VY

Sedan nattens storm har dragit över är gatan urvattnat blekvit, överexponerad. Det blekt grå taket till den övergivna gamla fotostudien (genom vars krossade glasdörr vi en dag för månader sedan lyckades ta oss in, för att promenera runt i dessa stora fuktiga utrymmen som grannskapet glömt, den sugande vätan i trätrappan och den märkliga kvarhängande doften av stickande kemikalier, ett intryck av klinisk renhet som skar mot den påbörjade förruttnelsen) där vattnet stillnat tecknat i samma bländande skala som en sandstrand sedan man plågsamt slår upp ögonen efter att ha vaknat på den utsträckta handduken.
Jag vet inte varför jag återkommer till vädret. Kanske helt enkelt för att då jag har absolut intet att säga och liksom sömnig sträcker ut mig framför vårt tre meter höga köksfönster för att se någonting annat är det enda som slår in de färglösa taken från new town till fife och kaskaderna av ljus från himmelen. Och från soffan, sedan jag satt mig ner, inte annat än detta, tre gula pipor på grannhusets skorsten, skuggade i grått och sedan den marmorerade skottska himmelstapeten och lutad mot glaset detta besynnerliga negativ av inverterade gröna kullar som J någon gång plockat upp ur en container nere i hamnen och som av oförklarliga skäl placerats just där likt en påminnelse om allt det vi upphört att se. Himlen välver sig likt en vit klippa över de vita genomskinliga fälten. Detta bergsmassiv som skrapar mot fönsterglaset.

WHO?

Meningsutbyte över telefon:
-Ville X prata med mig?
-Ja, men han vill inte prata med Johanna, han vill prata med Lynn.
-Jag förstår inte.
Varpå telefonen passas över.
-Vem är den här Johanna alla pratar om?
-Vem?
-Johanna. Johanna är här säger A. Vilken Johanna? Det finns ingen Johanna i butiken.
-Jag vet inte.

Det finns en mycket enkel anledning till att Gud förbjöd användandet av sitt namn. Namn är ett skenbart kännande. Ett illusoriskt grepp om föremålet och en möjlighet att överbygga de undflyende definitionerna. Den första gången jag steg in i bokhandeln gavs jag namnet Lynn, ett namn som vuxit fast vid mig likt mossa, eller dessa klätterrankor som långsamt krakelerar stenbyggnaderna runt om stan med sin järnhårda grokraft. Ett namn som först ifrågasätts när den lilla trånga bokhandelsvärlden översvämmas av det övermäktiga livet utanför de gröna gallerförsedda dörrarna. "There is no Lynn" säger min far bitskt på sin knivskarpa oxford-engelska när han ringer och möts av förvirring bland mina kollegor, "I should know, I baptized her Johanna." I själva verket har något dop aldrig ägt rum. Och den här febrila kampen om mitt namn är märklig att betrakta från stormens öga. Det här svalkande lugnet som världen stormar omkring, den här absolut tysta punkten från vilken betraktad allt saknar på en gång betydelse och konturer. Istället tycks världen släpa sin oupphörliga rörelse efter sig, likt en svans av odefinierade färger och ljus, inte helt olikt serietidningarnas tecknade fartstreck. Här är så stilla. Jag är så trött. Kalla mig vad du vill.

MAIGHDEAN - MHARA

I den keltiska mytologin finns en historia om en man som, en natt promenerar ut med kusten i närheten av Unst, Shetland, och påträffar en grupp sjömän och sjöjungfrur, Maighdean-Mhara, som klätt av sig sina fiskfjäll och dansar i månskenet. Vid åsynen av främlingen sliter de hastigt åt sig sina torra skinn och dyker ned i havet men i förvirringen och mörkret kan en av kvinnorna inte hitta sin kropp och mannen som finner den skimrande silkeslika huden vid sina fötter plockar upp den och bär den hem till sin stuga där han låser in den i ett skåp. Om morgonen går han åter till stranden där han finner den vackrast jungfru han någonsin sett, som klagande vandrar av och åter vid det skummande vattenbrynet. Hon bad honom återlämna skinnet så att hon skulle kunna förenas med sitt folk igen men han skakade på huvudet. Istället bad han henne gifta sig med honom. Sjöjungfrun, utan egentligt val, svarade jakande och mannen bar henne hem. Ett långt liv passerade i stugan vid kusten, sjöjungfrun och hennes make fick flera barn, urskiljbara från sina mänskliga vänner endast genom den tunna fenlika hud de bar mellan tårna och fingrarna. Mannen älskade sin hustru, men trots de många åren, kunde hon fortfarande inte återbörda hans kärlek. Ofta gick hon ner till vattnet och satt i timmar och samtalade med fiskarna, endast för att återvända tankfull och sorgsen. Så en dag, år efter att kvinnan givit upp hoppet om att återvända hem, fann barnen lekandes i huset ett tunt fint blåskimrande fjäll som de förtjust sprang till modern för att visa upp. Hennes ögon blänkte när de räckte över dräkten. Försiktigt böjde hon sig ner och kysste barnen över pannan och sedan reste hon sig och lämnade huset. Hennes make, sedan han återvänt hem, sprang ned till stranden endast för att se sin fru försvinna till havs. Men innan hon dök till botten ropade hon efter honom. "Farewell! And may all good attend you. I loved you very well when I resided upon earth, but I always loved my first husband much better."
Den isländska versionen på myten om en selkie och hennes bondmake än har en något annorlunda avslutning:

"This I want, and yet I want it not, --
Seven children have I at the bottom of the sea,
Seven children have I as well here above."

Jag har börjat identifiera mig allt mer med de här myterna. Mitt själsliga hem någonstans längst den europeiska atlantkusten. Det här vill jag ha, och samtidigt vill jag det inte. D refererar ofta till mig som den lilla sjöjungfrun. Mitt skandinaviska ursprung och det faktum att jag av någon anledning oftast placerar kroppen i samma drömskt låsta pose som den danska statyn när jag sitter. Därtill har jag rykte om mig i bokhandeln att, liksom mina mytologiska föregångare, besitta samma emotionella distans, som om mitt eviga tillstånd var ett slags bidande av tid, och varje låst stund egentligen inte vore annat än ett utdraget passerande. Likt misshandlade hundar har jag börjat se detta i en del vänners ansikten, den där spända väntan när jag knäpper ihop rulltobakspaketet, eller flyttar på min jacka eller för en sekund reser mig. Med D har jag börjat annonsera tidpunkten för min avfärd i början av varje möte, som för att underlätta processen. En annan vän vände sig till mig härom kvällen, (ett av dessa ovanliga tillfällen då han lyckats dra mig över till en gemensam bekant, med en flaska Famous Grouse för £7.79 och löfte om en haggismiddag), sedan han upprepade gånger då jag genomsökt min jackfickor stannat upp och stirrat på mig, att han varje gång jag påbörjade den där rörelsen förväntade sig att jag skulle resa mig och gå.
Och så har dessa mytologiska väsen, hägrande, vackra och kluvna blivit en mindre passion. De ikoniserar ett livsval, två möjligheter, två element som i grunden är oförenliga. I gränslandet mellan fiktion och verklighet följer också en hord av cryptozoologiska lurendrejare i det mytologiska bakvattnet. För en av vetenskapens största bedrifter är dess ofrivilliga uppfinnande av kvasi-vetenskapen. Jag har en förkärlek för hjärnbyggen, vetenskapligt kalkulerade fiktioner, kartor över fiktiva platser, och obduktioner och anatomiska modeller över sagoväsen.
En av historiens mest populära vetenskapliga påhitt (fram till så sent som 1800-talets mitt), främst bland sjömän och matroser, var att bära hem rudimentära uppstoppade sjöjungfrur från sina resor i de exotiska breddgraderna. Oftast var dessa väsen, små torkade skräckexempel i genren, tillverkade genom att ihopfogandet av en någorlunda kraftig fiskstjärt och överkroppen av en liten apa. Kirurgen och zoologen Francis T Buckland beskriver i Curiocities of Natural History om sitt möte med en av dessa så kallade Feejee Mermaids 1858:

