Irländske D's lägenhet, en etagevåning i den branta kurvan på Victoria Street, brukade inhysa ett duvslag på vinden kanske trettio år tillbaka i tiden. De äldre ägarna, en herr och fru Davidson som sedan länge slukats av historien och obskyriteten, har fortfarande sitt namn textat i antikt bläck på ringklockan i porten. Varför ingen bemödat sig att sätta en ny skylt över den gamla är en fråga som ingen ställer, men typisk för dessa korttidshyrda studentlägenheter, vars gnagande tillfällighet gör dem märkligt tidslösa, främmande namn på dörren, snapshots av gamla rumsgäster vars namn ej längre kan erinras över den rasslande kylen, och kollektiva eklektiska bibliotek av ratade pocketar i inrökta vardagsrum. Endast the Davidsons hägrar kvar i de ungdomliga rummen med någon sorts permanens. Det händer att deras löst bekanta ännu uppsöker dem, att octogenarians som har vägarna förbi finner det bekanta namnet på portdörren och ringer på och presenterar sig med den formella artighet som var kotym ett sekel tillbaka. De brukar fråga om duvslagen. Och eftersom ingen har hjärta att på detta märkligt apropå-vis förmedla de äldre parets bortgång brukar de nya hyresgästerna sällan inbjuda till längre samtal. Medan den förvirrade besökaren av samma anledning sällan frågar vidare sedan de nya husgästerna presenterats och ringklockans olycklig datering kommenterats. Kanske är det därför duvorna inte sällan blir dessa bizarra samtals huvudtema. Vad hände med fåglarna? En fråga som ingen längre kan besvara.
2 kommentarer:
Vilken vacker bild, jag är fascinerad av duvslag och dess inneboende.
Verkligen, märkliga varelser, de där fåglarna. Har du bott länge i Kina förresten? Jag minns att jag besökte vad som då var Peking som barn. Apropå fåglar besökte vi en del parker där dessa lös med sin frånvaro. I en av de finare parkerna hade man kedjat fast små sångfåglar i de bladlösa träden. Resultatet var för ett barn märkligt accepterbart och samtidigt vad engelsmännen skulle kalla uncanny.
Skicka en kommentar