FRÅNVARORAPPORT

Över julen höljs sjukhusens trista minimalism i ett överflöd av juldekorationer. Från guldgirlanderna som virats kring akutreceptionens lilla övervakningskamera, till de trötta eldröda kransar som hängts upp i rudimentära metallställningar i intensivvårdens fönster. Plastgranar i silver, grönt, och artificiellt kristallkulerött spretar i övergivna korridorer. På gastroentorologiavdelningen har någon tejpat fast ett stjärnband av ljus runt receptionen medan en kruka julrosor skrumpnar ihop och vissnar på furubänken. Och julmenyn som serveras den 25e under dessa groteska blå plastlock är en traditionell kalkon med salt gravy och rostade postatisar och en liten plastkopp brandydränkt julpudding uppdukat på en röd servett. Och till och med under endoskopin på självaste julafton, i en av dessa djupa korridorer som jag upplever som sjukhusets källare, kanske för att jag känner mig närmare helvetet än någonsin tidigare, spelar man Wham's Last Christmas på radion, en sång som sedan dess betingats med en övervälmigande känsla av illamående och av klor som klöser sig ut ur magtrakten straxt under bröstkorgen. Och över skrivbordet på vars skärm mina tarmar passerar revy i all sin härlighet sitter en av dessa miniatyr ulgranar i gräll grön plast med ett ytterst bizarrt antropomorfiskt animerat ansikte, två feta runda halvblundande ögon med spindellika ögonfransar och en röd, illa placerad, mun som vid aktivering med mekanisk röst önskar god jul alltmedan grenverket spasmiskt vaggar av och åter.
Festligheterna upprättshålls alltså också här, trots alla mest bidar sin tid, räknar minuter och väntar på att tevekanalen ska slå över till nästa program, eller på att lunchen ska komma in på klockslaget 12.30 eller på att läkarna ska göra en av sina rundor och ta våra temperaturer och spänna fast oss i blodtrycksmaskineriet. Kanske är det den olidliga tristessen som får den så monotona vyn att spricka upp i sin mångfald. Jag kan varje nednött linje, varje märke, varje missfärgningen i den beiga tapeten, och varje fläck i det rosa skynket som dras för kring min rumskamrat Margrets säng när systrarna rullar in commoden, liksom den pikanta doften av parfym, av artificiell sommarblomster som sprayas bakom samma draperi sedan behoven uträttats. Charlot i sängen tvärs över pustar genom sin gasmask likt ett fnittrande barn. Vi säger nästan ingenting till varandra men vi kan varandras mest intima vanor likt baksidan av våra händer. Och vore det inte för de små whiteboard ramarna över våra sängar skulle vi knappt veta varandras namn. Det är omöjligt att säga hur länge Charlot har varit där men hon kan förnamnen på samtlig personal och hennes sängbord är överbelamrat med vykort och brev och julhälsningar och hon behandlar samtliga patienter i rummet med en slags kuriös äganderätt. Hennes humör spänner över det barnsligt joviala när hon komplimenterar de manliga sjuksystrarnas välformade bakdelar till en slags hysterisk sorg som oftast börjar om kvällarna efter de sista besöken vid åtta. Däremellan sitter hon liksom mig och Margret och stirrar uttryckslöst på teveskärmen vars innehåll blivit en tidsmätare snarare än verklig underhållning. Från min säng i bortre hörnet kan jag följa två tredjedelar av skärmen, just tillräckligt för att kunna se Tom och Jerry banka skiten ur varandra och senare en serie tyngdlyftare som springer genom eld, och ännu senare en nyfödd giraff som vinglande försöker resa sig i halmen.
Och samma tristess och kanske alienationen som den rygglösa sjukhusskjortan ger, det osminkade ansiktet och bristen av speglar som för några dagar gör en till patient mer än människa, märkligt historielös trots den lilla pärm som bär ens namn som hänger vid sängens fot och som läkarna konsulterar innan de ens skänker dig en blick, med dess röda meandrande kurvor över blodtryck, järnvärden, temperatur och puls; samma tristess får alla förbipasserande karaktärer att verka så mycket mer vid liv, så märkliga, så fulla av personlighet, så färgstarka. Liksom väggarna vars innehållslöshet snart föder nya mönster, tycks systrar, läkare och patienter växa till gigantisk storlek när betraktade från sjukhussängen, som vore de alla hypermänniskor, jättar, mytologiska och outgrundliga. Från den trollika kvinnan i kritvitt spretigt hår nere på Endoskopin som talar som om hon vilar en potatis mot tungan och gurglande suger tillbaka salivet efter varje ord, ssssssss, there pet, ssssss, it will soon be over, ssssssss, och som kramar mina fingrar med en benig hand i en grön plasthandske. Till Tom och Keith (Tom som i svenskans tom, innehållslös och Keith i dess mest grovt tillyxade variant av namnet, Kaijth) sjukhusets vaktmästare i gröna uniformer som har som främsta syssla att rulla sängarna och dess patienter från avdelning till avdelning, påminnande om två gamla kåkfarare med blekt blå urvattnade tattueringar klättrande upp över armarna, nakna sjöjungfrur som flutit ut över de sega rynkiga bicepsen, tremastare som kastar ankar över armbågarna och dessa sentimentala genomstugna hjärtan i vars mitt någon sedan länge bortglömd älskarinnas namn bokstavligen bleknat till oigenkännlighet. De talar nästan oförståelig skottska, awight pal, och orerar bakom de pottklippta råttfärgade luggarna om svenska fotbollshjältar, online pokerspel och vinterdepressioner, alltmedan de identiska korridorerna med deras vägvisande rep av färger rullar förbi. Smattrandet mot näthinnan av de identiska fyrkantiga fönstren genom vilka gråblå rektanglar av himmel blir synliga över takåsarna. Och de andra, den blida unga doktorn vars kortklippta teddybjörnshår bär en kritvit fläck straxt ovanför högra örat, och överläkaren som alltid kommer med minst tre män i kortege som ljudlöst sätter sig runt omkring honom med sina block och pennor, tyst lyssnande till hans ganska automatiska intervjuver som snarare än att föreställa om en dialog påminner om ett inövat samtal där svaren på frågorna redan implicerats i svaren. De utbroderade symptom jag en gång refererat till systern på akutmottagningen, likt en plockad höna allt mer förenklade och standardiserade för att passa den diagnos jag tillslut försetts med. Och de snart pensionerade äldre systrarna på nattskiften som kommer dubbelvikta över vagnen med varm choklad vid klockan nio men som höjt detta serviceyrkets dagliga lidande till en slags stöttepelare, som klagar med en slags varm förbistring som skapar en jämrets gemenskap bland systrarna på ward 53.
Och jag antar att teven tillslut flyter samman med glasrutan ut mot korridoren och med fönstret ut mot sjukhusets norra flygel och med den avgränsade vyn från säng 1, rum 8, ward 53. Tillslut är där bara en serie bilder som passerar, som griper så mycket starkare eftersom de tycks så avlägsna. Jag antar att jag känner en djup tacksamhet över att vara den eviga åskådaren. Över att flyta samman med den vita virkade NHS-filten och den elektriska madrassen och den plastiga kudden och ersätta mig själv med dessa flyende sinnesintryck och en nästan girig känsla av förstlingskap, av att aldrig ha sett något liknande tidigare.

Tills vidare, gott nytt år.

ELD

Likt i alla goda romaner kulminerar min feber med de senaste tre dagarnas stormar. Och för att verkligen understryka mitt symbiotiska förhållande med den här stan, tycks själva fredagsnatten kulminera i arkitektonisk pyrexia. Likt i alla småstäder sprids dåliga nyheter hastigt och med en märklig kaosets eufori. Vid ett på natten kommer den första rapporten: Victoria street brinner. Det är aska överallt. Jag vaknar av att J irriterat sätter sängen i gungning. Den sjuka fan, skämtar han? Och sedan han bekräftat julnattens blazes, märkligt nog inte mindre än tre enorma eldsvådor inom knappa 75 minuter runtom stan, ligger vi båda och lyssnar till sirenerna som rullar upp genom Leith och gnisslet från de bilar som rasande gasar runt hörnet på vår byggnad.
När vi vaknar om morgonen visar det sig att någon har satt eld på de svarta sopsäckarna i vårt kvarter. Soporna har spruckit upp i lågorna och smält ut över trottoaren. I feberyran jagas någon sorts poetisk symmetri utan framgång.

