I Gorgie's ligger det teknologiska varuhuset M. Ibland följer jag med J dit och medan han plockar ihop sina resistorer, transistorer och kapacitorer studerar jag den moderna övervakningsteknologin. I ett av skåpen finns en serie kameror, trådlösa, ljudlösa, fullfärgsvapen att montera upp runt arbetsplatsen, i hemmet, eller i trappuppgången. Somliga av dem är avskräckande robotiskt rörliga maskiner, andra är ögonglobssmå buktande linser i svart plast med vajrar likt nervtrådar spretande ur socklarna. På telefonavdelningen finns liknande produkter att koppla till telefonuttaget alla försedda med en bild av en äldre förtroendegivande herre som leende lyfter luren till örat. Miniatyriska sladdar och små block som kan kopplas in i telefonen och spela in önskade samtal. I nybörjarhyllan finns rudimentära lögndetektorer att bygga för £3.99. Jag plockar loss en av plastförpackningarna och står och håller i den ett ögonblick. En grön plastskiva med en målad cirkel där pekfingret skall placeras och den till synes harmlösa plasten mäter svettillförseln.
Det handlar inte på något vis om en form av tillit som omöjliggör brukandet av dessa produkter, snarare en genuin önskan om ovetskap. Vissa delar av mig vill inte ens medvetandegöras om det faktum att det finns en värld utanför ytterdörren. Och det skrämmer mig att ramla in i J slumpmässigt på någon gata, att för ett ögonblick stirra rakt in i en verklighet som definieras främst av min frånvaro, innan han upptäcker mig och vinkar. Jag är så jävla rädd helt enkelt att det ibland känns som om hela huset bågnar under omvärldens tyngd, som om detta otämjbara element som är de andra oavbrutet klöser fingrarna mot brevinkastet, och som om det, varje gång vi skiljs, öppnas en slukande avgrund runt mig. De gånger jag av en eller annan anledning fått stirra in bakom kulisserna till vår domesticerade tvåsamhet äter sig fortfarande genom hjärnbarken, trots att år passerat. Var gång jag lämnas ensam så rör de på sig likt maskar som klättrar upp mot de våta gatorna efter regnet, tankarna. När det här någon gång tar slut kommer jag aldrig att släppa någon nära igen.
Artikel via Modern Mechanix.
Det handlar inte på något vis om en form av tillit som omöjliggör brukandet av dessa produkter, snarare en genuin önskan om ovetskap. Vissa delar av mig vill inte ens medvetandegöras om det faktum att det finns en värld utanför ytterdörren. Och det skrämmer mig att ramla in i J slumpmässigt på någon gata, att för ett ögonblick stirra rakt in i en verklighet som definieras främst av min frånvaro, innan han upptäcker mig och vinkar. Jag är så jävla rädd helt enkelt att det ibland känns som om hela huset bågnar under omvärldens tyngd, som om detta otämjbara element som är de andra oavbrutet klöser fingrarna mot brevinkastet, och som om det, varje gång vi skiljs, öppnas en slukande avgrund runt mig. De gånger jag av en eller annan anledning fått stirra in bakom kulisserna till vår domesticerade tvåsamhet äter sig fortfarande genom hjärnbarken, trots att år passerat. Var gång jag lämnas ensam så rör de på sig likt maskar som klättrar upp mot de våta gatorna efter regnet, tankarna. När det här någon gång tar slut kommer jag aldrig att släppa någon nära igen.
Artikel via Modern Mechanix.
2 kommentarer:
Identifierar samma känsla. Har aldrig fått den utskriven och ordsatt förrän nu. A-M
Skicka en kommentar