Vägarbete i Skottland och knappa timmen efter att bestarna satt tänderna i asfalten nere i Leith har halva Edinburgh fått telefon, Internet och television avskuret. Jag har sett det förr så många gånger. De gapande kratrarna i the Grassmarket som av någon anledning genast ringer en varnande klocka, och som nästan alltid innebär en dag i bäckmörker bland bokhyllorna, med tända ljus och ficklampor. (Jag gör mitt bästa för att utmåla denna utpost i all sin primitivitet, allt för att bekräfta de amerikaner som förvånat frågar om skottland har el, och som betraktar en likt en vaxdocka i en musee-monter, medan de utan ett ord eller en blick börjar fotografera bokhandelns innanmäte, och oss dränkta pirater i valens buk…) Den här plötsliga urkopplingen har uppenbarat ett skrämmande behov av den civilisation jag så gärna och dumdristigt fördömer. Och den så bräckligt balanserade vardagen verkar kollapsa tillsammans med asfalten i Leith. Kreativiteten är ett bygge i sankmark, en slags kamp mot tiden och det oundvikliga ögonblick då det tar stopp. Minsta rörelse skakar byggnaden i grunden och suger detta tveksamma hus tillbaka ner i avgrunden. Det är svårt att bortse från den där kvävande skräcken för ordlösheten, när de där fint utlagda brädorna att balansera sig fram över den sugande boggen, smackande givit vika. Jag är en vanemänniska. Orden tryter, och meningslösheten, hur banalt!, börjar som en spadtag i Leith.
Det roar mig att låta den verkliga naturen ta vid där den poetiska metaforen upphör. För språket dagar som denna är alltid konkret och i grunden så simpelt att sankmarken bokstavligen måste vara en sankmark. Av någon anledning, eftersom språket haltar, fastnar jag för två landskapsmetaforer över (den för tillfället undflyende) kreativiteten "Att skriva floder av bläck" och "Att sjunga som Sahara's sand" och deras bokstavliga bakgrund, (denna lätthet med vilken naturen låter inspirationen flöda). Att urarma dessa poetiska skapelser är en befriande hobby för den krämpande skribenten. Och jag har svårt att föreställa mig större poesi än att låta dessa metaforer komma till liv. För dessa tjocka floder av blåsvart bläck strömmar verkligen ner för en sluttning i skrivande stund. I Algeriet, närmare bestämt, möts de två strömmar vars kemsiska konsistens förenas till faktiskt bläck som flödar genom det torra landskapet.
"In Algeria there is a river of genuine ink. It is formed by the union of two streams, one coming from a region of ferruginous soil, the other draining a peat swamp. The water of the former is strongly impregnated with iron, that of the latter with gallic acid. When the two waters mingle, the acid of the one unites with the iron of the other, forming a true ink. We are familiar with a stream called Black Brook, in the northern part of New York, the inky color of whose water is evidently due to like conditions.” (Frank H. Stauffer,The Queer, the Quaint and the Quizzical, 1882)
Det är märkligt att föreställa sig denna tjocka svarta ström som förenas ur två glasklara källor men som snarare tycks strömma från självaste himlafästet. Närmare information om detta skribentens paradis tycks däremot svårt att komma över. Historien gäckar genom magasin och esoteriska uppslagsverk utan mer konkreta bevis än den märkliga analysen av de bidragande substanserna. Ständigt återkommer samma mystiska beskrivning i simpla omskrivningar kring orden ink, streams, peat, iron, acid. Från resebeskrivningar från 1800-talet, till kuriosa artiklar på 30-talet, barnböcker och även en liten brochyr från Carters Ink Company 1919. The South Jersey Star som i två rader den 23 december 1921 kommenterar existensen av nämnda flöde tillfogar för övrigt om inte belysande så underhållande, följande beskrivning:
”I follow you. And I suppose a reed swamp near by grows fountain pens.”