OM KONSTEN ATT NAVIGERA GENOM SJUKHUS

Western Generals korridorer är tomma på folk och slingrar sig organiskt likt tunnlar genom en bunker. Labyrinten av gångar förenklas endast av de märkliga färgkoder som likt byråkratiska ariadnetrådar tecknats över väggarna. Nystanen leder till ändlösa stationer, från det oranga rummet där en ensam man utfluten i sin enorma elektriska stol roterar med hjulen gnisslande mot linoleummattan i dunklet vid hissarna, till canceravdelningen där patienterna förblir osynliga, men besökarna anländer i sombra strömmar med kassar med tidningar och smågodis, och huvudentren vars dagsreception stängt för natten, men på vars trottoarkant, två kanske sjuttioåringa damer i matchande illrosa morgonrockar och rullstolar, röker de sista blossen för natten med snabbt krypande cigaretterna likt två eldflugor i den fuktiga natten och det hesa skrovliga rösterna förtroligt dämpade över de likaledes rosatecknade läpparna. Det finns som sagt ändlösa destinationer att jaga färgbanden mot, men trots de ändlösa små receptionerna vid färgkodernas slut, finns knappast vare sig minotaur eller frihet att omfamna, snarare då dessa trötta gråögda systrar i blå kappor, som likt kassörskor eller uttråkade butiksförestånderskor, skickar dig vidare med en av dessa långa vindlande vägbeskrivningar. Take a right at the corner, then a left, then up a flight of stairs, and then straight up through the corridor, and then a left... Och när vi efter fruktlöst irrande söker hjälp hos de Mondrian-lika färgkartor som sitter upphamrade runtom byggnaderna, stannar den medelålders vaktmästaren som flåsande arbetar sig igenom den branta korridoren och skakar på huvudet, ferget them maps, son, just follow the directions, them maps are no good.
Gångarna och rummens sparsamma belysning får dem att verka nedsläkta och avstängda. Korridorerna är nästan uteslutande upplysta av de kalla vita gatljusen utanför, som kastar sina bleka rektangulära skuggor över plastmattorna och de avtrubbat beiga, vita, pastellblå väggarna. Och den öde offentligheten ger onekligen en känsla av inkräktande. Den outhärdliga minimalismen får ögat att glida undan likt vatten över olja. Får blicken att jaga var anomali, att stirra in genom halvöppna springor på draperade metallsängar, hyllplan av vita kartonger och blekgröna handdukar, eller omänskliga maskinskelett. Vi lyssnar efter de klackar som tycks följa oss genom nätet, men som tystnar med våra egna när vi stannar upp. Känslan av oseddhet är kvävande. Ska ingen stoppa oss?
Tillslut når vi i alla fall det bultande centrumet i den gula linjens slut. Två ljusskygga kvinnor hukar vid ett furubord. Endast den bleka församling som väntar på de hopfällbara stolarna i det inglasade väntrummet annonserar någon sorts aktivitet. Glasväggarna får dem att påminna om en installation. Konsten att vänta. Två artificiella växter i vardera hörn, fem män avgränsade sinsemellan av de tomma sätena. Det skulle ha kunna varit en arbetslöshetscentral, väntrummet till en domstol, eller ett av dessa askdammiga rökrum på flygterminaler. De enorma övergångsögonblickens små intetsägande passagelokaler.
Kvinnan i receptionen nickar motvilligt mot mig och J och sedan vi tillåtits presentera vårt ärende i några knappa meningar, märk väl innefattande varken symptom eller sjukdom, sänder hon oss hysshande in i ett litet garderobstort rum med metallbrickan privat fastborrad i dörren. På denna lilla underlands-kvadratmeter, ryms ett litet bord, med en träskiva påminnande om en skolbänks karvade memento vivre, idel Carly was here, rudimentära könsorgan, och abstrakta linjemönster, samt en stol med gråtonad plastdyna och under det gardinförsedda låsta fönstret en vit knapptelefon och en lista instruktioner som lämnar mycket att be desired. Lyft luren. Följ instruktionerna. Det tar ett ögonblick innan jag orkar lyfta luren. Men sedan följer en serie numrerade alternativ inlästa av en kvinnlig röst. Och därefter går kopplingstonen igenom. En uttråkad callcenter-flicka svara monotont: How may I help? Och för vart symptom som jag tragglar mig igenom, ekar hon, Is that now? Are you suffering from ..... now? Och när jag svarar nekande följer hennes släpande aha kort därefter. Och sedan suckar hon, well, Johanna, if any of your symptoms change phone us back, otherwise we will try and get back to you a s a p. Hon uttalar förkortningen med groteskt förtydligande AY-ESS-AY-PEE. Och sedan hänger vi båda kvar i luren under några minuters bizarr tystnad innan kvinnan förtroligt tar avsked: Okej then Johanna, good bye.
Likt samtliga sjukhus jag besökt upplöses den labyrintartade förvirringen så snart vi tillåts lämna lokalerna, liksom den gnagande känslan av att ha behövt besöket. Crewe Roads dimvåta mörker slickar bussfönstren på väg tillbaka genom stan. Och reflektionerna av Hogmanays ljusexcesser klöser sig fast när vi långsamt tar oss genom Princesstreets nattöppna shopping. Den utlovade oköttsliga assistansen uteblir givetvis under kvällen. Telefonen ligger tyst. Jag somnar på soffan och vaknar förvånat under småtimmarna när vem som än tillslut fått mitt ärende kopplat till sig, likt en ogenerad älskare ringer upp och lägger på luren precis i det ögonblick då jag fumlande får tag på telefonen.
Därefter, som alltid, tystnad.

KARTOGRAFISK OANSVARIGHET

Det finns i Edinburgh områden jag har slutat röra mig genom. Områden som bokstavligen, ju längre vi håller oss undan dem, växer till veritabla minfält, genom vilka, när vi tillslut motvilligt tvingas riskera oss in i Zonen, vi går likt slagna hundkräk med hjärtat hamrande mot bröstkorgen. Och det är med viss somber humor jag upptäckt hur kartan krympt med årstiderna. Det börjande med D. Marchmont, detta studentområde med dess enorma sekelskifteslägenheter och lokala ekologiska butiker, indiska grönsakshandlare, och flotta vinbarer, som var hem för JM och sedemera D, min chef, båda med vilka den gemensamma tystnaden blivit en växande abyss upp genom Argyle Street och sedan likt en vallgrav spännande genom hela Warrender Park Road och ner ända till Melville Drive som hugger genom the Meadows grönområde. Område D, icke att underskatta, innefattar också det gamla haket the Argyle, av vars lätt alkoholiserade stamgästerna allt för många känner mig vid namn: främst den skallige glasögonförsedde bartendern som skrattade allt för gällt och vars ansikte bar ett av dessa oförklarliga uttryck av perverterad desperation som fick också hans artiga chauvinism att falla i ogod jord hos de kvinnliga gästerna, men också den lille läkaren som leende kysste min hand varje kväll med något roat längtande i blicken, och den amerikanska 75 strippan som brukade ha sina bizarra burleskkvällar i källaren, och i sin kortklippta bob och flapper-klänning underhöll de sarkastiska unga män som skrattade åt hennes ådriga fisknätsklädda lår snarare än hennes knivskarpa insinuerande skämt, samt Hero, den unge kinesiske utbytesstudenten som etnocentriskt hade döpts efter den enda asiatiska karaktären i en populär amerikansk tv-serie av barpersonalen, och som kom in ensam och på travande engelska konverserade med vem än som råkade sitta intill honom på barstolen vid disken.
I och med min uppsägning från bokhandeln blev sedan så väl A. West Port, som C. Bruntsfield allt mer komplicerade snårskogar. The West Port likt en svulst, avgränsade symboliskt vid de fyra punkterna kaffehaket Fed and Watered, Konstskolan vid Lauriston Gardens, the Royal Bank of Scotlands groteska glasbyggnad vid Lothian Road, samt the Blue Blazer, det gamla stamhaket straxt efter den lilla cornershopen i vilken D har för vana att köpa sitt en-punds-cider. Och Bruntsfield, straxt intill Marchmont, i vars center D's och C's enorma två-våningslägenhet gör flera kvarter nästan helt off limit.
Och sedan, knappa veckorna efter, och min patetiskt desperata flytt, som oförklarligen lägrade hela B. Tollcross i ett kartografiskt dunkel. Passerade med bussen härom kvällen slog det mig att det var första gången jag ens färdades igenom Edinburghs sydligare områden. Den torra hettan kokande mot loberna. Och känslan långsamt lämnande de fuktiga handflatorna, armarna och benen, likt hos en frostskadad. Med huvudet tryckt mot dubbeldäckarens fönsterglas och mörkret likt en spegel, kunde jag ändå se den upplysta biografen och det vita lakan som täckte fönstret till mitt forna rum. Vilka det ens är jag undviker här är omöjligt att säga. Toll cross, denna sociala hotspot genom vilken du sällan passerar osedd, kanske är det V, S, och all spridd bokhandelspersonal, alla gamla bekanta, JM, D, L, och J, den irländske hobomiljonären, som kartlägger flygrutter för försvaret med ett enmansplan, och för vem jag låtit avgränsa också det lilla området E upp mot Merchiston, där hans enorma lyxlägenhet ligger. Jag minns inte längre. Fobofobian förståss den mest utbredda skräcken när det paniska trädet ska skäras ned. För att komplicera ytterligare, bör tilläggas, kan ett rigoröst tidschema appliceras på samtliga områden. Område D. exempelvis främst att undvika efter sex på vardagar samt helger, medans A. förefaller avaktiverat efter tio på nätterna. C och E kan beträdas med aktad varsamhet medan B förefaller fullkomligt paralyserande 24:7.
Exakt hur, när och varför kartan till en början inskränkts är omöjligt att peka på, snarare tycks tystnaden eskalerat ur de mest simpla omständigheter, några veckors utmattande sjukdom, för långa arbetstimmar, ett par missade samtal och den krypande men allt mer betyngande känslan av att man förlorat något. För snarare än lugnet före stormen grävdes den här stadens skyttegravar i det totala lugnet efter stormen.