"In the back parlor of the White Hart, Vinecourt, Spitalfields, high and dry upon a deal board, lay this wonderful object-hideous enough to excite the wonder of the credulous, and curious enough to afford a treat to the naturalist. Such a thing as a merman or mermaid of course never really existed; I was therefore most anxious to examine its composition, which, by the kindness of the landlady (a remarkably civil woman), who removed tile glass which covered her treasure, I was enabled to do.
The creature (a gentleman, not a lady specimen of the tribe) was from three to four feet long. The upper part of its body was composed of the head, arms and trunk of a monkey, and the lower part of a fish, which appeared to me to be a common hake; and the head was really a wonderful composition: the parchmentlike, hideous ears stood well forward, the skin of the nose when soft had been moulded into a de cided specimen of " the snub," the forehead was wrinkled into a frown, and the mouth " grinned a ghastly grin;" the curled lips partly concealed a row of teeth which in the upper jaw were of a conical form and sharp-pointed, taken probably from the head of the hake, whose body formed the lower part of our specimen. The lower jaw contained these fish's teeth, but conspicuously in front was inserted a human incisor or fiont tooth, and a vacant cavity showed that there once had been a pair of them. These were probably placed there to show the " real human nature" of the monster. The head had once been covered with hair; but visitors, anxious to obtain a lock of a merman's hair, had so plucked his unfortunate wig that only a few scattered hairs remained; the relic-seekers are now, therefore, ignorantly treasuring in their cabinets hairs from the pate of an old red monkey.
The eyes, sunk deep in the sockets, are formled of round bits of leather, with the pupils marked in black paint; and altogether the features of the merman are those of a disagreeable old man, who was trying not to laugh. (...)The arms, long, shrivelled and gaunt, were placed in an easy position, as though the owner was kissing its hand to the spectator, and the soft parts having receded from the nails left them long and projecting, like a bird's claws.
The chest of the monkey had hardly been big enough to hold the shoulders of the fish, so it is extended with a cage of wire, which also gives the appearance of ribs. The waist is very much larger than the chest proper; from which fact we may learn that the fashion of tight-lacing was not derived from the mermaid family. The fish (neatly stuffed) was placed with its belly outermost, so that its back fin formed a continuation with the back of the monkey, The junction was cleverly managed, and the tail part was gracefully curved to the left, like the heraldic pictures we sometimes see on coats of arms."

Tidningen the Mirror har en liknande beskrivning i en artikel om en sjöjungfru-utställning i London 1822:

"This eighth "wonder of the world;" this “frightful monster which the world ne'er saw," until the present year, is now the great source of attraction in the British metropolis; and three to four hundred people every day pay their shilling each to see a disgusting sort of a compound animal, which contains in itself every thing that is odious and disagreeable. But the curiosity to see a real Mermaid, after all the fictions that have been related respecting it, is natural enough—the only point is, whether it is a real one or not; and even on this professional men disagree.
This singular creature, which it is reported was brought to Bafavia, in the East Indies, from some of the neighbouring islands, is in a state of high preservation, and appears to have been so for many years. It is nearly three feet in length. Its head is nearly round, about the size of that of a child two or three years old—its forehead somewhat depressed, and chin projecting similar to the negro. Its teeth perfect, and beautifully set in circular rows; but the canine teeth, as they are called, being longer, project much beyond the others. The cheeks of the face project a little, which, together with the eyes, eyebrows, chin, mouth, tongue, ears, throat, &c. exactly resemble those of the human species. Its head is somewhat bent forward. The spinous processes of the cervical and dorsal vertebrae project in that distinct, and regular order, down to the lower part of the breast, that we find in the human subject; when they gradually lose themselves on entering the natural form of the lower portion of the body of a fish. The scapula and arms—the latter of which are of great length—hands, thumbs, fingers, and nails, furnish us with an exact representation of those of a delicate female: the breast bone, clavicles and ribs of the chest are perfectly distinct, and the breasts—which are now of some size, and appear to have been very large—and nipples are a tolerable model of those in the human species. Its body appears to be muscular above the chest, and covered with cuticle and hair, dispersed as in the human skin.
The one side of the head is covered with black human hair, about half an inch or an inch in length; but on the other side it appears to have been much worn or rubbed off.When examining this singular phenomenon, what excited astonishment was, the external covering from the chest upwards to be such a near representation of that of a human being, whilst the whole of the body below was enveloped with the scaly covering of a fish. Immediately under the breasts, the fishy form commences, by two large fins on its belly, on which it has been represented by those who have seen it at sea to rest the upper-part of its body above water; it then tapers off and terminates in the tail of a fish, not unlike that of a salmon.
(...)But, positive as some persons are, as to its realty being that long-deemed fabulous creature, the Mermaid, we must beg leave to express our doubts—we may say firm conviction—that it is an imposture— certainly not the first that has been practised on the credulity of honest John Bull. The fact is, that the lower part is a real fish, of a species found in the rivers of Chioa and Japan, the head and shoulders being cut off, and replaced by the bust of a baboon."

Samma artikel fortsätter också att lista den spännande bevisföringen för detta illusiva väsen, notiser från obskyra historiska verk. Från de kvinnor i Edam som 1430 under en storm ramlar över en fiskfenad jungfru som de bar hem, klädde upp och födde på kött. Hon lärde sig aldrig tala, men lär ha varit religiös, “it had some notion of a deity, and made its reverences very devoutly when it passed a crucifix", och fick således en kristen begravning. Till de Maillet, neptunologen som i sitt verk Telliamed 1748 hävdade att allt stammade ur havet, och att människans naturliga föregångare således var sjöjungfrun och därtill refererar till episod på ett franskt skepp utanför Newfoundland, där samtliga literata på skeppet skrev under på att de sett "sjöman" simma förbi båten i ett par timmar. Liksom det besynnerliga väsen som Mr. Toupin of Exmouth 1812 publicerar en artikel om, med ett läte som en aeolisk harpa, ett sälliknande ansikte, och en blekt rosa dunliknande hud. Eller den indiska sjöjunfru, mene mamma, om vilken Dr. Chisholm kort beskriver i sin essä om The Malignant Fever in the West Indies 1801 efter ett samtal med en vän: "The upper portion resembles the human figure, the head smaller in proportion, sometimes bare, but oftener covered with a copious quantity of long black hair. The shoulders are broad, and the breasts large and well formed. The colour of the skin is either black or tawny" och som, då indierna förknippade henne med olycka aldrig infångats och studerats.Den kändaste av de cryptozoologiska freakshowerna och mest legendarisk för sina förledande flyers var ändå PT Barnums sjöjungfru (ovan) som annonserades med eleganta teckningar av yppiga unga kvinnor innan utställningen i New York 1842 men som sedan schillingen hade betalats visade sig vara fulheten inkarnerad. I sin biografi beskriver Barnum själv monstret som “an ugly, dried-up, black-looking, and diminutive specimen… its arms thrown up, giving it the appearance of having died in great agony.” Feejee-flickan visade det sig var inhyrd från en showman från Boston och den engelske professorn Dr Griffin som introducerade det taffliga taxidermiska exemplet uppenbarades snart vara varken engelsk, zoolog eller professor. Däremot naglar historien om Barnum's freak fast en märklig poäng i sjöjungfruns inträde i kvasi-vetenskapen, hennes deformation från odysseisk siren och lockande jungfru till ett vittrande apliknande monster. Som om sagan genom inträdet i verkligheten måste kläs av och förfulas.
Vilket för övrigt påminner mig om en annan marin kuriositet, Jenny Haniver, eller satanicus aquus, ett litet djävulsliknande monster urskuret ur rockor och plattfiskar av sjömän på medeltiden och som sedan lämnats att torka. (Namnet för övrigt en cockneyfierad version av franskans jeune de Antwerp (Anvers)). Somliga krediterar dessa märkliga gulnade drakar med deras plattfiskliknande ansikten som den spirande idén bakom sjöjungfrumyten fastän det av allt för många anledningar är helt otroligt.