Kring de sjungande öknarna finns däremot en strid ström av dokumentation. För sanden vrålar verkligen öronbedövande. De två män, Mr Bertam Thomas och Mr. H. St. John Philby, som 1947 var den enda upptäckare som krossat den enorma arabiska öknen, beskrev båda den skrämmande upptäckten av den sjungande sanden. Mr Thomas häpnade då han plötsligt i den kvävande heta tystnaden hörde en klockren ton resa sig mellan sanddynorna och hans följeslagare pekade mot det överväldigande sandhavet och den fina röken som rullade ut över klippkanten och utropade: ”Listen to that ridge of sand bellowing!” Philby å sin sida övervälmigades av en djup dundrande musikalisk ton som slog in genom tyget i hans tält, upprört av en av hans guider som klättrade upp för sandsluttningen vid lägret:
”Quite suddenly the great amphitheatre began to boom and drone with a sound not unlike that of a siren or perhaps an aeroplane engine—quite a musical, pleasing, rhythmic sound of astonishing depth . . . . The conditions were ideal for the study of the sand concert, and the first item was sufficiently prolonged—it lasted perhaps about four minutes—for me to recover from my surprise and take in every detail. The men working at the well started a rival and less musical concert of ribaldry directed at the Jinns] who were supposed to be responsible for the occurrence. . . . I realized that the key to the situation was Sa’dan, seated on the top of the slope. It was evident that the music was being engendered by the sand sliding down the steep slope from under him.”
Melodierna tycks variera och inte all sand sjunger. Beskrivningarna skiftar. Från det dova ljudet av en mistlur, ett bultande organ, trumrytmer, och trombonsolon till harpans spröda toner. (Till exempel finns en liten ö i Hebriderna, Eigg, där sandstranden snarare den sjunger har för vana att vissla, när den fina torra sanden över kusten blåser över den våta stranden vid vattenbrynet). Liksom all verklig poesi är den sjungande sanden ständigt undflyende. Tonerna varar inte mer än ett par minuter. A. D. Lewis, forskare och författare till "The Roaring Sands of the Kalahari" försökte bevara den vokala sanden från den djupaste Kalahari öknen och bar den med sig i containers till Pretoria men fann att sanden förlorat sin röst vid ankomsten.
(Vidare läsning kring sjungande öknar: ER Yarhams, Mystery of the Singing Sands) och tacksam hänvisning till The Kircher Society's notis kring bläckfloder, samt citat hämtat från Futility Closet's inspirerande samling miscellanea. Fotografi av Rosamund Purcell, ur hennes briljanta serie kring ruttnande böcker, Bookworm.)
Det roar mig att låta den verkliga naturen ta vid där den poetiska metaforen upphör. För språket dagar som denna är alltid konkret och i grunden så simpelt att sankmarken bokstavligen måste vara en sankmark. Av någon anledning, eftersom språket haltar, fastnar jag för två landskapsmetaforer över (den för tillfället undflyende) kreativiteten "Att skriva floder av bläck" och "Att sjunga som Sahara's sand" och deras bokstavliga bakgrund, (denna lätthet med vilken naturen låter inspirationen flöda). Att urarma dessa poetiska skapelser är en befriande hobby för den krämpande skribenten. Och jag har svårt att föreställa mig större poesi än att låta dessa metaforer komma till liv. För dessa tjocka floder av blåsvart bläck strömmar verkligen ner för en sluttning i skrivande stund. I Algeriet, närmare bestämt, möts de två strömmar vars kemsiska konsistens förenas till faktiskt bläck som flödar genom det torra landskapet.
"In Algeria there is a river of genuine ink. It is formed by the union of two streams, one coming from a region of ferruginous soil, the other draining a peat swamp. The water of the former is strongly impregnated with iron, that of the latter with gallic acid. When the two waters mingle, the acid of the one unites with the iron of the other, forming a true ink. We are familiar with a stream called Black Brook, in the northern part of New York, the inky color of whose water is evidently due to like conditions.” (Frank H. Stauffer,The Queer, the Quaint and the Quizzical, 1882)
Det är märkligt att föreställa sig denna tjocka svarta ström som förenas ur två glasklara källor men som snarare tycks strömma från självaste himlafästet. Närmare information om detta skribentens paradis tycks däremot svårt att komma över. Historien gäckar genom magasin och esoteriska uppslagsverk utan mer konkreta bevis än den märkliga analysen av de bidragande substanserna. Ständigt återkommer samma mystiska beskrivning i simpla omskrivningar kring orden ink, streams, peat, iron, acid. Från resebeskrivningar från 1800-talet, till kuriosa artiklar på 30-talet, barnböcker och även en liten brochyr från Carters Ink Company 1919. The South Jersey Star som i två rader den 23 december 1921 kommenterar existensen av nämnda flöde tillfogar för övrigt om inte belysande så underhållande, följande beskrivning:
”I follow you. And I suppose a reed swamp near by grows fountain pens.”