ARKETYPER I VÄNTAN PÅ REGI

Om morgonen rullar imman likt svett från fönsterglaset. Vardagsrummet blir omärkligt mörkare som timmarna passerar tills endast ljuset från skärmen bländar i det nedsläckta köket. Mina drömmar de senaste nätterna har varit som att gå bakom kulisserna till själva drömprocessen. Alla arketyper har ledigt klätt av sig själva och annonserat mig med sina intentioner. I en scen, just innan jag vaknar runt fyra på morgonen, gör en blond kvinna entre: I am the leggy blonde, säger hon. Should I be smaller? svarar hon och hon sätter tummen mot jeanskanten och hennes brunbrända hud sjunker undan från hennes finger och hennes kropp tycks sträckas ut som vore den gjord av seg gummi. Revbenen spricker ut under huden. So where do you want me, what do I do? Efter henne kommer en gammal man: I am the wise old man. Han drar de knotiga händerna över det långa vita skägget. Should my beard be longer? Och Fadern, märkligt fysiskt olik min egen far: Ser jag ut som honom? Ska jag vara strängare?
Hela drömmen förefaller nedbruten till ett simpelt teatersceneri, mjukt och böjligt. Tapeterna kan snittas upp likt papper, väggarna är sega som varm kola. Och statisterna väntar otåligt på regi. Där väntar Mannen irriterat och fåfängt bredvid Modern som sitter alldeles stilla och kramar sin händer, och där borta, är det inte Barnet som sover på en bänk. Och runt omkring dem, den isärplockade drömsymboliken, stegen, skålen, vattnet, ormen, hjulet. Alltmedan kulisserna smattrar förbi miljöer ur mitt minne, bokhandeln rullas knarrande fram, mitt barndomshem, mitt och J's sovrum, Stockholm och någon absurd sandklädd slätt ur något obskyrt minne av ett fotografi från en resa till Kanariöarna. Nåväl, och sen? Jag vaknar.

Målning: Jana Brike.

GAST

Måndag. December. Och eftersom natten varit ett tvåfrontskrig mot magkramper och drömmar om flykt som förefaller tagna ur Freudianska textböcker sjukanmäler jag mig på morgonen. Om den försenade dagen som tillslut anländer finns knappast annat att tillägga än en av dessa Orwelliska väderleksbetraktelser. Pölarna på taket tvärs över gatan har frusit igen och krakelerats. Minusgraderna håller i sig. Jag äter ett rivet äpple i kylan från det iskalla tre meter höga fönsterglaset och förbannar världen. Jag känner mig som om jag betraktar livet genom ett kikarsikte. J kommer upp och lägger sin hand på min axel, som för att annonsera sin avgång, dress warm, säger jag. Hans lätta andedräkt spricker upp likt en växande cirkel över glaset och dimlägger den frostklädda vyn. Jag suckar mot min egen ruta men de skarpa skuggorna på andra sidan grumlas inte för ett ögonblick. I gotta go, säger han.
Jag kommer att tänka på en märklig episod på jobbet härom dagen. När jag kom in om morgonen hade det regnat. Byggnaderna hängde som grå akvareller ur himlen. Kullerstenen så dränkt över gatorna att själva trottoarerna tycktes sippra ned i avloppen. Den där svarta glansiga vätan som planar ut världen med sin mjuka konturslöshet. Jag borstade av hatten i dörren sedan K öppnat och skyndade mig huttrande in. Men trots den villrande labyrint av avtryck som de andras skor har lämnat fann jag till min förvåning att mina fötter knappt ens tycks ha rört vid golvet, att jag till skillnad från de andra var till synes spårlös. Någon kommenterar det skämtsamt och i köket satte jag mig ner och vände förbryllat på mina tunna tygsulor, men de hade redan torkat.

VÄNTRUM

Det är förståss få platser som får en att känna sig så sjuk som sjukhus. Väntrum höljda i den skrovliga luft som unison hosta ger. Bleka svettiga ansikten, likt porösa svampar som smälter ut över furubänkarna i den matta skenet genom de fördragna tygpersiennerna. Ett gråtande barn som vrider sig likt en kluven daggmask i sin luvklädda moders trötta famn. Och en man som darrande trycker en näsduk mot läpparna, så försiktigt att han tycks förvänta sig att något mycket dyrbart ska passera mellan de blågrå tänderna, något han måste fånga upp och bädda in i den fuktiga tygbiten, innan det går förlorat. Trots det tjugotal församlade är rummet lägrat i en sprängande tystnad. Endast luftkonditioneringen rasslar mot väggen. När jag kommer in och knackar J på axeln, lets get out of here, och han drar ut hörlurarna ur öronen med ett slappt knyck med handleden, och sätter på sig sin blå öronlappsmössa, följer det tigande rummet oss med blicken. Jag antar att det är en av dessa oskrivna regler kring rätten att studera andra. De som stannar får stirra, de som reser sig och går sänker blicken.

AMEN.

Jag drömmer att vi samlas på jobbet och går ut på bakgården, en av dessa små igenvuxna stadsparker, och gravsätter de kostymer som hängt osålda allt för länge i butiken. De oförklarliga bröst, midje och benlängdsmått som tycks passa endast klädernas forna ägare, och som aldrig kommer att kunna fyllas ut av en identisk kropp igen. Och så gräver vi upp ännu ett hål och slätar ut de kritstrecksrandiga byxorna och den breda, nästan fyrkantiga kavajen, i den frostiga grå jorden, och står där ett ögonblick och betraktar den bizarra utplattade kroppen innan Jane, vår manager, gnisslande skär skovelbladet genom det smutsiga gruset, utblandat med gråblekta uppsvullna cigarettfilter, fnösketorra blad och solblekta läskburkar och försiktigt börjar bädda igen graven.

(Fotografi f ö från Square Americas fantastiska samlingar vernacular photography, i detta fall ur en samling av tre album som snappats upp på en loppis. Med fotot följer en otrolig historia om dess forna ägare Frank och Anne som våldsamt valt att skära sitt förflutna ur sina respektive ungdomsfotoalbum innan de gifter sig och förmodligen lever lyckliga ever after. Varje ansikte tillhörande förflutna kärlekar, vackra män/kvinnor, eller forna bekantskaper har brutalt karvats till oigenkännlighet. Ibland önskar jag att vi hade samma makt över vår egen historia, att vi kunde kastrera minnena lika kliniskt som dessa två fotografiska föregångare. Det historielösa sinnets eviga solsken.)

STEVENSON WAS HERE

Ett stående skämt mellan mig och J är det sirliga påpekandet: Stevenson was here. De litterära skottska storhjältarna tycks i själva verket drypt sin kreativitet över hela den lokala kartan så till den grad att om inte Stevenson fått en minnesplack, kan du ge dig fan på att Burns skaldat om byggnaden eller att Scott inspirerats till en av sina historiska romanser på platsen.
På fredagen finner vi oss alltså helt ofrivilligt röra oss i de Stevensonska fotspåren när vi tar tåget ut till den lilla kustbyn North Berwick och promenerar utmed den snåriga och branta stränderna för att tillslut nå Tantallon's vindpinade borg, knappt tre brittiska mil från startpunkten. Stevenson, vars far byggde fyrar, spenderade stora delar av sin barndom här och Fidra, en av öarna någon halvtimmes båtavstånd från Berwickshires kust, lär vara den geografiska inspirationen till Skattkammarön. Och trots associationerna till tropiska öar, svett och papegojor är det ändå inte svårt att föreställa sig när man lämnar den lilla Berwickska bukten med dess smattrande tvättlinor och pittoreska villor med modellbåtar i fönstren och plötsligt finner sig kämpande utmed det ruffa klipplandsskapet med dess små skyddade sandstränder skuggade av branta stenformationer och svedda av de toppiga vågorna. Kusten, visar det sig ganska snart, saknar en utstakad promenad, och när vi klättrar över det sista rostiga staketet till golfbanans slutpunkt, breder den totala och plötsliga vildmarken ut sig. De fnösketorra snåren vrider sig i vinden som fortsätter bort över de branta kullarna likt en gast som drar sin osynliga lie över gräset. Och högvattnet kryper långsamt upp över de redan så smala halvmånarna till stränder, som ändå erbjuder ett ögonblicks lättnad innan nästa berg eller klipphäll ska bestigas. Och på varje utpost, stirrande ut över den öde obefolkade kuststräckan, med foten mot en stupande brant och den gråmelerande taggiga kuststräckan, så förefaller det onekligen vara inte annat än laglösa piratsträckor. Som om masterna på Hispaniola ska resa sig bakom nästa krök. Det mäktiga skeppets trä kvidande och knakande i stormen. Och de enorma seglen smattrande likt trummor i buktens vindöga. Long John Silver i fören med träbenet stampande i durken. Steady now boys! Med Flint gapande över axeln, pieces of eight, pieces of eight. Det öronbedövande sorlet av hurrande män som de välvda bergens aukustik låter eka över slätten. Dammoln från de utslängda linorna som piskande slår upp den torra sanden. Godafton Herr Stevenson.
Men runt nästa klipphäll väntar inte annat än dessa spöklika illavarslande vindar, som piskar landskapet, och trycker sig likt en väldig hand mot kroppen och motar oss tillbaka. För Berwickshire kusten har väl knappast en historia av vänliga naturförhållanden. 14 oktober 1881 avled 189 fiskare i en av skottlands värsta stormolyckor utanför den lilla byn Eyemouth. Familjerna kunde hjälplöst höra skriken av de förlista medan de förtvivlat försökte ta sina båtar tillbaka till hamnen innan de små fartygen slogs i spillror mot the Hurkar Rocks, klipporna som vred sig runt den lilla bukten. Fiskarorten Eyemouth förlorade nästan samtliga män, kvar efter olyckan lämnades 93 änkor och 267 barn. Endast ett skepp överlevde katastrofen, The Ariel Gazelle, som hela två dygn senare lade ankar i hamnen, efter att ha ridit ut stormen till havs och undvikit den klippiga kusten. Högre upp norrut, hade något liknande dokumenterats i Moray Firth där en plötslig storm 1848 dränkte 100 fiskare. Samt lilla Stotfield som såg hela sin manliga befolkning och samtliga av byns skepp utplånade i en fiskeolycka som lämnade endast de sörjande änkorna, småbarnen och de gamla kvar år 1806.
Så det var väl att vänta av det lynniga skottska klimatet att det skulle slå om från morgonens milda briser till kvällens hårda rapp och det iskalla regn som hänger som en slipade kristaller över den mörka himlen. När vi tillslut tar oss upp för branten och ut över fälten knastrar gräset som torrt papper under sulorna. Runt om oss börjar det blylika kvällsmörkret lägga sig. En halvtimme fågelvägen tar över två timmar utmed kuststräckans väglösa bergochdalbana. När vi utmattade når Tantallons uppfart vid en öde motorväg möts vi av den bizarra skylten, quite simply, CLOSED, som efter en så anarkisk promenad känns nästan löjligt malplacé. Som att ta sig genom en öken och törstande mötas av en skylt som säger: var vänlig spotta inte på marken. TANTALLON CASTLE OPEN TO THE PUBLIC MON-THURS 10-15.30. Framför oss breder en kolsvart sargad leråker ut sig, den sönderfallna borgen det enda landmärket, och exakt vad som är stängt och öppen förefaller ett mysterium. Vi klättrar över staketet och fortsätter upp för den asfalterade vägen. Inte ett hus eller en människa inom synhåll. Några hundskall ekar över de blottlagda fälten. Tantallons ruin reser sig i ödelandskapet med dess porthus i grön porös sten, dess fallbrygga och rauklika eroderade röda torn. Fästningen byggdes runt 1350 och intogs aldrig trots otaliga försök. "Temptallon is of such strength as I nede not feare the malice of myne enymeys..." som en engelsk ambassadör stationerad på platsen skrev till Henry VIII 1543. Och eftersom den väldiga porten med dess återskapade portcullis uppenbarligen är ointaglig än idag, tvingar vädret oss att söka skydd i det närliggande lilla fågelhuset som lyckligtvis inte låsts för natten.
Do you think Stevenson was ever here? frågar J medan vi packar upp vår matsäck på det snart sju hundra år gamla trappsteget. Probably. Tantallon var en ruin redan då. Märkligt nog, hur nära historien än känns när vi stirrar ut över det tidlösa landskapet, över år av fiskeolycker, litterära bedrifter och skottska krig, så förblir det förflutna ändå en sorts fiktion. Och där vi sitter ihopkurade och väntar på att den sydkustliga stormen som briserar över leråkern och klipporna och de tomma fälten ska dra över slår det mig att det kanske är första gången på flera hundra år som någon faktiskt gör bruk av det historiska stenhuset, som en byggnad snarare än ett monument.

