ARRANGEMANG

Uppståndelsesöndagen kom och gick, P förblev i kryptan. Och dödens angelägenheter skiftar form, från det abstrakta till det konkreta. Vi pratar inte längre spiritualism över whiskey, istället pratar vi testamenten och begravningsdetaljer över sherry (medan vi långsamt tömmer den avlidnas spritskåp). Vi sitter nere i Ps soffa och äter macaroni and cheese som I har kokat och systerdottern P går ner i split på golvet och ropar glättigt: Did you know a cardboard coffin is more expensive than a wooden one? A har satt på en video med yoga övningar som rullar i bakgrunden, två seniga 80tals gymnaster vrider sig groteskt på en matta vid medelhavet till improviserad stråkmusik, and stretch, inhaaaaaaaaaaale. N röker torrt gräs med ögonen hängande likt en hunds, skrämmande uppmärksam på vårt kroppspråk ,våra rörelser, våra ansikten som vore detta en sorgens tentamen, blicken dröjande över mina händer som kramade gräver sig igenom varandra. Hennes egna ögonglober ser ut som druvor som pressats och sprängfyllda gett vika för trycket och tömts på saft, torra och glasartade.
Begravningsmusik, begravningsannonser, begravningskostnader, ska hon bära klänning eller sina egna kläder i graven?, begravningstal, begravningskista, ska vi hyra en likvagn?, begravningsblommor, begravninggäster, begravningskort, vad ska vi bjuda gästerna på?, begravningkläder, lilla P nu med foten bakom nacken: do I have to wear black?, begravningspriser, kremeringspriser, hutlösa! kistpriser, annonspriser, advokatpriser, rip off!, spritpriser, spritlager, spritpåfyllning, begravningsskål. Sherry någon? Sliskig rödlätt sherry.
De har hyrt in en talare till begravningen, en främling de tickat på någon lista, som har som yrke att tala åt de som inte vill, orkar eller kan tala. Eller de som inte har något att säga. Alla kan ge henne lappar med saker de vill att hon ska skriva in i talet. J rycker på axlarna. Och N's ögon blixtrar inkvisitivt inför denna antydan till ignorans. De har valt jazzmusik till begravningen och whiskey och smörgåsar till vakan, som ska hållas i den redan uttömda butiken i P's lägenhet. Är det någon som ska till Indien snart? P ville bli få sin aska strödd över Ganges. Alla skakar på huvudet.
Medan J diskuterar arrangemangen, med handen på mitt lår, räcker någon över ett fotoalbum. Och för första gången sedan jag träffat J stirrar jag rakt in i hans barndom. Bilderna ramlar ut ur det illa ihopsatta åttiotalsalbumet, men där är de alla. J, en fet ägglik baby i lila overall, leende mot kameran intill P, tjugo år yngre och friskare, med långt peroxidblont hår och hårda drag, liksom hackade ur sten, stela och grova, knappa månaderna innan schizofrenin. Och där är J's pappa A, den gamle hippien, med långt brunt hår i en sjal om huvudet, samma höknäsa och plirande ögon. Och N innan lilla P föddes, och I med en grottmans ansiktsbehåring. Förbi P's hårda pastellteckningar av A, henne själv och en sedan länge avlägsen syster, våldsamt tecknade i tjocka drag över papprena, hennes eget ansikte allvarligt och skugglöst, till åren än längre tillbaka, med N som spädbarn på sextiotalet i den rebelliskt rosiga unga P's famn, pastellpalett och försommarträdgård, en sjal om det bobbade håret och eyelinern likt två pilar upp mot tinningarna. Och därefter, klassfoton, i femtiotaluniformer, P på främre raden, med namnet snirkligt textat vid hennes halvt neddragna knästrumpor trots att hennes rufsiga tofs och upproriska blick genast skiljer henne ur flickgruppen, en räv bland kaniner.
Jag viker ihop albumet. Det är som att gräva genom sediment av sorg. Lager på lager, fotografi på fotografi av porös historia, och sedan åter slå i sten: vi börjar om, sherry, någon?, annons i tidningen på fredag, begravning på onsdag, pappren att signera, dödförklara och dödsintyga, begravningskaffe, begravningssmörgås, begravningsjazz, ad nauseum.