(Ett galleri av Feejee jungfrur här. Laputan Logic och Museum of Hoaxes för vidare läsning.)

DÖRREN - 24 APRIL

Relationen mellan personen utanför ytterdörren och den innanför är besynnerlig. Jag finner det allt svårare att förmå mig att öppna. Och sedan jag helt har upprört att ens att svara portsignalen blir spänningen ibland så tjock att den kan skäras med kniv och luften hänger seg som jelly i hallen. Avståndet blir allt mer absurdt som sekunderna passerar. Det enda som skiljer oss åt är trät. Och som om vi spelade ett avslöjningsspel eller synade varandras kort hänger vi på var sida om den där tunna träskivan avvaktande. Scenen balanserar på gränsen mellan det farsartade och det fruktansvärda, mellan komiken och den yttersta tragiken. Mellan den ihåligt rasslande dörrklockan och den skrämmande tystnad som karvas fram sedan den upphört.
In kväll stannar främlingen i trapphuset. Istället för att gå pressar han ihärdigt pekfingret mot knappen och håller den utdraget inne. Och tankarna långsamt flyr, har han sett mig komma in, slår ljuset ut genom fönstret i hallen, kan han höra mig? Och rasslande slår brevinkastet upp. Det knakande ljudet när gångjärnen spänns ut. Vårt golv knäpper som om de sträckte på sig under tyngden av mina fötter. Och den lösa kontakten till skrivbordslampan fladdrar hysteriskt. How dare you. Likt ett rapp över vått tyg slår brevinkastet igen. Jag borde sätta ett kryss i min kalender så att jag kan markera min frånvaro om den någonsin skulle föras på tal. Än sen, jag kunde sitta i badet, kanske jag sov. Minsta lilla gest kan dräpt i bedräglighet växa till oändliga proportioner. Balansen har sedan länge upphört. Rummet imploderar. Stolarnas ben drar knakande ut sig tills dess rygg stöter i taket och slår ned det fina dammet ur den krakelerade färgen. Fåtöljen sluter sig samman tills den gröna stoppningen vrider sig likt ett horn, de små kloförsedda benen vinglande än hit, än dit. Ugnen smälter ut likt tjock mjölk över köksmattan och spänner sig fast likt tuggummi mot fotsulorna. Och reflektionerna i kastrullerna, uppradade över sinken, slår ut trådar av ljus, som spinner i solskenet, och under vilka jag måste krypa och klättra för att ta mig till fönstret och slå isär gardinen.
Och genom dunklet bakom det gula tyget stirrar jag ut över kullerstenen. Är det någon där? På gatan nedanför står J's pappa. Hans lilla seniga kropp i en upphittad grå dunjacka och de pinnsmala benen nedstuckna i för stora kängor. Han har en ryggsäck uppslängd över axel, den tunna pekande hakan tuggande och toppluvan neddragen över den vita pagen. För ett ögonblick får jag för mig att det är J, som om kroppen åldrats över natten, och jag hänger kvar i det nedsläckta fönstret, som om jag inte kan röra mig. Och ögonblicket darrar på sin lina innan det långsamt slår över i det fruktansvärda, i tragiken, och tungt rasar i golvet och det förvridna rummet hamras tillbaka i sin stillhet. För trots att det av någon anledning känns omöjligt att vi ska mötas, om än genom fönsterglaset, så stirrar vi rakt in i varandra för en sekund, tvärs över gatan, när han vänder sig upp och ser rakt genom fönstret, genom det gula tyget och mörkret. Sekunden senare är han redan på väg ned för gatan, men vänder sig igen som om han måste ha sett fel, och liksom skakar på huvudet innan han skyndar på stegen bort igen. Och jag inser att det är ett av dessa ögonblick som vi aldrig kommer att prata om men som kommer att skava onämnt mellan oss för all framtid.