THE ILL AND THE WELL

BBC har ett program om mentala sjukdomar. En av dessa kvasi-reality såpor i vilken tre distingerade äldre psykologer sitter och studerar deltagarna på teveskärmar medan de förstnämnda genomgår en serie tester och spel. Syftet är att, så att säga, spot the loonie. Att skilja de sjuka från de friska och diagnosticera fem av de tolv deltagarna med ett urval av de vanligaste mentala problemen: ätstörningar, depression, bi-polar, tvångsbeteende, social fobi och schizofreni. Två saker blir genast ganska uppenbara. För det första hur svårt det är att ställa en diagnos. För det andra, absurt nog, hur matematiskt mätbara mentala problem ändå förefaller. Snarare än att diagnosticera beteenden inom gruppen baserar läkar-juryn sina beslut nästan uteslutande på de procentuella avvikelser i tankemönster som testerna påvisar hos somliga av deltagarna. Flickan som lidigt av ätstörningar ritar sin egen kropp 30% plumpar än hennes egentliga mått i ett av programlekarna, vilket skiljer sig enormt från den normala 8% de flesta av oss, trots svåra kroppsfrågor, ändå tenderar att sälla oss till. På samma sätt dianognoticeras den schizofrena patienten i programmet utifrån ett logiskt kulspelstest i vilket kulor plockas från en av två burkar, den ena med åttio procent röda kulor och tjugo procent blå kulor och den andra med den omvända procenthalten. Där 11 av patienterna varsamt räknar ut sannolikheten medan kulorna radas upp på fatet framför dem väljer en av deltagarna att fatta sitt beslut baserat på en enda kula. Är den första kulan röd måste hennes kulor komma från den röda burken. Hon rycker på axlarna inför den förbryllade läkaren.
Annars får det bizarra programmet mig mest att associera till Poe's komiska The System of Doctor Tarr and Professor Fether i vilken de vansinniga spelar ett sorts spegelspel, med läkarna inlåsta i sjukhusets celler och de vansinniga rebellerna i läkarrockar. För när en av de tre läkarna i ett till synes inövat samtal börjar tala om sin egen depression under sin skiljsmässa, som vore detta bevis på känsla samma knapp i skjortbröstet som psykologexamen, börjar jag undra var gränserna verkligen går för sjukdom och friskhet. Och när läkarna tillslut kallar in den äldre skottska damen för att fråga om hon möjligtvis får medicinsk hjälp mot sin schizofreni, skakar J skrattande på huvudet. "There's nothing wrong with 'er! She's just scottish. That's what they're like." Och kvinnan som onekligen förefallar smått tokig, med sin viskande hesa röst och sina spirituella utläggningar och undandragna person, stirrar också hon på de tre männen i deras nypressade teve-kostymer. Nae, säger hon, never. There's nothing wrong with me. Och psykologerna ser nästan generade ut. "Told you so" suckar J. "She's a classic scottish character, doesn't mean she's mad, unless the hole country's mad that is."
Genom programmets gång får vi sjukdomarna förklarade i den där idiotsäkra vita texten på svart, ackompanjerad med pompös musik. Var gång något av de vita feta orden passerar skärmen tittar J på mig. "You can tick them all, can't you?" Distorted body-image, troubled relationship to food, bock, manic phases, bock, withdrawl and isolation, bock, selfhatred, bock, paranoia, bock, anxiety, bock, fear of judgement, bock. Han viker sig nästan dubbel av skratt. "Those guy's wouldn't know where to start with you." Jag skakar på huvudet. Ironiskt nog, säger jag, så är det nog själva definitionen av sund mental hälsa.

Målning: Gautier d'Agoty (min anatomiske favoritkonstär)

MILLENNIUMKLOCKAN

Somliga dagar lägrar sig det förflutna likt en hök över timmarna. Med stockiga ben rör jag mig hem från jobbet. Förbi det naturhistoriska museet på chamber street, där fiskarnas ögon i dammen i entren spruckigt upp och runnit ut likt löskokta ägg, irisarna släpande utmed de röda fjälliga kropparna i strängiga koppel, där de rör sig runt runt i det grunda vattnet, något som å andra sidan aldrig hindrar varken barnen eller föräldrarna som kommer hit från att kasta sina lyckopenniesar i den murkiga bassängen. Här finns för övrigt också tamkattens långa tunna tarm utsträckt bredvid vildkattens kraftiga inälvor, som för att påvisa hemtamhetens aber, samt ändlösa rum av slumpmässigt utplacerad antik taxidermi, dammiga trälika krokodilkroppar inträngda mellan smilande hyenor och auteniska avloppscenerier med simmande råttkräk och förståss millenniumklockan. När mina arbetstider tillät en mer anarkistisk livsstil brukade jag ofta komma hit och vänta in ett av dess utvalda slag, vanligtvis vid ett, två och fyra. Klockverket byggdes för det nya tvåtusentalet och i dess väldiga träskepnad skildras det passerade millenniumets lidande av den serie burleska karaktärer som för evigt fångats i maskineriet. Den typ av folkliga dekadenta karaktärer som oftast ses i helvetesskildringar från medeltiden, grovt karvade sexuella undertoner, snidade kvinnobröst och djävlar. Likt helvetets ringar sätts maskineriet igång uppifrån och skjuter liv i figurerna ring efter ring tills tillslut den enorma pendeln sätts i gungning med dess konvexa spegel som vaggar salongen och åskådarna, som vore klockan en stor moder som lugnande tog oss till sitt bröst. Trapped in time. Well aren't we all? Där våra förvridna figurer vaggar på helslaget, oändligt små i maskineriets silvertallrik.
På väg därifrån, när jag svänger runt hörnet, springer jag in i en gammal gasts bekanta person, och på något förvridet vis tycks klockan skakat fram detta oönskade kort ur skjortärmen, vanligtvis, tänker jag, vanligvis skulle jag aldrig gå här, skulle jag aldrig befinna mig på den här gatan vid den här tidpunkten. Min bekante tycks först knappast se mig, och sedan som vore ögonen spunna vid varandra, stannar vi båda upp, nästan generat, som hade vi önskat fortsätta gå. Månader har gått sedan vi sågs sist och på hans travande frågor, awkwardly inkastade i det styltiga samtalet vi försöker inleda och upprätthålla, inser jag att oräkneliga skiften kastat om våra relationer sen sist. Han skrattar på sitt nervöst abrupta sätt. Jag har i min sociala svacka undvikit att svara i telefonen i snart två månader, något som skopat ur vår märkliga relation totalt, och han, har av någon anledning likt ett urverk försökt ringa mig varje dag klockan sju, trots att vi knappast någonsin känt varandra annat än helt ytligt. Jag finner mig ofrivilligt stirra tillbaka på personen han ansåg mig vara. Jag antar att vi båda är besvikna. Efter ett ögonblick ursäktar han sig, på sin lata irländska, I've got to go, och det är med en slags tacksamhet vi båda tar avsked efter artighetsfraserna.
Jag fortsätter över Nicholsons streets sociala minfält, över broarnas obarmhärtiga stormar. Månen har rullat ut och skuggar de förbipasserandes ansikten likt trädockor. Munnarnas gängor likt svarta snitt från hakan till mungiporna. Ögonen likt målade hålor i skallarna. För ett ögonblick påminner de mig om Millennieklockans groteska spelare, dess snidade folkliga trollfigurer som dekadent håller i tyglarna till tidens framfart. Deras hackigt dirigerande rörelser. Och grovt karvade ansikten. Nevermind, tänker jag, och med en slags vördnadsfull avundsamhet: se så de lever!

