fredag 4 juli 2008

THE SEASIDE

Det finns något något nästan viktorianskt i att ta dagsturer till havet. Det är nerverna, säger de viskande. Hon behöver är lite frisk luft. Komma ut från staden ett tag. Att sätta upp ett staffli medan tjänstefolket kokar te på någon mossklädd stenhäll och dricka det ur riktiga porslinskoppar med rosmotiv och embosserad förgyllning, alltmedan skyarna långsamt dunklas och någon äldre herre med mustasch och randig helkroppsbaddräkt med Tatisk humor spatserar utmed det iskalla skottska vattnet. Damerna snurrar sina parasoller och en vit hund skäller på en krabba son nyss klättrat upp ur den tunga våta sanden och förbryllat finner sig jagad ut över torrlandskapet.
Det är märkligt att finna att folk med nästan pervers glädje vill tillfredställa ens krav. Att den barnsliga önskan att bli tagen till ett hav, bifalls nästan omedelbart, och att knappt en dag senare finna både en bil arrangerad och ett eldkök nedpackat och att min cambridge-engelska vän på sitt bohem-aristokratiskt perfektionistiska vis fördigställt en matsäck med färskt basilika, morot och koriandersoppa, ett mindre tesortiment, färskt rågbröd, smör och gurka, ginger beer och med Blytonsk energi och kokett 50tals-artikulering slår ihop händerna: "Jolly good, J, let's take a daytrip to the seaside, how delightful!"
Det skottska vädret däremot är knappast på vår sida. Berömt för sitt vankelmod och sin otämjbara lynnighet, förmörkas snart det lätta cirrustaket och ett betyngande cumulonimbus välver sig över den röda opeln och breder ut sig tills hela himlen ligger som en kompakt grå matta ända ner över Fife vid horisonten. När regnet bryter ut knappt tio minuter efter att vi satt av längst stranden är det nästan befriande. Vår inlärda aversion mot nederbörd fyller sin funktion endast så länge ett skydd kan erbjudas och den öppna sandstranden fläker skamlöst ut sig i vätan, inte ett träd i sikte, inte ett hus, eller ens en skyddad klipphäll. Med regnet infaller en slags tystnad. Havet tycks koka. Och smattrandet av vatten mot vatten slår ut alla andra ljud.
Och så promenerar vi tills det har stillnat och kläderna dryper och vattnet sipprar ner under kragen och utmed ryggraden. Vi slår läger på en kolsvart stenhäll vars mossa skiner som grönt guld i det nyväckta ljuset och W, min vän, en impeccable gentleman, börjar genast förbereda vår måltid. Likt de flesta konstnärer och cambridge-examinerade jag känner är hans varje rörelse och handling förlänt med noga eftersträvade estetik. Ingenting lämnas åt slumpen, också det mest banala är upphöjt till konstform och således är varje litet föremål han plockar upp ur ryggsäcken, hur funktionellt eller marginellt det än må vara, tecknat i en medveten fåfänga. Ibland, fastän jag förskjuter tanken, upplever jag med W en märklig känsla av iscensättande, ett alltid återberättande perspektiv på omgivningen, som om en situation aldrig tillåts vila, utan också mitt i sitt skede har kvalitén av något förflutet, likt en semesterbild eller en god historia. Vad kan jag göra av det här, tycks han tänka. Och som den fotograf han är redigerar han miljön efter sin inre bild av densamma. Han gömmer omedelbart smörförpackningen som om dess grälla färgskala och naiva slogan ekar allt för mycket samtid i vårt tidlösa möte och han placerar sig vid mina fötter som om han föreställde sig oss som ett annat par han betraktade ur en tredje persons ögon. Dramatisk placerar han sitt huvud mot mitt våta knä likt en ung pojke och hans grova hår påminner mig om hästtagel liksom hans korta fyrkantiga kropp alltid har påmint mig om en homosexuell seglares. Jag får för mig att han väntar på något, att han söker något att kröna scenen med och jag tänder en cigarett som en generad disktraktion som växer in till en kylig kvinnlig dominans jag förstår passar allt för väl in i hans drama.
Havet däremot tycks marginalisera alla spel. Det släcker alla brasor, vaskar ur alla färger och överröstar alla ljud. Det dundrar hejdlöst in över stenhällen och den där förväntan som sekunden innan vilat över scenen skingras när regnet på nytt bryter löst som på befallning.
Samtidigt slår det mig hur lika vi är jag och W, vilket kanske är min enda ursäkt för att beskriva den här högst privata scenen. För liksom W redigerar sitt fotografiska perspektiv, återskapar och omskapar jag minnet av det som passerat. Använder mig lika brutalt av honom som han mig i sin komposition. Och vår fåfänga är densamma, liksom vår hungrande drift efter något annat, hela tiden något annat.

Fotografiet: William Jennings, Ribbon Lightning.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det här var skrämmande välskrivet och oerhört laddat. Kommer jag att läsa om och om igen. Tack.

Anonym sa...

Jag längtar efter din först utgivna bok, J.! Du skriver helt underbart!
Kram,
Mejke

Hypergraphia sa...

Mejke, kära du! In due time, in due time. Enormt tack. Ännu större kram.