OBSERVATIONER KRING FROSSERI DEL 3: THERE IS NOTHING I CAN DO ABOUT IT

Skönhet och smalhet är en egenskap vars värde ligger i det naturliga. Dieter, bantning och hysterisk träning är något lika privat och hemligt som våra nattliga kylskåpsraider. Det skuldbelagda måndagsprogrammet lika skamligt, som helgens frosseri. I själva verket illustrerar en besatthet vid bantande, kroppsfixering och desperat träning andra sidan av myntet frosseri och är nästan lika tabubelagt som övervikt och glupskhet. För den omvända besattheten speglar ett kontrollöst slaveri under födan, identiskt med det groteskt njutningsfulla. Och svälten är ett sätt att tackla den där kvävande hungern, hungern vi är så rädda för att erkänna. Det själviska begäret. Och absurt nog, trots vår fixering av självsvält och trådlika kroppsformer, gör medias kvinnliga ideal allt de kan för att förklara hur mycket det egentligen äter och hur lite de egentligen tränar, hur lite de egentligen alls reflekterar kring detta med vikt. Axelryckning. I couldn't care less. Istället uppskissas den moderna myten om den naturligt smala kvinnan, den hungerlösa kvinnan, den fria människan. Och den eftersträvade smalheten blir en modern gudsgåva, en välsignelse, religiöst ouppnåelig för oss dödliga.
Transparensen i utalanden i skvallerpressen, vogue, och kändisbloggar är skrattretande: Jessica Alba, skådespelerska, förklarar i the Mirror, "I don’t diet and I love to cook, I made a chicken with basil, truffle oil and stewed tomatoes last night. I also love brownies and probably drink too much coffee." En talesman för legendariskt underviktiga Kiera Knightley och Sienna Miller under deras gemensamma filmning av The Edge of Love förklarar: “Both Keira and Sienna have bigger appetites than many of the men on set. Keira was told to beef up for the role and she and Sienna have been having food competitions to see who can eat the most. At the moment they are on a curry diet where they can have curries for lunch and dinner, and eggs Benedict for breakfast." Och lilla Eva Longoria, desperat husfru, deklarerar: “Chocolate-chip cookies are my weakness, and I eat pizza often–sometimes twice a week, I know my body craves what it needs, and sometimes it needs pizza!” Scarlett Johanson i Health and Fitness: "I like Burger King cheeseburger meals, because I like the toy and I love the charbroiled taste." Denna parad av unga tunna kvinnor vars frosseri plötsligt idealiseras, som totalt accepterat nästan stolt äter vad vi andra knappt ens tillåts begära.
Men ingen summerar idén bättre och etablerar skillnaden tydligare än brittiska Kiera som i två meningar ikoniserar konceptet: "Basically, my body type is naturally thin. There is nothing I can do about it." Och fastän jag knappast vågar hävda att det är helt igenom lögner, för jag förnekar inte att det finns "naturligt smala" är det en mytologisering som pågår. För Hollywood kan knappast tro på sig själv som en värld i vilken våra kroppar betraktas som varken a. naturliga eller b. oåterkalleliga. Så varför denna inhamring av det naturliga? Och varför denna skräck för arbete?
Idén är inte helt olik äldre romatiska idéer om kreativiteten som en gudomlig gåva. Konstnärer, författare och poeter kallar det inspiration, med den ursprungliga betydelsen, att ha andats på. De sanna konstnärerna kämpar knappast med formuleringar och grammatik, texten finns utanför dem, och nedstiger i dem, som vore den sin egen ande. Processen bör liksom med våra svältande filmstjärnor idealiskt vara plågsam, ofrivilligt finner vi oss kämpande med den gåva som världen avundas oss. There is nothing I can do about it. (Henry Miller till exempel: "I didn't have to think up so much as a comma or a semicolon; it was all given, straight from the celestial recording room. Weary, I would beg for a break, an intermission, time enough, let's say, to go to the toilet or take a breath of fresh air on the balcony. Nothing doing!") Vårt förhållande till skönheten är oväntat något liknande. De naturliga gåvorna oförklarligt mer värdefulla än de skapade. Artificiell skönhet, om än identisk med naturlig, är föraktlig. Vi förnekar hårpermanent och färgning, plastikoperationer, fettsugning, träning och solarievistelser trots att alla dessa faktorer "förskönar oss". Demokratiskt fördelade och allmänna förlorar våra gåvor sin betydelse vilket kanske förklarar "det unikas" estetiska uppsving över det uråldrigt matematiskt vackra. När alla kan vara vackra, blir det vackra det slumpmässiga, det fulsnygga, det udda; ett snett öga, ett ärr, en kantig haka, eller albinhår.
Är det en slags förvriden religiositet vi idkar? Är det så vi rensar agnarna från vetet, och sållar ut våra utvalda, våra moderna guldkalvar. Begäret, frosseriet är med andra ord accepterat så länge det är utan konsekvenser och så länge det kan beskrivas som naturligt. Och det naturliga för att knyta ihop tråden, kan definieras i sin konsekvenslöshet. Balans, med andra ord. Terminologins ganska föråldrade moraliska konotationer är svåra att undvika. För i grunden är det dödssynderna som flyter till ytan igen, och i den andra vågskålen, det rena sinnet. För syndens karaktär vägs i det märkliga förhållandet mellan intentionen och handlingen. Handlingen är sällan en last så mycket som den bakomliggande tanken. (Ett liknande resonemang fördes av de viktorianska arkeologer som chockerat grävde upp Pompeij och fann falliska dörrvreden, explicita pornografiska väggmålningar och obscent klotter, och som dolde alltsammans för omvärlden i vad de kallade Det hemliga muséet och som sedan ägnade sig åt att författa avhandlingar som brasklappade antikens syndfullhet med ledordet: det naturliga. Romarnas naiva sinnen kunde betrakta artistiska könsorgan eftersom de var okorrumperade av den moderna tidens luster.)
Exakt vad som skrämmer oss är med andra ord svårt att sätta fingret på. Frosseriet i sig är knappast syndfullt, utan egentligen bara det gränslösa begäret. Ett begär som är ganska kulturellt idealiserat i andra områden. Alkoholism och drogmissbruk i viss grad i förädlad form medverkande i myter kring det skapande geniet, konstnären, som en symbol för lidandet, ångesten och den självhatet, medan den överviktigas plågsamma och tvångsmässiga missbruk, trots liknande faktorer, aldrig någonsin förskönas. Tröstätande är patetiskt. Självsvält nobelt.
Och det naturliga, det genuina, alltid idealet...

Addendum: Resonemanget påminner mig för övrigt om en episod i Nina Solomin's Ok Amen, om ett samhälle ultraortodoxa chassidiska judar i New York, vars liv är inramat av strikt självkontroll, hård klädkod och sträng religiositet. Under ett samtal frågar en ung chassidisk man författarinna hur hon kan hantera kontrollösheten i vårt samhälle. Om inget är förbjudet, undrar han, vad är det då som begränsar oss? Om du kan och får ha sex med vem du vill, varför är livet inte en ända lång orgie? Människans grundtillstånd förutsätts vara det måttlösa. I själva verket är det den totala självkontrollen som när bruten föder total kontrollöshet. Livet i dess rena okontrollerade form borde vara en enda lång njutning, en opphörlig fest av mat, samlag, våld och droger. Och först begränsade av lagar och religion fungerar vi som människor. I själva verket kunde sanningen inte vara mer främmande. De moraliska kodern, snarare än balansera vår lustjagande identiteter, är sprugna ur vår egen önskan om begränsning. Lusten är inte i sig eftersträvansvärd utan egentligen det ögonblick den avstannar. Det är begränsningarna som ger oss lycka.

TRE EGENHETER I DEN GRÅ STADEN

Det finns en serie företeelser som stakar ut min väg varje eftermiddag på väg till jobbet. Av någon anledning har de fått en slags betydelse för mig, kanske för att de är på en gång marginella och absurda och främst ett slags tecken på att jag kan den här staden. Företeelser som kan liknas vid de lösa gatstenar som kantar min promenad, och som om än överraskande, alltid samtidigt är totalt förutsägbara. Eller också vid dessa främlingar i kassorna i matvarubutiker och pubar, marginella människor vars ansikten ändå speglar lika delar vagt igenkännande och totalt främlingsskap.

Runt hörnet på vårt hus, vid busstoppet för nummer 10, 11, 16, 26 och 44, där York Place övergår i paradgatan Queen street med dess gallerförsedda privatträdgårdar och enkla balanserade viktorianska arkitektur, har måsarna börjat vaka över sina nylagda ägg. Trots att Edinburgh knappast kan kallas en kuststad, har de kraftiga vita fiskmåsarna dragit sig allt längre upp från stranden i Portobello, och jagar nu genom stadskärnan på en kannibalisk diet av fish och chips, samt sopor som de river loss ur New Town bornas svarta sopsäckar om morgnarna och strör ut över kullerstenen. På taket, fem våningar över entrén till trapphuset, York Place nummer 1, sitter de vakande och stirrar ut över den stilla halv-tre-trafiken, och när busstoppet fylls upp, sänker de sig skränande över de väntande kollektivtrafikanterna med de kraftiga klorna utspärrande. Knappa centimetrarna över de väntande vänder de igen, cirkulerar paradgatan och återvänder, mjukt dykande, skrikande, innan de åter i sista sekunden hastigt glider undan. Ett hitchcockianskt kaos har infunnit sig på adressen de senaste veckorna. Bussresenärerna hukar i plexiglasbåset och kostymklädda herrar från områdets kontor ser sin inrutade vardag plötsligt rubbad.

På North-Bridge knappa fem hundra meter därifrån har brons kulörta gröna stenräcke täckts av pro-life annonser. Bron vars plack i övrigt inte förespråkar annat än kamera-möjligheter för initiativlösa turister på små kopparskyltar i gatan sträcker sig som en utrullad tunga över Waverley Stations blekt mjölkvita tak. I egenskap av stans högsta fallhöjd, har de lila kvällsskyarna över den vidsträckta slottsträdgården i väst kommit att blivit den sista vyn för otaliga uppgivna. Jag kan inte erinra mig när de besynnerliga skyltarna först spikats upp, endast att jag för någon månad sedan, under en av de första dagarna jag lämnade jobbet före solnedgången, gjordes uppmärksam på den märkliga frågeställningen i rött som upprepade gånger pekade på mig från brorräcket: Who cares? Och straxt under: We do. De kallar sig Samaritans och deras nummer finns tryckt i finstilt om denna verbala handpåläggning kan tänkas ha lindrat din dödslängtan. Liksom all reklam och alla offentliga meddelanden måste detta korta upprop gått genom rader av konsulter, psykologer och testpersoner innan det godkänts. Det subtila meddelandet trots sin singulära mening nämner inte för ett ögonblick det centrala ordet som både annonsören och läsaren har flåsande i nacken: ______.