Foto: Rodney Smith

SVÄRTA

Fullmånen spiller ut över den uppspruckna himmeln. Ljuset skuggar molnen likt bristningar i den svarta nattbuken. Eller också likt dammiga fjäderboor över ett sammetstäcke, för att välja sartorialistens metaforik. Mörkret tycks tränga in överallt, denna vinterkonspiration, som regnade svärtan likt bläck ur himlen snarare än det pissiga kristallregn som smattrar mot baskern och trenchcoatens uppfällda bräm. Om kvällarna växer djungeln upp över vardagsrummets haphazardiska möblering och jag somnar på soffan före tolvslaget. I butiken sipprar det in genom taket. Väggen bakom läderjackorna färgas långsamt svart av mögel allt medan tapetens vårtor spricker upp och rinner ner över trägolvet. Idag infinner sig två män med en stege som de lutar mot de tömda hyllplanen medan de knäcker hål på byggnadens kärna med en slägga. Putsen smattrar över trappan medan de arbetar. Ljudet påminner om en utslagen hand tärningar. Och verkligen, är inte grottbyggandet i läderväggens svarta ruttnande skivor så aleatoriskt att knackandet mot det fuktiga mörkret av mögel nästan ögonblickligen ger gensvar. Tickande och knastrande likt upprörda insekter i glaskupor slås ljusrör efter ljusrör ut genom lokalen och sänker raderna av kostymer, boor och orientaliska rober i en harmonisk clair obscure. Mörkret har tillslut släppts in. Och med mörkret den plötsliga tystnaden, som om det ena sinnets slocknande väcker också de andra sinnenas dämpande. Skivan surrar medan den långsamt stannar upp i skivspelaren. Kunderna viskar. Byggarbetarna i deras självlysande neonjackor hasar ned från stegen och bär den suckande med sig ut ur lokalen. Någon ringer en elektriker. Kvällsljuset strilar in genom takfönstren, ger skyltdockorna nya ansiktsuttryck, silar dammet i sina eggar av ljus, och gräver fram skuggorna i golvbrädorna, kostymvecken och 60-tals brokadklänningarna. Vi skickas hem innan arbetsdagen nått sitt slut. Jag antar att det är vintern som har kommit.

KAPPSÄCKS-DOTTERSKAP

kära ni, ni saknas mig...

Den distans som först lamslår mig vid möten med människor jag inte sett på mycket länge, ger efter ett ögonblick efter för en nästan fientlig oro som främst bottnar i en rädsla för förändringarna som skett hos oss båda och som blir så påträngande som de blinda tidsgapen med obarmhärtig klarhet ställer våra förflutna personligheter mot våra nuvarande. Ju närmare dessa människor står mig, desto resligare muren, och desto mer vansinnigt dess kollaps när dessa två tider och identiteter tillslut på en gång raseras och sammanslås. Och sedan de förenats finns knappast något kvar av varken karaktär eller person annat än den klamrande flickhanden och en mjuk fuktig sentimentalitet som ur ett dimmigt grodperspektiv karvar ned sinnesintrycken till de livmoderskt basala, till doften av nivea och kall våt hud, till det oceanblå vågiga chiffontyget över axeln och det välvda plasthandtaget till en Samsonite resväska som gräver sig in i handens svettiga grotta.
Vid dessa möten blir varje påminnelse om tidskasten i fysisk kontakt skavande eksem, från pålagda kilon till avlagda, nya skor eller lakan, blondfärgat hår och nyss inflyttade hem, nya relationer, jobb och vänner som dyker upp ur abyssen, liksom anekdoter om avlägsen släkt och gamla vänner, spädbarn som börjat skolan och knappt puberala kusiner som plötsligt blivit trettio och fått barn, som gift sig med tegelläggare och saxofonister. Och vid sidan av nyhetshungern ruvar en gapande skräck och en girig saknad, likt två oönskade gäster som stiger på och med självklarhet slår sig ner och lägger för sig. Bufféen av barndomsminnen och förvriden dotterskärlek plöstligt en långbordsdiné med den lönnfeta Ilskan i högsätet, straxt intill hans mjölkvita hustru, Sorgen, vars spröda russinhud drar ihop sig när hon oupphörligen stryker fingertopparna mot ögonen och bryter familjebrödet, åh, älskade du, jag är så ensam! lämna mig aldrig varpå hennes make, tuggandes avbryter, så fan heller, fan ta världen! Och bortom skuggansikten av en serie högst onämnbara karaktärer, oinbjudna besökare ur Id'et som med fingrarna i maten halvnakna kalasar på känslokalopsen, sitter Skräcken, blekblå över sin spegelblanka tallrik och trummar Ågren på axeln, Har jag förändrats? Är jag annorlunda, jag vill inte att de ska se mig förräns jag är mig själv igen? Säg mig, har jag förändrats? Nej, säg inget, jag vill inte veta?, alltmedan han speglar sitt nästan genomskinliga ansikte i fatet. Det finns inget annat att göra än att vänta ut sällskapet, som en efter en troppar av frammot natten och om morgonen.
Och ändå den atlantiska avgrunden som följer på var avresa. Som breder ut sig också i den egna lägenheten där madrasser åter ska rullas ihop och stoppas undan och lakan ska vikas ihop och in i annars tomma skåp. Denna plötsliga historielöshet, diffus, som om något slagits löst men ändå likt en nästan tappad tand hänger kvar i de sega trådarna i munnen, som om något saknas och denna saknad växt och blivit så dimmig och allmän att den, med en obeskrivlig sorg, har kommit att innefatta nästan allt. Jag finner mig dessa dagar nästan avundsjukt hungrande efter alla spår av ett förflutet, också andras. När jag ringer J och han ibland överröstas av ljuden av hans systrar och deras barn, hans pappa eller hans mammas rosslande puffanden ringer det genom huvudet. När någon fingrar upp gamla barndomsfotografier i 70-talsgult ur plånboken spänner ögonen i ögonhålorna. Till och med små barn framkallar ny förvånande sentimentalitet. Liksom det två väninnor som med sådan kroppslös intimitet betalar i kassan med armarna om varandras axlar. Och jag finner mig studera min kollega K, när hon nästan ömt, likt en punkig urmoder i limegult hår plockar hårstråna som fastnat i tyget på skuldran till L's tröja och försiktigt släpper dem till golvet. Och senare i kön på Tesco, sedan en alkoholiserad man, med grov skottsk brytning ramlat in i man och hans lilla fru i röd swing kappa, och mannen utan att blinka biter av som bullterrier, If you touch my wife I'll kill you, vrider sig något sentimentalt trygghetsbegär i magen, trycker mot tårkanalerna, trots att mannens obevekliga respons varit helt ur proportion till situationen. Det är som om alla bevis på ett förflutet, alla bevis på mänsklig närhet tycks intensifierade, som om färgskalan vridits upp tillsammans med hormonerna.
Och sedan jag kommit in på jobbet och K's fråga Are you allright doll? besvaras med ett plötsligt, ack så okaraktäristiskt sammanbrott, blir jag medan jag lutar huvudet mot hennes mjuka cashmere axel, hennes söta perfymerade skuldra och draperiet av färgat gult hår, osäker på om jag gråter över en faktisk sorg eller om jag kanske bara gråter för att någon för ett ögonblick ska hålla om mig och få mig att känna mig som en människa.

