Bland de viktorianska böckerna i bokhandelns bakre vrå är det lätt att gå och botanisera i timmar. Det finns en underhållande kontrast i de ganska pretentiösa banden med snirklig ornamentering i präglat guld, marmorerade kanter, och graverade illustrationer, och det ibland relativt humoristiska och långt ifrån vetenskapligt korrekta innehållet. Så kan till exempel en ganska oansenlig röd volym från trettiotalet, märkt naturvetenskap och rikt illustrerad med svartvita teckningar, vid närmare studier framstå som högst bisarr. Boken ifråga, Insect Ways on Summer Days, In Garden, Forest, Field and Stream av en viss Jenett Humphreys, sätter tonen i författarinnans joviala förord, en nästan oförståbar ordtravning av onomatopoesi och barnsliga tilltal. När sedan insekts efter insekt tillåts paradera förbi blir tonen en helt annan. Plötsligt är antenner, åtta ben och fasettögon normen, svarta pansarkroppar likt misantropisk propaganda marcherar fram över sidorna och vänder sig bitsk mot läsaren, pekande mot den bleka mjuka patetiska huden:
"you, with your pink skin, your chubby limbs, and your pate of flaxen hair"
"your eyelashes like garden-palings, your lips like crimson sofa-bolsters"
Jenett's insekter är en syndfull skara, hetlevrade, giriga, hungriga och äcklande på det mest naivt naturliga sätt och deras värld av frosseri. Vårt landskap av mat breder ut sig kring dem. De svarta arméerna. De lastfyllda. De ofrälsta. Flugan som puttrande lägger tusentals ägg över familjens middagsbiff, som lättjefullt flanerar över ett land av flott, fett och sötma, "up this hill of bacon, along this valley of herring-reminding me so nicely of a yarmouth smoke-house!-past this lake of gravy on to this broad continent of beef.. and I could spend years here if I could only live that long."
Inte sent efterföljd av Athalia Spinarum, pasternacks flugan, som så politisk inkorrekt stoltserar med sin osläckliga hunger: "There was one year alone in Devonshire when we ate up turnips to the value of £100000. Now I call that something to be proud of! Black Jack, the Nigger, won a great battle that year!"
Endast överträffad av den perverse slaktaren, Sophy Suckit, det latinska namnet undflyr mig, vars hunger endast kan liknas vid en massaker, ett sexuellt behov av att suga ut innehållet ur sin föda medan den kämpar för sitt liv. Och det orgasmiska mordet når sitt klimax först då det plumpa offrets nu tomma skinn kan avfärdas. "My best is rather a large quantity too, I can tell you. It is this much: It is to suck one hundred little green-fleas in an hour! It sounds very giantlike and very like the slaughter of a battle; and I must say I am very proud of it. For of course every Aphis is as dead as a doornail when I have had the milking of him! And the way I do my little killing is so clever, too. It is quite as clever when I come to think of it as sticking a fine young soldier on a bayonet or driving an assagai right through him. (...) I plunge my tongue into a plump Aphis, and hold him up as high as I can reach, he kicks: I dont care a bit. He kicks harder: It is nothing to me. And then and there I suck all the goodness out of him, high up as he is, and I fling his empty skin away, and proceed just the same with his brother."
The locust, gräshoppan, å sin sida har ett väl underbyggt rykte för att vara lite av en djävel men framstår i Jenett's tolkning som en högst individuell, smått underlägsen halv-idiot, vars enkla rytmiska poesi, lynnigt skiftar av och åter. Ena stunden mjukt bedjande: "Salaam! Here! Little sahibs, and little mem-sahibs, or pickaninny sahibs! Why do you not notice me when I make you my salaam? Did you not hear? Did you not see? Am I a dog that you despise me? Am I a slave that you pass me by? Salaam! Ah! that is right now. You turn your turqoise eyes to me..." Och nästa stund, överväldigad av sin egen massa, sin skrämmande mängd av uniforma viljelösa följeslagare, skiftar tonen över i det dominant tvångsmässiga: "They say I shift; that I move about; that I am like an emigrant, or I am migratory. It is true; for I am one of a race hatched in swarms, in armies, in countless myriads; one of a race who must and will be fed; and when we have eaten the food in one province we must march on to the next, eating as we go; and it grows into a battle who is to have the tender wheat-ear and the young green leaf - the people of the province, or we the locusts. Silence! Hark you!Tom-tom! tom-tom-tom."