Jag skulle kunna gå den här vägen i sömnen. Till höger de underjordiska turernas guide, rodnande i kylan med den bakåtstrukna tjocka röda manen och svart cape. Till vänster, ett, två, tre, entré gouranga-damen i lila sari och dramaten. Emo-kidsen pockande likt duvor över Hunter square. Och alkoholisterna utspillda över trappan. Och nu: vänster kvinnan med världsrekordet i piercingar's svarta silveransikte och utspända leende. Höger, söndagspredikanten som klockan två och fyrtiosju fäller ut sin banderoll: There is still time. Allow Jesus... Kyrkan, kilten, säckpipan, sopkorgen, kullerstenen, the christmas-shop, och tillslut det skottska auktoritetsföraktet så fint illustrerat för de invigda vid mitten av the Grassmarket där bankomaten varje söndagmorgon gapar sönderslagen med de kulörta sladdarna spirande ur det krossade glaset. Placerad bredvid torgets hotellkomplex debiterar denna privatägda maskin sina användare ett extra £ utan anledning. Varför dess skärm nästan varje lördag eller fredagnatt sparkas in och varje måndag återinstalleras och påbörjar sin korta meningslösa cykel. Inte sällan under vintrarna, brukar en av stans hemlösa breda ut sin filt snett bredvid maskinen, och liksom för att betala tillbaka sedan han bett om en slant, hojtar han åt de oinvigda som köar upp, ey mate, it'll charge you. Och visst finns det väl en ganska gudomlig orättvisa i den balanslösa fördelningen av det där pundet. Bankomatkön tackar och går eller låtsas som ingenting.
Men idag, söndag, är ordningen omkullkastad. Det tjocka glaset knastrar under skosulorna. Och för första gången på väldigt länge upplever jag en märklig känsla av tillhörighet.

OBSERVATIONER KRING FROSSERI DEL 2: A GOOD HEARTY MEAL ALL IN ONE PILL

När vi föreställer oss framtiden tenderar vi att föreställa oss det ideala praktiska samhället. Och födan, detta komplicerade behov, brukar oftast nästan helt bortrationaliseras. Framtidens föda har gårdagen alltid föreställt som en allmer lustlös produkt, och ett tidskrävande moment som ytterst borde reduceras ur framtidsmannens pressade schema, den ideala lösningen en perfekt balanserad måltid i tablettform. Måltidspillret som kom att bli sekelskiftets främsta framtidsfantasi är en slags modernisering av den arketypiska idén om fröet. En tablett med superkrafter som i ett slag lyfter människan ur sina mänskliga kättingar. Som i ett slag frigör vår tid och befriar oss från våra laster. Vår sagovärld och folklore är full av referenser till denna typ av kondencerade men styrkegivande föda. Populärkulturen har Bamse's Dunderhonung, och PopEye's Spenat. Sagorna kryllar av liknande magiska frön, korn och kärnor, bönstjälken till himlen endast ett exempel. Och när Popular Science Monthly från 1936 refererar in sin artikel "Life from a Test Tube" den alkemistiska idén om ett livelexir: "Food pills that would contain everything necessary to life" är de egentligen verkligen närmre idéns rötter än de anar.
Paleo-Future, en blogg kring Framtiden betraktad ur Gårdagen, har en serie poster kring Piller-måltiden. Iden beskrivs in artikel från 1923 ur the Rock Valley Bee som "the Scientist's Dream", "a pill that can be carried in a vest pocket". Och Indiana Progress beskriver 1896 futuristisk kost i mycket praktiska termer i fråga:

"Given the formula for our food, says Berthelot, the father of the artificial food idea, and why not prescribe it from the chemist's? Surely the nitrogen and carbon of the beefsteak may not be as grateful to the palate if absorbed from a capsule or masticated in a tiny tablet, but the bones and the blood, the flesh and the sinews will be just as well supplied with their essential material, their own special foods, provided always the prescription is right in proportion, and, after all, the pleasures of the table have ages on end been absorbing too much of the time and inclination of man and woman."

I det framtida samhället effektiviteten alltid ledordet. Och vallösheten är effektivitetens yttersta komponent, motsägelsefullt nog faktiskt mer demokratiskt i sin likformighet än det fria valet. Föda förknippast ytterst med lathet, med fetma, vila och inproduktivitet. I Women and Economics 1898 likställer Charlotte Perkins Gilman ätandet med slaveri, och vårt behov av föda en slags kätting:

"The contented grossness of today, the persistent self-indulgence of otherwise intelligent adults, the fatness and leaness and feebleness, the whole train of food-made disorders, together with all drug habits - these morbid phenomena are largely traceable to the abnormal attention given to food and cooking."

(citat hämtat från Food in the USA: A Reader, artikeln ifråga av Warren Belasco, p65.)

Tidsaspekten understrycks också i Arthur Birds Sci Fi roman "Looking forward - A dream of the USA 1999" från 1899 där arbetarna räddas undan lunchraster och vilopauser med måltidspillret (en idé som känns som en naturlig föregångare till Chaplin's Moderna Tider, där komikern spänns fast vid en matmaskin som (in)effektivt teknologiserar intaget av föda):

"In order to save time, people often dined on a pill - a small pellet which contained highly nutritious food. They had little inclination to stretch their legs under a table for an hour at a time while masticating an eight-course dinner. The busy man of 1999 took a soup pill or a concentrated meat-pill for his noon day lunch. He dispatched these while working at the desk."

(citat igen hämtat från Belasco's artikel)

Det går ju knappast att förbise den feministiska frigörelsen i idén. De futuristiska visionerna kretsade inte enbart kring fantasier om rymdfärder och robotar, utan kanske mer än något annat, kring hushållsprodukter. Teknologiska magasin illustrerar oväntat nog ofta glada husfruar som vilar i bekväma modernistiska fåtöjer bredvid rudimentära plåtmaskiner och slogans som "It's closer than you think" eller "the maid with no tears". Robotar som kunde städa, servera och diska, självdammsugande golv, rena automatiserade kök, och ytterst matpiller, födans P-piller. Men måltids-pillret förutom att vara demokratisk, praktisk och kondencerad, var också en motkraft mot den sena viktorianska erans överklassfrosseri, mot lyxbanketter och överflöd. Förutom tidsaspekten bar måltidsaspekten en idé om förintandet av dödssynden glupskhet. När den belgiske kemisten M. Effront 1913 förslog sin variat av denna framtids-mat var hans tablett smaklös och framställd ur bryggeriernas slaggprodukter: "It would be a hundred times better if foods where without odor or savor, for then we would eat exactly what we needed..." och Munsey's Magazine summerar tablettfödans framgång 1902 i följande förhoppning: "...when man's has conquered his palate and no longer allows it to dictate the quantity and quality of the things he swallows."

Så sent som 1982 föreslog Neil Ardley i Our Future Needs en process inte helt olik Effront's där alger var tänkta att omvandla vårt avfall till föda, den gröna vågen av reducerandet av matens lustfyllda konotationer, även om Ardley påpekar att smakframställning kan göra denna artificiella föda lika "tasty" som dagens:

"Pipes bring waste liquids from industries in the city to the factory, where they are converted into foods by bacteria in tanks. Solar panels capture the Sun's rays to provide heat for the food-manufacturing processes in the factory."