5th OF NOVEMBER, FEVERS AND FRETS

Efter timmar i regnet och leråkern på Père Lachaise, nätter av försvagande dryckesskap och emotionella möten med litteraturens gastar, så omvälvande för min känsliga artistiska fysik, återvänder jag med en av dessa bohemiska Parisfebrar och finner mig utslagen på soffan hela torsdagen, medan köksfönstrets svärta, likt en vildvuxen stjärnhimmel, exploderar i Guy Fawkes pyroteknik. Dimlika ljusskepnader som rasar likt glittrande snöfall över fasaden eller likt enorma gröngula träd slår ut och dör över Fife. Som briserar likt bomber i kvarteren och triggar hundarna på våningen över som gläfsande klöser mot ytterdörren och låter skallen eka genom trapphuset likt canidaeiska avgrundsvrål. Mitt eget huvud som en spegling av detta festiva ljusspel, de ömmande nervtrådarna likt elektiska sladdar genom membranet, gnistrande vita, sprängande upp över ögonhinnan, och rasslande genom den sega främre loben likt piskande kedjor. Gnyende vrider jag mig i soffan, med kroppen skakande under det stickade lapptäcket vars kanter redan börjat fransa upp det arbete J's farmor femtio år tillbaka lade ner på filten. Huden brinner! Och samtidigt likt nylagd frost krakelerar den när jag vrider mig, likt ett iskallt glas i vilket nyss upphettat vatten stjälps. Det mjuka pyrexiska slemmet likt varmt flott mot läppar och tunga. Jag lider! Och runt om stan sätter de eld på simulacrum av den gamle förrädaren, hans rudimentära halmkropp i lågor i parker och på kullar. Remember, remember, must never be forgot... I feberhettan den historiska likheten, plötsligt överväldigande. Vi brinner!
Förmodligen, näst efter konsten och litteraturen, finns inget så bohemiskt som febern. Denna så estetiska sjukdom, som oftast förenas med vansinnet och de stora passionerna, alltid snarare knutet till intellektet och känslan, än kroppen. Och i vår mänskliga högst komplicerade dualism är detta givetvis en sjukdom att föredra framför, säg den flegmatiska och fluidiska förkylningen, eller de förställande kroppsliga sjukdomarna som påssjuka eller vattkoppor. Febern historiskt är sjukdomen för romantikerna, likt idén om den utompersonliga inspirationen, ett slags gudomligt straff, som vore vi utvalda och försvarslösa inför våra egna demoner och våra egna passioner. Konstnären likt ett slagfält, skyddslös mot sina egna stormar, med pyrexian som den sista utposten när livet blir för övermäktigt för hans känsliga person.
Annars tycks sjukdomar mest vara ett av litteraturens sidospår (med undantag av Proust och Dostojevski som skrivit meterlängder av medicinska skildringar, Dostojevski förståss för febern vad Shakespeare var för den olyckliga kärleken) ett medel allt som oftast för att framhäva en persons karaktär och sinne snarare än ett värdigt tema i egen rätt. Virginia Woolf argumenterade förståss i sin essä On Being Ill i T. S. Eliot's New Criterion 1926 att sjukdomen var ett av litteraturens seriösare men bortglömda ämnen, på samma nivå som den omvälvande kärleken, svartsjukan och döden: "Considering how common illness is, how tremendous the spiritual change that it brings, how astonishing, when the lights of health go down, the undiscovered countries that are then disclosed, what wastes and deserts of the soul a slight attack of influenza brings to light...it becomes strange indeed that illness has not taken its place with love, battle, and jealousy among the prime themes of literature. Novels, one would have thought, would have been devoted to influenza; epics poems to typhoid; odes to pneumonia, lyrics to toothache. But no; ... literature does its best to maintain that its concern is with the mind; that the body is a sheet of plain glass through which the soul looks straight and clear."
Men trots dess litterära svepning tycks sjukdomarna, ju äldre vi blir, påminna allt mer om den kroppsliga bristfälligheterna, som om bakom maskerna av tandvärk, feber och klåda, stirrar ett betydligt mycket äldre ögonpar, orubbligt tillbaka. Och genom den dimmiga natten och Fawkes eldskrud tecknas detta obarmhärtiga memento mori i de feberröda fläckarna över bröstet och armarna och den salta svetten nedför pannan. För i bakom detta kokande ansikte av sjuk hud och uppsvällda kärl tycks Flauberts brev till älskarinnan Colet inte helt felaktigt: "As if all the putrescences and infections that preceded out birth and will repossess usat our death were not enough, during our life we are nothing but corruption and putrefaction, successive, alternate, one overrunning the other. Today you loose a tooth, tomorrow a hair, a sore opens, an abcess forms, blisters are raised on youm drains are inserted. Add to this corns on your feet, bad natural smells of every kind and flavour, and you have a most inspiring picture of the human person."

MORBIDA REKREATIONER (en aspekt av en Paris-resa)

à mon père

Det är svårt att resa i nuet. När våra egna städer slagit rötter i vår privata historia tycks främmande resmål gräva sin rötter genom historiböcker, fantasier och drömmar. Paris historia ligger som en skugga över hennes flanörer i turiststråken, från montmartres femtioåriga mediokra konstnärer (inte så sällan axlande en stereotyp de själva knappast har galgen att hänga upp kostymen på, som Tony, eller Toni, med sitt borstiga skägg och svarta basker, som med den typisk franska charmanta komplimangen, elle est très jolie, non?, slår sig ned bredvid mig och min fader för att mycket snart visa sig vara en glaswegiansk invandrare som upptäck att kan kan leva på att måla sina skissade karikatyrer på la butte och ha råd med både hyra, gitanes och otaliga glas espresso och rödvin, på de svindyra haken runt Place de Tertre) till de oftast utländska unga litterati som gassar sig i historiens hetta i lilla Shakespeare and Company - sover i Joyce's säng och lämnar de sega upphettade ostarna på utsidan av fönsterbläcket - un frigo bohèm, non?, eller de lättklädda damer som någon slags grimasch till områdets kabaréförflutna håglöst väntar i de namnlösa barerna med fördragna sammetsgardiner vid Pigalle - de vaggande korslagda benen likt polerat lack i det dunkla ljuset och skuggorna och den tjocka svarta ögonsminket omöjliga att skilja isär, fingrarna vevande drömskt i ljusblå, grällrosa, och persikogula drinkar, medan leopardmönstren, spetsarna, och det blanka rynkiga PVCet likt utomjordiska skinn gnager i de fasta sega kvinnokropparna. Den fina linjen mellan uppspelade fantasier, mellan historiska vingslag och modern äkthet omöjlig att staka ut. Och så blir Paris, mer än någon annan stad, en plats där man finner sig jaga det förflutna, bocka av platser och personer, hedra förlutna storheter och hungrande söka efter den historiska essensen i reliker och monument.
Jag och min käre Papan ska det visa sig sedan jag sammanställt mina privata troféer vid hemkomst, har två huvudsakliga strategier i våra kulturhistoriska studier under allhelgona-eskapaden: jag promt, med min faiblesse för gotisk estetik och tja, död, uppmanande till ett slags hyllningståg över stadens kyrkogårdar, och min far, denne storslagne connaisseur, till en historisk dryckesrunda främst på anrika boulevard Saint-Germain.

Således tillbringas kvällarna i en behaglig dimma från en Pernod på Brasserie Lipp i den mjuka äggvita ljuset under de kaklade deco-väggarna med deras sprött växande bambumotiv, i säten nötta av celebriteter som Camus, Balthus och Genet; till en Armagnac under de asiatiska handelsmännen på ståtliga Les deux Magot där den hårt proffessionelle kyparen utan ett leende häller upp de dyra dropparna vid bordet och där den kvinnliga servitösen gracilt tar sina varv genom den överfyllda lokalen med ett dignande fat avancerade bakverk, tålmodigt låtande sina gäster välja bland delikatesserna, Sartre's stol lägrad av en kvinna päls som nästan uttråkat låter sin lilla dessertgaffel smälta genom en choklad tartelette, liksom vore hon allt för van vid de litterära gastar som andas genom lokalen - Gide, Apollinaire, Oscar Wilde, oh, om det inte var här Elouard en gång introducerade Picasso till den fantatiska Dora Maar; och vidare, en Calvados i ett av de röda sätena i Café de Flore's spegelsal - givetvis Sartre och de Beauvoir's lokus - där den betydligt livligare personalen ler var gång de passerar bordet och rummet tycks puttra av liv; och sedan, för natten är ännu ung, La Cloiserie de Lilas, en gin och tonic över disken i den dunkla baren, där en av barstolarna bär en liten metallbricka med namnet på dess mest famösa stamgäst, Ernest Hemingway; för att avsluta över en enorm tallrik fruit de mar och crepes - madame, regard! c'est votre crêpes flambées! poff! - på enorma La Cupole i Montparnasse.

Allt medan dagarna breder ut sig i regnet på Père Lachaise och Cimetière de Montparnasse sökande kartlösa bland de tusentals gravmonumenten med de dyngsura jackorna slickande skuldror och överarmar och skorna tjoffande ackompanjerande vätan. Här har döden slagit läger i ändlösa små kyrkmonument, byggnader med målade glasfönster och sirade metallgrindar och små hyllor med tavlor, skålar och blommor som sedan länge övervuxits damm och grus. De fina spindelnäten vaggar som grå silkesgardiner i vinden i fönster som inte sällan krossats med metalltrådarna i glaskonsten slingrande likt förvridna fingrar genom öppningarna. Korparna jagar runt bland de röda löven. Och kopparstatyernas gröna färg rinner långsamt nedför de vita stenarna. På stenstoderna saknas ibland en näsa, ibland ett öga eller en hakspets, ibland en hand, ibland ett ben, inte sällan själva skallen. Förfallet är i alla fall jämnlikt, här rasar löven av träden och ruttnar illröda i leran, alltmedan dessa bizarra dödsmonument själva tillåts förfalla över de kroppar som sedan länge upplösts. Och likt gamla bekanta ramlar vi över världslitteraturens storheter, stannar upp liksom ställda inför dessa ingraverade namn som vore de en gammal barndomsvän vars namn vi upptäcker på en dörr i ett främmande hus vi besökt, nästan av en slump, och finner oss tveksamt stå och stirra på som om det där tryckta namnet på något vis betyder mer än själva personen, och sedan vi väntat in tystnaden i trapphuset böjer vi oss på knä och öppnar försiktigt brevinkastet och kikar in över denna på en gång välbekanta och främmande väns lägenhet. Det är lätt att låta sig luras av det fysiska, det materiella. Och ju fler storheter vi passerar, ju fler stenar vi böjer oss ner och klappar, desto märkligare tycks denna företeelse. Ändå fortsätter vi outtröttliga genom ovädret likt så många andra. Och vi sluter oss samman vid monumenten vi alla kommit för att se, en ros hos Baudelaire, en kyss på Wilde, en liten sten på Cortazar, ett fotografi av Proust. Paraplyerna vippande i sina fördjupade regnpaletter, färglada kupoler i detta desaturerade landskap. Men exakt hur den makabra nostalgin får sin tillfredställelse och vad det egenligen är vi söker bland denna stenvärld blir allt mer diffust och så tillslut finner jag mig lyssna till följande dialog mellan två medelålders franska turistande damer:
- Vem's grav är det här?
- Jag vet inte.
- Inte?
De stirrar på stenen.
- G E R I C A U L T, läser den ena kvinnan.
- Vem?
- Det står det på graven.
- Vem var han.
- Vet inte. Men han finns med på listan.
Varpå de båda höjer sina kompakta små kameror till ögonen och knäpper av en bild.