Bilderna hänger kvar i sin råa naturlighet sekunderna efter att ha slagit igen Humphrey's barnsliga insektslära. En slags avskalad mänsklighet hänger kvar med dammet i luften, de enkla darwinistiska måstena - föda, förökning, överlevnad. För bortom de svartvita teckningar, fig 1, fig 2, fig 3, till vilka dessa märkliga monster stundvis refererar, och bortom deras böner om upprättelse och rätt att leva, är de som mänskliga karaktärsteckningar en mycket underhållande patologi. Dessa abnormt hungrande varelser som skryter om de kopiösa mängder mat de konsumerat, deras kallblodiga kannibalism, och skrämmande frivola ton vars musikaliska hummanden och uttryck uppmanar ett slags naiv tourettes: Tom tom, tick tick, zz zzz, chop, chip, chup, salaam!
"you, with your pink skin, your chubby limbs, and your pate of flaxen hair"
"your eyelashes like garden-palings, your lips like crimson sofa-bolsters"
Jenett's insekter är en syndfull skara, hetlevrade, giriga, hungriga och äcklande på det mest naivt naturliga sätt och deras värld av frosseri. Vårt landskap av mat breder ut sig kring dem. De svarta arméerna. De lastfyllda. De ofrälsta. Flugan som puttrande lägger tusentals ägg över familjens middagsbiff, som lättjefullt flanerar över ett land av flott, fett och sötma, "up this hill of bacon, along this valley of herring-reminding me so nicely of a yarmouth smoke-house!-past this lake of gravy on to this broad continent of beef.. and I could spend years here if I could only live that long."
Inte sent efterföljd av Athalia Spinarum, pasternacks flugan, som så politisk inkorrekt stoltserar med sin osläckliga hunger: "There was one year alone in Devonshire when we ate up turnips to the value of £100000. Now I call that something to be proud of! Black Jack, the Nigger, won a great battle that year!"
Endast överträffad av den perverse slaktaren, Sophy Suckit, det latinska namnet undflyr mig, vars hunger endast kan liknas vid en massaker, ett sexuellt behov av att suga ut innehållet ur sin föda medan den kämpar för sitt liv. Och det orgasmiska mordet når sitt klimax först då det plumpa offrets nu tomma skinn kan avfärdas. "My best is rather a large quantity too, I can tell you. It is this much: It is to suck one hundred little green-fleas in an hour! It sounds very giantlike and very like the slaughter of a battle; and I must say I am very proud of it. For of course every Aphis is as dead as a doornail when I have had the milking of him! And the way I do my little killing is so clever, too. It is quite as clever when I come to think of it as sticking a fine young soldier on a bayonet or driving an assagai right through him. (...) I plunge my tongue into a plump Aphis, and hold him up as high as I can reach, he kicks: I dont care a bit. He kicks harder: It is nothing to me. And then and there I suck all the goodness out of him, high up as he is, and I fling his empty skin away, and proceed just the same with his brother."