(artikel hämtad från Paleo-Future)

Det balanserade pillret är demokratiskt, lustbefriat och okomplicerat. Födan reducerad till just föda, en process vilken som helst, och idealiskt sett långt från njutbar. Idé är utopisk snarare än genomförbar och skulle genomförd förmodligen leda till resultat liknande dem man uppnådde när man gav en liten afrikansk by rinnande vatten, och helt ointetgjorde den sociala bas som brunnen i byns centrum inneburit i århundraden. För även både effektiviseringen och lustlösheten i pillermåltider befriar oss är frågan kanske från vad? Vi reser människan från djuren, från naturen mot teknologin, men avsäger sig också allt det som gör oss mänskliga. Sekelskiftets ideala produktiva samhälle bygger på en gemensam myrstacksmentalitet och försöker desperat maskera frågan om vad all denna tid skall sparas in för? Vad är egentligen en värdefull fördelning av tid, och vad i det ultimat effektiva samhället är meningsfullt? Vi kan givetvis fila på vår existens, skära av bit efter bit, arbete, sex, barnuppfostran, föda, men frågan är egentligen vad som återstår när vi skalat oss själva in på bara benet. Min misstanke är att vi påminner om en lök och när lager efter lager plockats finns tillslut ingenting kvar.

Bild från Tales of Future Past, som har en serie bilder kring måltid-piller syntetisk mat, rymdmiddagar etc.

OBSERVATIONER KRING FROSSERI DEL 1: KROPP OCH SJÄL

"And by his side rode loathsome Gluttony / Deformed creature on a filthie swyne; / His belly was up-blowne with luxury / And eke with fatnesse swollen were his eyne / And like a Crane his neck was long and fyne, / With which he swallowed up excessive feast / For want thereof poore people oft did pyne / And all that way, most like a brutish beast, / He spued up his gorge, that all did him deteast." (Spencers, The Faerie Queen)

Av alla dödsynder har glupskheten alltid varit den som förvånat mig mest. Moraliskt sett är hunger inte särskilt skadligt för våra medmänniskor, och rent evolutionärt en ganska försvarbar girighet, (även om överätandet måste ses i förhållande till de mindre gynnade, och den enes överdåd givetvis kontraster mot den andres brist). Som modern kardinalsynd i ett samhälle som desperat överkonsumerar känns frosseriet knappast värt att lyfta ögonbrynet över. Ändå är det en last vi kulturellt fortfarande ser ner på, i populärkulturen inte sällan synonymt med ondska, lättja och själviskhet. För om vår sexuella lust sedan länge accepteras, är vår lust till föda fortfarande något tabubelagt. Kanske för att den till skillnad från andra dödssynder aldrig kan bortförklaras med ädlare motiv. Lusten ligger nära den rena förälskelsen, vreden är syskon med passionen, och till och med avund, stolthet och girighet involverar ett stort om än negativt känslospektrum. Glupskheten däremot är både simpel, världsligt och privat. Därtill i all sin banalitet förknippad men privat tillfredställelse. Och självtillräcklig njutning har alltid varit kulturellt komplicerat. Frosseriet lyckas på en gång bli världsfrånvänt i sin självtillräcklighet och världsligt i sin djuriska njutningslystnad. Vilket kanske är varför pornografi och reklam har ikoniserat den ätande kvinnan: ytterst antyder hon att hon tillfredställer sig själv. Hon är åtråvärd i sitt frånvända ointresse. Den här privata lustfylldheten glider ofrivilligt över i sexuella anspelningar. Analogin kring läpparna bör heller inte överses.
Det finns en girighet och en djuriskhet i hungern som för ett kort ögonblick spelar över den ätande människans ansikte. Det kan se komiskt ut, frånstötande eller sexigt, men ytterst är det ett privat ögonblick. I ätandets stund upphör vi att kommunicera. Och våra ansikten öppnas upp och uttrycker... naturlighet. (Vilket kanske förklarar tabloidpressens intresse för ätande celebriteter fångade mitt i en tugga, ett fotografi skvallertidningarna förmodligen betalar mest för, strax efter sexskandaler, hm... exempel här och här och här. Jag finner den här typen av fascination vid något så banalt och fundamentalt mänskligt ändlöst fascinerande. Sveriges bloggtopp visar för övrigt en liknande besatthet vid att dokumentera vad den äter, som om våra måltider blivit en förlängning av vår person och den här typen av absurd Droste-effekt betyder att vi verkligen kan reduceras till innehållet i vår handväska, dagens outfit eller, som sagt, vår lunch.)

Om den här typen av epikureisk dekadens generellt sett blivit symbol för en sorts självtillräcklighet, är självspäkandet kulturellt en asketisk väg till högre plan. Förenklat (och felaktigt, givetvis) tenderar vi att omedvetet föreställa oss överviktiga som fyllande sina kroppar medan de självspäkande "fyller" sin hjärnor. Det frossande helgonet, konstnären och filosofen känns svår att föreställa sig. De högre sinnen kan inte förenas med de kroppsliga lusterna. Vår kroppsliga hunger kontra själsliga hunger representerar samma grundläggande dualismen som våra idéer om världsligheten och det himmelska. Varför självsvält och fasta sedan länge varit religiös praxis. En form av kroppslig renhet (som bokstavligen kan illustreras i bristen på mänskliga restprodukter).
I boken Fat - An Anthology of an Obsession, beskriver Lena Gemzöe i essän Heavenly om unga kvinnliga helgon i Portugal som asketiskt avsagt sig all föda, och som utsträckta på sina sängar tar emot vallfärdande män, kvinnor och barn, vilka de lär kunna hela. Gemensamt för dessa flickor är förutom självsvälten som nästan alltid börjar just innan de nått puberteten, deras oskuld och deras besatthet vid nattvarden, den enda välsignade föda de kan tänka sig att äta. Religiöst och historiskt sett är födan givetvis kvinnans enda maktområde. Hon tillagar och distribuerar maten inom familjen och till skillnad från mannen som kan avsäga sig både makt, pengar och sexualitet i religiöst syfte, kan kvinnan egentligen (då hon historiskt knapp ansetts ha en sexualitet) endast göra en religiöst uppoffring genom att sluta äta. Svältande blir således en form av kontroll i en värld kvinnan historiskt sett inte kunnat kontrollera, och dessutom en kontroll över hennes egen kvinnligheten, anorexia en slags förlängd barndom, att avsägande av bröst, höfter och menstruation.
Den här religiösa, eller icke-världsliga aspekten av självsvält kan vara en anledning till varför bantarretoriken fortfarande är så överladdad med religiösa motiv. Vokabuläret är tungt av skuld, syndande, bekännelse och dess aktörer definierar sig själva i termer som goda eller dåliga bantare, en svart-vit värdegrund vi knappast annars faller tillbaka på. Den enda gång jag besökt en av dessa VV möten, skrämde mig väckelsebeteendet i rummet. Mötet ekade missbrukarterminologi och sjuklighet, med persiennerna neddragna mot gatan och ett framgångsexempel framme vid tavlan som målade upp viktfällorna och fallgroparna på white-boarden och frågade oss hur vi kunde lära oss att tänka annorlunda. Hur kunde vi bryta vårt missbruk? Halleluja.
Däremot kan vi knappast falla tillbaka på någon ide om vad som anses hälsosamt för vår skruvade estetiska självspäkning. Size zero är synonymt med svimningar, yrsel, och en fysiskt svag, hjälplös kvinnoroll. En vännina, feminist och hård som stål, apropå den här debatten, under en saladslunch utan dressing, vände sig till mig och förklarade att hon ville gå ner i vikt. "I want people to ask me if I am ill" förklarade hon. "I want them to tell me it is getting unhealthy".
Kroppsfettet måste i den här komplicerad rollen ytterst handla om något annat, något mer. För visst är det något mer än fettet vi vill fördriva. Behovet att späka oss, att idealisera noll-storlekar och klä av oss in på bara benen måste ytterst handla om ett begär att vilja späka ut något annat, att klä av oss och rena oss från något annat. Något mer än själva fettet. Något mer än det rent kroppsliga. För i form av ett avsägande av världen runt om kring sig frigör sig anorektiker från både identiteten och kroppen. Hon strävar efter att bli luft.
Är självspäkningen ytterst ett uttryck för vår önskan om att bli bättre människor?



