeterhöga kapitäler skrivit VERY BAD.