Paris, det förflutnas stad, vem är jag att göra det annorlunda. Sedan de två kvinnorna avlägsnat sig, går jag fram och ställer mig i deras leriga skoavtryck, höjer kameran och trycker av.

PAVLOV'S SKRIVBORD

Min edwardianska arbetsbänk har anlänt och tillslut fått sin plats bland de slumpmässigt räddade föremålen från mitt mycket korta och misslyckade självständighetsförsök. Och således är det med ett djurs betingade skepsis jag återetablerar en egen vrå i J's lägenhet, som om själva uppackandet av porslinsfiguriner och gamla pappersarbeten kommer att trigga en ny sorts tekopps-apokalyps. För så här i efterhand, med ägodelarna evakuerade och satte i karantän i garderoben, noggrant inplastade i tätade plastpåsar, slår det mig att bedbugsen, likt en bibliskt straff, kommit att växa samman med idén om ett faktiskt hem i den här staden, de två numer så oskiljbara att detta nya skrivbord och den materiella behaglighetskänsla som medföljer med dess införskaffande genast väcker en gnagande känsla av impending doom. I mitt fall har belöningen förståss betingandes, i ett förenande av två motsatta element, med straffet. Varje framgång, och i synnerhet den individuella, den personliga och privata, måste få som följd ett mothugg, ett nedyxande. Och i natt, när jag för första gången, nästan motvilligt, eftersom jag känner den invaggande förnöjsamheten redan på tröskeln, slår mig ner i sovrummet och rullar upp gardinen mot gatan utanför och Fife's stjärnband och det spruckna frostlackerade granntaket, så är den första tanke som slår mig, vad ska nu gå fel?

Likt en av dessa syllogismer jag brukade älska så mycket i min ungdom eftersom de, om man ville, alltid kunde resultera i något på en gång logiskt som vanvettigt.

Alla A är B
X är A
således är X är B

I min privata logik:

Efter hemtrevnad går det åt helvete
Jag trivs
Inferno!

(Annars har jag, som vurmar för misslyckanden och hopplösa projekt alltid föredragit de skenbara och felaktiga logiken:

Stenar kan inte flyga,
jag kan inte flyga,
jag är en sten.

Stor poesi ur gymnasieskolans filosofibok.)

Och så börjar blodet koka där jag sitter lutad över mahogany skivan. Och fingrarna irrar vilt över tangentbordet. Och nattmörkret flammar sprakande upp mot rutan. Jag väntar.

SKRÄDDARSYDDA ÄGG

Staden är glaserad i den första kylan. I söndagsbakfyllans töcken påminner det om en skorpa att slå hål på, ett målat ägg i en kopp, under vars frostiga skal, flyter en mjuk het massa. Vi sitter frånvarande i kassan och betraktar med stegrad misantropi kunderna som klöser efter varorna med brutal ovarsamhet och aggressivitet. Hungern och de hetsiga rörelserna påminner snarast om jägares. Adrenalinet pumpar varmt genom lokalerna. Med denna stormande aktivitet känns det som skalet vilket ögonblick som helst ska brista och verkligheten pumpa ut i en vild fuktig ström genom en av väggarna. Ljuden penetrerar hjärnan likt nålar. Skrapandet, ringandet, hamrandet, slamrandet, likt vajrar som sågar fram och tillbaka mellan öronen. Den mjuka soppan där inne, den sega kroppen, också den likt ett löst ägg i sitt skal. Och när vi blundar, tycks vi flyta ut och framstå enorma, likt en borg genom vars ändlösa gångar tankarna kan röra sig. Och mot vars höga murar världen fortsätter att skrapa, fingra, slita och riva. Ska ingen sticka hål på det här snart? Ska ingen spilla ut oss över trägolvet? Men inget rämnar någonsin, gör det? Det blir ingen förlösning. Bara ändlösa timmar av skvalpande av och åter i våra hjärnors äggkoppar.

I DJUPA VECK

Jag misstänker att jag födes med rynkad panna för med åren tycks min panna lika fårad som en åker. Det kan också vara att mina ögonhålor är för små för mina ögon som tvingar upp de u-formade ögonbrynen halvvägs upp mot hårfästet vilket ger mig ett ständigt förvånat nyvaket uttryck. På senare år har luggen blivit min enda rejuvinations möjlighet. Vilket, klagar min ömma moder, inte sällan får mitt hår att påminna om en peruk eller en hatt, en tjock brun mössa neddragen över den repade huden. De hårt tecknade linjerna, likt skarvarna i en trädocka, ger mig stundvis en metoposkopisk ångest. Vadan detta åldrande?
Tyske mystikern och teologen Jakob Böhme hävdade förståss att "there is no thing in nature created or born that does not reveal its inner form outwardly as well, for the internal always works towards revelation … Thus in the signature there lies great understanding, in which man not only comes to know himself, but he may also learn to recognize the essence of all beings."
Och i ungefär samma anda hade Gerolamo Cardano (Hieronymus Cardanus) grundlagt sin pseudovetenskapliga lära om våra rynkor och veck som ett slags yttre bevis på den verkliga inre identiteten runt hundra år tidigare. Bland de 800 skisser och exempel han målade upp i sin Metoposcopia kan man lätt passa in sina egna bekymmersveck. (Ovan kan vi för övrigt se (a) en fridfull man, (b) en spirituell man (c) en man som kommer att dö en våldsam död (d) en framgångsrik soldat (e) en man som kan få en huvudskada (f) en giftmördare). Rynkorna alltså, en veritabel uppslagsbok över character traits och framtidsöden. Cardano var förståss en smått eccentrisk man, född utanför äkenskapet och känd som något av en bråkmakare, utbildade han sig till läkare och höll plånboken full genom skickligt spelade (han skulle också komma att författa en liten bok, Liber de ludo aleae, om slumpstyrda spel, en tidigt skrift i sannolikhetsläran som också, joker som han var Cardano, listade en serie smarta fuskstrategier). 1570 dömdes han för kätteri, sedan han tecknats Jesus horoskop ett par år tidigare och sex år därefter på det exakta datum han själv förutspått avled han i ett misstänkte självmord, allt för att enivst vidhålla sina egna profesior.
De kanske är läge att börja söka efter något sorts modernt Idunsäpple, någon föryngringskur och identitetsupplösare värd namnet, så att jag slipper stirra min förtappade själ och dess mörka framtid i ögonen varje morgon. Över lag eftersom jag med en blandning av skräck och skam passerar de plastiskt perfekta kvinnorna i varuhusets kosmetikdisk varje morgon, deras ögon och läppar målade som på en duk och den docklika concealerhyn likt en matt mask i ljusrörsskuggan, röstar jag på de mer groteska skönhetsprojekten:

De surrealistiska rynksäkra Dali-vingarna:

Eller milady's ansiktsrustning:

Nåväl, tills dessa daterade underverk finns att uppbåda, får denna kvinna leda vägen:

EXPEDITION I VIND, EX TEMPORE

9 till 5 lördag till onsdag parasiterar på min kreativitet. När torsdagen anländer är det med en fånges mentalitet jag söker mig ut på rastgården. Vart som helst så länge jag tillåts lämna den här stan. J plockar ned kartboken och jag räknar mynten i fickan och så låter vi dörren slå igen bakom oss och tar vi första bästa buss som minuterna senare passerar vårt hus. För den som kan expeditioner vet att det alltid lika mycket ett state of mind som en verklig resa. Därtill för den litterärt eskapistiske är resten ex post facto, allt kan skapas, det vardagliga är inte en möjlighet. Vid ändhållplatsen finns det alltid något att hitta.
Men redan när vi sätter ut med fönsterplats på dubbeldäckarens övervåning har skyarna börjat tätna över staden och den kraftiga vinden vaggar vår enorma transport när vi gör vårt första stopp nere vid Leith Walk. Ute i förortslandskapet byter bussklientelet karaktär. Två unga chavs stiger på vid Leiths fot, flickan i grå tracksuit sjunger stenat på Oasis gamla hit wonderwall medan hennes pojkvän uttråkat lägger upp skorna mot sätet framför och försjunker i sitt fickspel. Vi betraktar dem i övervakningskamerans tv-display över det igenångade fönsterglaset. De gryniga grå figurerna, han liksom fastvuxen i sätet, medan hon gnälligt sjungande, likt ett barn, klättrar runt på de omgivande sätena. Kameran klipper över till den öde busstrappan. Tartanmönstret i de tomma säten. Och sedan till den ensamma skallige mannen som kramar sin väska, kamerans färglösa rendering så grå att han tycks flyta samman med bussens interiör. Och sedan våra egna ansikten, så främmande, när vi stirrar in i våra egna ögon. Generat tittar vi bort. And after all... Mobilsignal. Hon lutar sin sega gymnastiska kropp över pojkens, svarta uppspärrade pupiller, you're my wonderwahahall. Vinden sliter i grenverken utanför. De röda löven klöser desperat över fönsterglaset.
Några stationer längre ut med kusten ropar föraren ändhållplats. Vi befinner oss i Portobello, knappast guldet vid regnbågens fot, Portobello, detta gamla smugglarnäste som fått sitt namn av en sjöman som tjänstgjort i Porto Bello i Panama och som på 1800-talet växte ut till en fashionabel badort för att så industrialiseras, uppleva någon kort succé som leisure centre under mitten till det sena nittonhundra talet för att tillslut bli en ganska ruffig förort med en strand och upplyst sekelskiftes promenade som likt de två sidorna av en u-formad magnet förenar motsatsparen: å ena sidan medelålders hundägare från övre medelklassen, barnfamiljer, exklusiva delikatessens och parfymbutiker, å andra neddekade neds som röker på nere vid vattnet och grupper av auktoritära prepubertala kids i tracksuits och crewcuts som rånar pensionärer. Jag och J, placerade i i u-ets krok, mitt i den mediokra icke-extremen, är paradoxalt nog en ovanlig flanör vid dessa stränder och de sura vågor som piskar upp över dem. (Försommaren här annonseras för övrigt för det mesta med de grymma insjuknanden som hundarna möter sedan de druckit av det jäsande vattnet, och de skyltar som hamras ut över sanden, Do not bathe, No swimming etc.)
Stormen vid kusten tycks för övrigt ha slitit sig löst, likt en av dessa rabiata jyckar från sina ägare. Flåsande jagar hon oss ner genom centrumet, förbi bingohallen (två stolar på trappavsatsen, och ett av dessa bordshöga pelaraskfat som rykande lägrar bakgatan i stanken av brinnande filter och aska) och ut på den upphöjda strandpromenaden, där vi för några sekunder hamnar i ett tillfälligt vindöga. Och framför oss breder the forth of firth ut sig, i den dimmhöljda förmiddagen påminnande om ett öppet hav. Den lösa sanden rör sig över Portobellos strand likt gyllene ormar eller dimlika rep som piskande ringlar sig fram över det bruna våta skorpan. Havet ser ut som en uppslagen stenöken, vågorna spetsade mot den svarta himlen, askgrå och skummande med sina egna skuggor likt mörka pilar spinnande av och åter innan deras lopp bryts vid strandkanten. I öppningarna i husfasaderna tränger vinden in med obönhörlig kraft, dränker för ett ögonblick våra röster och stryker sina kalla fingrar upp över vaderna och genom trenchcoaten innan den lägrar sin hand över nacken och knuffar oss vidare. Ångan blir till fukt mot halsdukarna och rullar ned över bröstet allt medan kinderna, likt nylackerade äpplen hårdnar i kylan.
Nöjesattraktionerna utmed denna gamla beach resort ser malplacerade ut vid den avskalade och ödelagda kuststräckan, de gamla spelhallarna, lekplatserna och strandduscharna. Ruschkanorna tjuter ihåligt i stormen som gapar de efter sina användare. Och kedjorna i gungställningarna spöar upprorisk metallskeletten de sitter upphängda i. Gnisslande och kvidande. Locket till en plastkopp rullar rasslande över promenaden. Och sopstationen har slagits upp och dess svarta säck spytts ut över stenen. De enda lokaler som erbjuder något sorts temporärt skydd mot vinden är de gamla spelhallar från åttiotalet som löper vägg i vägg utmed promenaden, med dess överentusiastiska slogans över de bruna tegelväggarna: Fun City och Tower Amusements (i slags kartongvariant av en medeltida borg). There was a fun fair, säger J lakoniskt, right there. I went there as a child with Andy. T'was mental. A kid died couple of years later. Almost got his head ripped of in the ride. Had to close. Clear the hole thing out. Vi kikar in genom hålet i staketet, gården ligger ödelagd. Odefinierat metallbråte i travar över stenplanen som slagits sönder underifrån av ogräset. Huset på andra sidan gården är igenbommat. Dörrarna i muren knarrar i gängorna, som om de andas i vinddraget.
Och kanske är det vinden som trubbar av våra omdömen, kanske för att melankolin i de ödelagda nöjesstråken, men idén om att turista på det gamla hederliga badortsviset förefaller högst lockande. Vi bortar av skorna på den kungligt röda mattan i entrén med dess löften om nobel leisures och promenerar in i spelhallens röddekadenta grotta. Maskinerna breder ut sig över den paisleymönstrade mattan i sitt plåttriga överdåd av billiga gulddekaler, neonljus och blinkande displayer. Var apparat har sin egen melodi, en kakofoni av burkig musikalitet, abbas money money money och tjutande, ringande och smattranden av mynt i luckor. I wimpys, den lokal hamburgeriet kan man inhandla högkolestrol föda för de sista slantarna. Det är tomt bakom kassan, men mot den rudimentära glasväggen står två lönnfeta män i jeans och reklam t-shirts och fingeräter chipsandcheese, de sega strängarna av brinnande orange cheddar likt hett gummi mellan fingertopparna och pappersfaten. De nickar, som man gör, av vana eller förvåning, på platser dit inga andra söker sig. Abba loopar och går rasslande igång igen. Det är som att bäddas in i ett överflöd, i ett sensorama för de känslokalla, spänning, upphetsning och framgång, kapsulerat i de små myntslåttarna i de ändlösa maskinerna.
Vi växlar varsitt pund i den gula växelmaskinen vars färg flagnat. 2-pencarna rasslar ner. En handfull koppar var. De populäraste maskinerna är hexagonformade kupoler som pumpar ut de nedsläppta mynten mot den trave pennies som andra kastat, de mynt som rubbas av ditt mynt och skjuts ned för kanten rasslar ned i vinstluckan. Det är en långsam process. Klasarna av pengar vid maskinens kant ligger orörliga. Bredvid oss står en sextioårig tant med utskjuten haka och små runda glasögon och lägger tiocentare i hexagonens andra slått. Hennes kropp påminner om ett träd som vuxit vid en mur som sedan länge rivits men lämnat trädet format efter dess närvaro. Ryggen krökt i en begynnande puckel och de foträta skorna bredbent mot mattan. Hon har mynten i fickan på blusen och släpper dem suckande, liksom pysande, likt en ballong. I ett annat hörn kan man spela på hästar. Ett akvarieformat glasskåp över vars botten fem tvådimentionella hästar med groteskt flinande förare glider fram. Sedan vi vunnit tillbaka ett par cent verkar framgången total, häst nummer två är en ständig vinnare. Vid närmare studier däremot kan den faktiska vinstsannoliketen matematiskt kalkyleras och omintetgöras. Annat än slumpen finns ingen metod bättre än de andra. Vi står kvar och stirrar på de equestrianska imitationerna, på hovarna som svävar orörliga fram och åter över plastglaset. Ett par rundor låter vi spela på alla fem hästarna, till stor förlust men med en varm psykologisk känsla av succé till följd. Om jag är den spelade cynikern, den skeptiske matematikern personifierar J den tekniske jokern, en spelare par excellence, som kan resa sig och gå vilket ögonblick som helst men som tillika dekonstruerar spelet och endast spelar på de maskiner i vilka han kan finna en svaghet, i vilka han kan utnyttja systemet. Så berättar han om den geniala flick of the hand som tio år tillbaka fann honom med spelförbud från den lokala spelhallen sedan han med förkrossande vinstprocent spelat en av maskinerna tom. Vilket för övrigt summerar våra två livsfilosofier, åskådaren och jokern. Ändå kryper den loja spelmentaliteten fram, den mekaniska rörelsen från fickan till handen och den blinda blicken. Den billiga estetiken med dess svallvåg av erbjudanden, av löften och enordsbudskap som en brännlampa genom ena ögonhålan och ut genom den andra. I det tidlösa fönsterlösa dunklet saknas referensramar. Det är som idealiseringen av den platonska grottan, ett kosmos av avtrubbade känsloimitationer, och stormen känns befriande sedan vi slitit oss lösa. För om en storts antediluvisk dekadens kan föras i godan ro bakom the Towers brutalvariant av riddararkitetur piskar ett verkligt syndafall ner utanför. Havet tycks ha rest sig likt en vägg, de gråa nyanserna mellan strand hav och himmel sedan länge utsuddade. På andra sidan portobellos vackert snidade sekelskiftesstaket reser sig ett askgrått intet ur vilket vinden kastar sina pådrivande piskrapp.
Vi rusar upp genom de tomma kvarteren och vinkar in vår ark i Portobello center. Parformationerna på övre däck knappast av Noah standard men likväl, neither are we. Dränkta råttor, spelare och inebrates. Vi kryper ihop i framsätet och lutar våra fuktiga kinder mot varandra. Och medan värmen långsamt kryper tillbaka genom de tartanklädda sätena och genom våra uttrötta mjukt sammanklängda kroppar kan vi bara konstatera att veckans ok skingrats, att vardagen upplöst och att det är dags att åka hem igen. It's fine, säger jag, I can write again.