Tavla, betitlad Lunch, av Samantha Hahn som gjort en serie mer eller mindre förutsägbara tavlor på temat kvinnor och mat, Lunch förmodligen den mest intressanta med den minst utnötta symboliken.

Eftersom jag finner det här ämnet outtömligt och på tok för komplext för denna första trevande kartläggning, återkommer jag under helgen...

FÖRFALLETS INTERPUNKTION

Vi upprepar oss. Det som en gång uttrycktes i sin unikhet börjar bli trött och repeterat. Dammet, tiden och ensamheten har blivit det triangulära ramverket för mitt skrivande. Det är som om mitt skrivande gror på den här åldrande ödsligheten. Som om själva språket puttrande ruttnar. Vilket kanske förklarar min absoluta nolltolerans av utropstecnet, denna energiskt ungdomliga interpunktion. Samt för all del mitt pliktskyldiga användade av det döende semikolonet.
Ibland önskar jag att jag kunde skriva med samma anarkistiska grammatik som amerikanske eccentrikern Lord Timothy Dexter som i slutet av sjuttonhundra talet nedtecknade sin 8847 ord långa självbiografi, A Pickle for the Knowing Ones or Plain Truth in a Homespun Dress, utan ett enda skiljetecken (och därtill en väldigt liberal inställning till såväl stavning som kapitäler):

"IME the first Lord in the younited States of Americary Now of Newburyport it is the voise of the peopel and I cant Help it and so Let it goue Now as I must be Lord there will foller many more Lords pretty soune for it dont hurt A Cat Nor the mouse Nor the son Nor the water Nor the Eare then goue on all is Easey Now…"

Däremot lade han ett addendum till den andra utgåvan: en sida full av punkter, komman, utropstecken och kolon:

"the nowing ones complane of my book the fust edition had no stops I put in a nuf here and thay may peper and solt it as they please"

Timothy Dexter i en mycket symmetrisk twist (med tanke på gårdagens tema) visade sig vid femtiofem års ålder drabbas av en överväldigande dödsskräck, en slags fåfäng Cotard's. 1803 publicerade han en annons om försäljning av sitt hus och mark. Och fortsatte följdriktligen med att annonsera sin bortgång och förbereda sin begravning. Runt tretusen lär ha anlänt till likvakan och fortföljde sedan begravningen som Dexter bevakade från sitt hus. Lordens fru däremot såg inte på spektaklet med blida ögon och vägrade blankt att gråta över hans "bortgång". Det skulle dröja ytterligare tre år efter begravningen innan Timothy Dexter, The Newbury Nut, tillslut oåterkalleligen avled.

Bild av Will Ashford.

COGITO, UTAN ERGO SUM

Förfallet har kommit att bli mitt livs besatthet de senaste åren, det flåsar mig i nacken, och det kryper in över gårdagen likt våg av damm, sand, och mögel. I bokhandeln blir det ofta påtagligt märkbart hur de senast tre årens lata lotofagi tillslut tagit ut sig på miljön, de övre hyllorna är täckta i centimetertjockt damm, fint likt grått puder, som regnar ner likt en påminnelse om tvillingtornen när det rörs upp. (Sällan har en historisk händelse så skakat om mina arketypa idéer om ett vardagligt föremål som elfte september, dammet och askan i mitt minne, inte längre en kraft som långsamt gror under soffan eller bakom böckerna i mina hyllor, utan plötsligt en omvälvande storm, som täcker oss alla med sin likformiga gråhet, regnande från ovan och rullande in mellan gathörnen likt en färglöshetens utslätande tsunami.) I bokhandeln kan verkligen tiden mätas med linjal. Det litterära sedimentet överdrivet tydligt i sin blyerts-datering på första sidan, varje trave kan dissikeras i de olika delarnas ålder, månad 52 i april i år, och därunder månad 49, månad 33 och i botten, den så avlägsna månad 01. Aldrig har behovet att städa känts större, att damma av, skaka ut och polera. Kanske kan det ses som en form av Cotard's delusion, den ultimata mentalsjukdomen för nihilister, som tar sitt uttryck i en övertygelse om att jaget förruttnar alternativt redan har dött eller också aldrig existerat. Delvis grundat i en lös kontakt i hjärnan mellan igenkännandet av ansikten och platser och de känslor som är förknippade med dem upplever jaget en frikoppling från världen och den egna kroppen.

En tid hade jag ett gnagande intresse för psykologiska fallstudier, och har därför samlat på mig ett (mycket) litet bibliotek av neuropsykologisk studielektyr. En samling ofta jag ögnar igenom på jakt efter litterär inspiration. För det finns inget som neurologiska problem för att uppenbara sina motsatser. Och våra mentalsjukdomar säger lika mycket om vad det är att vara frisk som vad det är att vara sjuk. Därtill finns i exempelvis schizofrena föreställningar ofta kulturella yttringar, samhällsliga tendenser och personliga dilemman, vi alla i mer normal grad går och bär på. Det är som en intensifierad kondens av våra egna rädslor, besattheter, ångestar och mardrömmar och ur vansinnet kan alltid personliga sanningar siftas fram. Alas, min begynnande samling fallstudier, vilka mer ingående fördjupar sig i Cotards syndrom.
Katharine M. Leafhead och Michael J Kopelman beskriver i Case Studies in the Neuropsychology of Memory en viss RB, en 61-åring depressiv man, som är övertygad om att han avlidit en tid tillbaka. På sjukhuset betraktar han om och om igen väggklockan, oroad och frustrerad över att tiden inte hade stannat. Han beskriver sitt tillstånd som en känsla av att inte vara där, att vara "somewhere between heaven and hell."
I Methods in Madness - Case Studies in Cognitive Neuropsychiatry refererar nämnda Leafhead tillsammans med Andrew W. Young till ett tidigt fall, där en gammal kvinna som vaknat upp efter en stroke begär av sina släktingar att de ska klä henne i hennes begravningsdräkt och lägga henne i en kista eftersom hon är död. En uppmaning familjen tillslut följde enbart för att åter klä av kvinnan och bära henne till sängs sedan hon somnat, episoden sedan upprepad dagligen. I nämnda samling fallstudier får vi också möta JK, 28, övertygad ömsom om att hennes kropp ska explodera, ömsom om att hon är luft, eller att det enda som kvarstår av hennes identitet är hennes röst. När hon äter förklarar hon, känns det fel, eftersom hon "placerade mat i luften". JK's död som hon upplevde den gav henne ändlösa skuldkänslor. Hon skämdes för bidragen hon fick sedan hon sjukförklarats. Och hon upplevde bland annat att hon störde vädret och att hon begått ett fruktansvärt fel, utan att kunna definiera detta fel. Det hände att hon frågade sin mor om hon verkligen fött henne, eftersom hon upplevde sig själv som omänsklig.
En mer aggressiv nihilism har vi däremot i KH, en 36 årig frånskild man, som förklarar att han inte har något blod i kroppen. För att bevisa detta hugger han en kökskniv i armen. Inte heller han upplever att han känner något inuti.