Kring de sjungande öknarna finns däremot en strid ström av dokumentation. För sanden vrålar verkligen öronbedövande. De två män, Mr Bertam Thomas och Mr. H. St. John Philby, som 1947 var den enda upptäckare som krossat den enorma arabiska öknen, beskrev båda den skrämmande upptäckten av den sjungande sanden. Mr Thomas häpnade då han plötsligt i den kvävande heta tystnaden hörde en klockren ton resa sig mellan sanddynorna och hans följeslagare pekade mot det överväldigande sandhavet och den fina röken som rullade ut över klippkanten och utropade: ”Listen to that ridge of sand bellowing!” Philby å sin sida övervälmigades av en djup dundrande musikalisk ton som slog in genom tyget i hans tält, upprört av en av hans guider som klättrade upp för sandsluttningen vid lägret:
”Quite suddenly the great amphitheatre began to boom and drone with a sound not unlike that of a siren or perhaps an aeroplane engine—quite a musical, pleasing, rhythmic sound of astonishing depth . . . . The conditions were ideal for the study of the sand concert, and the first item was sufficiently prolonged—it lasted perhaps about four minutes—for me to recover from my surprise and take in every detail. The men working at the well started a rival and less musical concert of ribaldry directed at the Jinns] who were supposed to be responsible for the occurrence. . . . I realized that the key to the situation was Sa’dan, seated on the top of the slope. It was evident that the music was being engendered by the sand sliding down the steep slope from under him.”
Melodierna tycks variera och inte all sand sjunger. Beskrivningarna skiftar. Från det dova ljudet av en mistlur, ett bultande organ, trumrytmer, och trombonsolon till harpans spröda toner. (Till exempel finns en liten ö i Hebriderna, Eigg, där sandstranden snarare den sjunger har för vana att vissla, när den fina torra sanden över kusten blåser över den våta stranden vid vattenbrynet). Liksom all verklig poesi är den sjungande sanden ständigt undflyende. Tonerna varar inte mer än ett par minuter. A. D. Lewis, forskare och författare till "The Roaring Sands of the Kalahari" försökte bevara den vokala sanden från den djupaste Kalahari öknen och bar den med sig i containers till Pretoria men fann att sanden förlorat sin röst vid ankomsten.
(Vidare läsning kring sjungande öknar: ER Yarhams, Mystery of the Singing Sands) och tacksam hänvisning till The Kircher Society's notis kring bläckfloder, samt citat hämtat från Futility Closet's inspirerande samling miscellanea. Fotografi av Rosamund Purcell, ur hennes briljanta serie kring ruttnande böcker, Bookworm.)
3 kommentarer:
Jag har varit här och läst in mig i allt du skriver. Fantastiskt också denna gång. Anne-Marie
Floder av bläck känns för mig inte särskilt trevligt. Jag ser framför mig något svart trögflytande med oljiga inslag och en unken doft som distraherar tankarna och ställer sig ivägen för kreativiteten. Det är kanske inte så metaforen var tänkt att fungera.
Annat är det då med den sjungande sanden. Öknen lockar mig med sin skenbara tomhet. En tomhet som helt säkert är så mycket mer välfylld än jag som utomstående någonsin kan förstå. Den stora ofattbara variationen i temperatur i kontrast till det utifrån sett monotona landskapet. Jag har hört att man kan bli "bergtagen" av öknen. Bli besatt, ditlängtande. Försatt i den känslan känns det helt i sin ordning att sanden sjunger.
Så tänker jag som skrev detta inlägg igår men det tycks försvunnit, kanske i öknens oändlighet.
Håller med Kerstin-bra skrivet!Känner just så!
Skicka en kommentar