Den engelskindiske postkassören ler ursäktande mot mig i kassan och sedan håller han upp ena fingret som för att ursäkta sig en minut. Han har ett av dessa enfaldigt joviala ansikten som endast försäljare bär och därför en slags avsaknad av personlighet, som om hela hans karaktär har kommit att definieras av yrkesrollen och den småsinta girigheten. Jag kan föreställa mig att han skummar grädden av folks växel, att han ger ett pund eller 50p för lite tillbaka till blinda pensionärer och skolbarn och att bekväma cashsales med jämna mellanrum pulas rätt ner i de kritstrecksrandiga slacksen. Jag tycker instinktivt illa om honom. Och han fortsätter att le zygomatiskt mot mig, endast läpparna förvridna i det stela ansiktet. Långt ifrån ett Duchenne leende, påminner det snarare om den typ av tillrättalagda tandradssmil som beauty pageants åstakommer genom att stryka tänderna med vaselin, eller slår det mig plötsligt, de apgrin som chimpanzer anlägger när något skrämt livet ur dem. Och det slår mig hur märkligt det är att dessa så motsatta känslor har kommit att dela detta uttryck, leendet.
Och sedan upptäcker jag vad det är som så skrämmer denna framgångsrika unga man. En farbror, i en enorm rock trots hettan, har gjort entre och om än gäckande, så känner vi båda, när han kommer närmare den svaga lukten av urin. Och det är därför han ler på detta oförklarligt stela vis, och det är därför jag får känslan av att jag avbrutit honom mitt i en rörelse, att han hänger i luften som om någon tryckt på stoppknappen och tiden stannat. Och först när han inser att jag också känt den där doften av illa tvättade underkläder och inkontinens fullföljer han rörelsen, han böjer sig ned under disken och får upp en av dessa sprayflaskor med blomsteressens som alltid reklamförs av ideala familjer i de schweiziska alperna, och lutar sig över disken och sprutar den konstgjorda aromen, fleurs exotique, över mannens rygg. Ljudet påminner om en uppkorkad pava. Och doftpartiklarna lägrar sig långsamt över den nötta yllekappan. En kvävande tyngd av hibiskus och orkidé, les fleur du mal, indeed. Och postbiträdets orbicularis oculi muskulatur vaknar till liv och hans ögon rynkas och nu är det för första gången ett naturligt leende. What can I do for you today?
Bilden för övrigt av självaste Guillaume-Benjamin-Amand Duchenne, den franske neurologen och elektroterapins fader, som experimenterar med ansiktsmuskulaturens mekanik genom elektronisk stimulering och upptäcker det ärliga leendet, som kom att döpas efter honom. Den plågade saten på bilden led för övrigt av en sjukdom som gjorde att han inte upplevde smärtan som en normal testperson skulle känt, något som gav Duchenne möjlighet att “... stimulate his individual muscles with as much precision and accuracy as if I were working with a still irritable cadaver”. I The Mechanism Of Human Facial Expression, från 1862, beskriver Duchenne f ö karln som “an old toothless man, with a thin face, whose features, without being absolutely ugly, approached ordinary triviality, and whose facial expression was in perfect agreement with his inoffensive character and his restricted intelligence.” Poor sod.
Och sedan upptäcker jag vad det är som så skrämmer denna framgångsrika unga man. En farbror, i en enorm rock trots hettan, har gjort entre och om än gäckande, så känner vi båda, när han kommer närmare den svaga lukten av urin. Och det är därför han ler på detta oförklarligt stela vis, och det är därför jag får känslan av att jag avbrutit honom mitt i en rörelse, att han hänger i luften som om någon tryckt på stoppknappen och tiden stannat. Och först när han inser att jag också känt den där doften av illa tvättade underkläder och inkontinens fullföljer han rörelsen, han böjer sig ned under disken och får upp en av dessa sprayflaskor med blomsteressens som alltid reklamförs av ideala familjer i de schweiziska alperna, och lutar sig över disken och sprutar den konstgjorda aromen, fleurs exotique, över mannens rygg. Ljudet påminner om en uppkorkad pava. Och doftpartiklarna lägrar sig långsamt över den nötta yllekappan. En kvävande tyngd av hibiskus och orkidé, les fleur du mal, indeed. Och postbiträdets orbicularis oculi muskulatur vaknar till liv och hans ögon rynkas och nu är det för första gången ett naturligt leende. What can I do for you today?
Bilden för övrigt av självaste Guillaume-Benjamin-Amand Duchenne, den franske neurologen och elektroterapins fader, som experimenterar med ansiktsmuskulaturens mekanik genom elektronisk stimulering och upptäcker det ärliga leendet, som kom att döpas efter honom. Den plågade saten på bilden led för övrigt av en sjukdom som gjorde att han inte upplevde smärtan som en normal testperson skulle känt, något som gav Duchenne möjlighet att “... stimulate his individual muscles with as much precision and accuracy as if I were working with a still irritable cadaver”. I The Mechanism Of Human Facial Expression, från 1862, beskriver Duchenne f ö karln som “an old toothless man, with a thin face, whose features, without being absolutely ugly, approached ordinary triviality, and whose facial expression was in perfect agreement with his inoffensive character and his restricted intelligence.” Poor sod.
3 kommentarer:
Mannen på bilden påminner mig om spöket på Canterville. Men det är nog mest för att jag tycker det är hemskt att titta på den och tänka att där är en riktig människa av kött och blod.
Det är väldigt fint att läsa dig. /A
Samma här - spöktanke fick jag också - och berättelsen är fantastisk. Jag kniper om näsan för texten doftar - Anne-Marie
Hm, det är märkligt att så visuellt påträngande smärta kan uttryckas av någon som inte känner ett jota av den. Jag antar efter att ha läst om Duchenne att mannens uttryck egentligen är summan av elektro-strömmarna, och att de absurt nog inte säger något om vad som pågår. Likväl, han skrämmer mig verkligen.
Skicka en kommentar