The locust, gräshoppan, å sin sida har ett väl underbyggt rykte för att vara lite av en djävel men framstår i Jenett's tolkning som en högst individuell, smått underlägsen halv-idiot, vars enkla rytmiska poesi, lynnigt skiftar av och åter. Ena stunden mjukt bedjande: "Salaam! Here! Little sahibs, and little mem-sahibs, or pickaninny sahibs! Why do you not notice me when I make you my salaam? Did you not hear? Did you not see? Am I a dog that you despise me? Am I a slave that you pass me by? Salaam! Ah! that is right now. You turn your turqoise eyes to me..." Och nästa stund, överväldigad av sin egen massa, sin skrämmande mängd av uniforma viljelösa följeslagare, skiftar tonen över i det dominant tvångsmässiga: "They say I shift; that I move about; that I am like an emigrant, or I am migratory. It is true; for I am one of a race hatched in swarms, in armies, in countless myriads; one of a race who must and will be fed; and when we have eaten the food in one province we must march on to the next, eating as we go; and it grows into a battle who is to have the tender wheat-ear and the young green leaf - the people of the province, or we the locusts. Silence! Hark you!Tom-tom! tom-tom-tom."
Bilderna hänger kvar i sin råa naturlighet sekunderna efter att ha slagit igen Humphrey's barnsliga insektslära. En slags avskalad mänsklighet hänger kvar med dammet i luften, de enkla darwinistiska måstena - föda, förökning, överlevnad. För bortom de svartvita teckningar, fig 1, fig 2, fig 3, till vilka dessa märkliga monster stundvis refererar, och bortom deras böner om upprättelse och rätt att leva, är de som mänskliga karaktärsteckningar en mycket underhållande patologi. Dessa abnormt hungrande varelser som skryter om de kopiösa mängder mat de konsumerat, deras kallblodiga kannibalism, och skrämmande frivola ton vars musikaliska hummanden och uttryck uppmanar ett slags naiv tourettes: Tom tom, tick tick, zz zzz, chop, chip, chup, salaam!
5 kommentarer:
Äckliga promenad över min biff,,, men underbara berättelser om något man inte vill veta så mycket om. Från Äckel till Kärlek... hälsar Mamma.
Fascinerande 30-tals rasism, verkligen. Du får ursäkta, jag är verkligen fascinerad av den här naiva rasismen, som nästan är smått oskuldsfull, i sitt utryck åtminstone, om än inte i sina konsekvenser. När man som vi kommer från en annan värld och en annan tid, så är det alltid som ett uppvaknade att konstatera vad man fann som sjävklart innan. ´
En fråga, hur hittade du de svenska namnen på alla insikterna? Din blogg är verkligen genomarbetad.
Gick faktiskt idag och funderade på insekter. Att de är så många och som Annemarie säger vill man inte alltid veta saker om dem. Efter det att vår granne dött och av olika anledningar legat en tid utan att bli upptäckt, hade vi stora tjocka flugor i porten och även inne i lägenheten. Jag minns att en av polisrna (som var med när dörren till grannens lägenhet öppnades) sa till mig där jag stod med mitt barn i famnen
- Där flyger en del av farbror x. Bara tanken på var den flugan hade kalasat ger mig rysningar.
N - jag tyckte väl att jag halvgjorde översättningarna. Jenett var ganska ospecifik och tenderade att växla mellan smått amorösa smeknamn och latin.
Håller definitivt med om den här märkliga rasismen. Den är så naiv och i grunden så utan illvilja att det är förbannat svårt att veta hur man ska förhålla sig till den. Det är svårt att skilja en slags missriktad förtjusning för det exotiska från en nedvärderande stereotyp stämpling. Som kan få ganska fruktansvärda konsekvenser.
Kersti - Din historia är verkligen lika delar fruktansvärd och fantastisk. Jag känner mig lika delar människa och skribent inför den, iden om flugsvärmarna är så dramatiskt, särskilt i kontrast till polisens så lättsamma kommentar. Tack för att du delar med dig. Verkligen spännande.
Jag är BARA människa när jag läser Kerstis kommentar, och jag är mycket MÄNNISKA när jag läser N kommentar... och likafullt ser jag insekternas paradmarcher över saker och ting, och hur lite vi kan värja oss. För övrigt har vi problem med mördarsniglar och den nu ökanda mördarnyckelpigan... och den flyger nu in från alla håll. Med detta skall absolut inga liknelser göras till människor. Rasism har ingen boning i min kropp. Däremot kliar myggbett förfärligt. Anne-Marie
Skicka en kommentar