Cogito, med andra ord, utan Ergo sum. För ytterst väcker det hela en undran kring varats egentliga natur. Det Cartesiska postulatet är inte lika stabilt för alla. För snarare än att uppleva en känsla av vara genom våra tankar, upplever vi livet genom våra känslor. Det är känslorna som får pulsen att öka, hjärtat att klappa, händerna att svettas, och kinderna att hetta, inte alls vår förmåga att reflektera kring omvärlden. Så kanske är det Sentio Ergo Sum (pardon my latin) vi borde säga. Eller snarare, liksom Bertrand Russel borde vi läsa Decartes i en vidare mening, cogito, knappast så enkelt översatt som tänkande, utan snarare vårt fulla spektrum av kommunikation med ovärlden och självet: "A thing that thinks, he says, is one that doubts, understands, concieves, affirms, denies, wills, imagines, and feels."

Fotografiet, en anatomisk modell, från den enastående Anatomical Theatre, porträtterad av Joanna Ebenstein. En sida väl värd ett besök för de anatomiskt nyfikna, konstnärliga morbida, och medicinskt orädda.

DYRKAN

Min sympati med de skottska byggarbetarna hänger på en ganska tunn tråd. I onsdags ett mindre elavbrott i butiken, (sedan Scottish Gas borrat i asfalten ett par hundra meter bort), som i min frånvaro översett av vår fransyska, ledde till evakuering av all personal till en grannbokhandlare, en något irrationell beslutsföring som spred sina ringar enda till Malaga, där D, utsträckt på sängen, rökandes, halvvägs igenom en spansk öl, "in hiding" som han uttrycker sig från sin svärmor, plötsligt avbröts av ett samtal från en av hans sons vänner, försynt undrande huruvida den nedsläckta butiken var något att oroa sig över. Ögonblickligen svepte stormen således tillbaka upp över det skottska låglandet och för att tillslut låta regnet brista över det nedsläckta Lothian. D, furiös, förklarade att vi hade en given handlingsplan för liknande paniksituationer: Skaka händerna i luften, skrik, spring runt som en huvudlös höna, och slutligen, kissa på dig. Och så returerade de trötta emigranterna till mörkret mellan bokhyllorna, tände IKEA-ljus och genomsökte hyllorna med ficklampor. Mindre än en halv timma senare skakade ljusrören rasslande igång igen likt trötta insekter. Och jag fick sitta en halvtimme med Spanien på hetlinje, bortförklarandes vår inkompetens i bäckmörkret. D, likt en medlem av den första efterkrigsgenerationen, återupprepade gånger förklarande argumentet "During the War..." i detalj.
Och innan helgen åter Leith's skyttegravar med regnvåta kablar, upphackade av grävmaskiner. (Detta absurda beslut att bygga spårvagnar genom den här allt för lilla staden, en räkning som tickar upp varje dag som går, och som tycks allt mer absurd sedan Edinburgh för, grovt tilltaget, femtio år sedan hade ett fungerat spårvagnssystem som skrotades då det var både dyrt och opraktiskt. Till kuriosan hör för övrigt att samma Lothian Regional Transport vagnar idag puttrar fram genom San Francisco, med det gamla skottska emblemen intakta för den som orkar leta. Men som sagt, inget misstag är så dumt att det inte kan göras om igen, och låt oss därför spendera runda tre hundra miljoner...) Och således vaknar vi igen med modemet flimmrande i irriterat oranget. En slags social spottloska och en påminnelse om att det egentliga livet givetvis pågår därutanför där brytande männen från Portobello, the Shore, och Leith Walk fredagströtta klyver asfalten. Och dagar, trots detta minimala avbrott måste omstruktureras, omdefinieras och omställas. Jag känner mig bortkopplad och ensam.

Så istället spenderar jag förmiddagen i vårt solida järnbadkar, komplett med djurklor till fötter, som var den uteslutande och fåfänga anledningen till att vi hamnade i den här lägenheten till att börja med: ordet cast iron, som en påminnelse om någon sorts genuin viktoriansk hantverksmässighet som vittnar om en ägare med ganska sporadiskt intresse för modern heminredning och mitt fetisch-artade behov av ett gotiskt badkar. Eftersom det är den enda plats i denna lilla tvåa där jag kan förvänta mig total ensamhet brukar jag oftast dra mig tillbaka hit när jag behöver läsa. Min senaste sträckläsning har varit A J A Symons A Quest for Corvo från början av trettiotalet. Undertiteln är Ett Biografiskt Experiement, och jag tror inte att det är fel att tillägga att nämnde Symons, trots historisk skugga, förmodligen är den moderna biografins fader. Och hans jakt på den självbetitlade författare och eccentrikern Baron Corvo, eg Frederick Rolfe, är definitivt en förgångare till klassiker som Ian Hamilton's In search of J D Salinger, (en besatthet som på grund av objektets ovilja till medarbete under biografins gång långsamt förändrar dess författares inställning till den avgudade eremiten Salinger). Gemensamt för båda titlar är den delade fokusen mellan biografins objekt och dess författare. För Symons quest gestaltar i lika hög grad A. J. A. själv, som den tragikomiske mångkonstnären Rolfe. Med skenbar transparens (senare tillrättalagd för att passa formen av en detektivroman) kommunicerar Symons med de mest obskyra personer ur "baronens" förflutna: gamla klasskamrater, en landlord's son, en gammal rektor och vän. Och det är märkligt att se vad som kommer upp i de artiga brev han får skickade tillbaka. Vilka detaljer av en marginell figur ur ens förflutna som flyter till ytan. Från det koncisa: "I really think he was a genious and on the border", till det anekdotala: "...he took us by surprise one dinnertime by exclaiming aloud, in aninterval of silence - oh! what lovely legs!", det personligt känsloladdade: " Mr. Frederick Rolfe has been an intimate and valued friend of mine...", detaljerna: "...but most notable was a stuffed raven which he had at a place of honour on his table" och i Corvo's fall det hårt fördömande: "He gave no indication of any real piety beneath the surface - if there was any beneath. No earnestness and fineness of purpose, no discernable interest in the souls of others..."
Corvo reser sig som en fenix ur det kaos som var hans liv, han väcks till liv likt en mytologisk figur, större än en människa, ur dessa spridda fragment ur främlingars minnen. Men den mest absurda twisten är det faktum att Corvo/Rolfe odödliggjorts inte genom de verk som inspirerat biografin utan genom själva biografin. Och dessa gamla kamrater och fienders spridda observationer får betydelse just för att de ihopsamlats. För Symons genom sin besatthet och sin oupphörliga jakt på de minsta detaljer kring figuren och människan Rolfe skapar något storslaget av densamma. Jag antar att det är den viktigaste beståndsdelen i en besatthet, inte objektet, trots dess storhet och framgångar, utan faktisk den besatte själv och den idé han jagar. Ungefär på samma vis som ett älskat objekt också är en återspegling av den älskandes förmåga att älska och på så sätt alltid kommer att säga mer om utövaren än hans älskade.
Min vän V har höjt den här filosofin till en livsstil, betitlad det Subjektiva Absolutet. I grunden menar han att Vadsomhelst kan ges den största betydelse. Inget är för litet, för mediokert, för dumt för att böja sig inför. Du kan välja dina gudar och allt, allt kan dyrkas. Teorin är vansinnig men intressant. V själv har i snart fem år varit besatt av en ganska medelmåttig men trevlig kille från Glasgow som haft en mindre karriär i Hollywood. Vi gick och såg honom spela på en halvtom pub på Queen Street. Han hade begynnande hull, nötta jeans, snagg och spelade gubbrock. En grupp japanska och amerikanska flickfans hukade framme vid scenen med sina mobilkameror och autografblock. V stod i ett hörn. När de började spela såg hans ansikte ut att smälta. Som om han bad sjönk huden samman och ögonen vattnades. Efteråt svor han drucket över trappan utanför puben, den jäveln hade passerat honom utan ett ord, och se hur han fåfängt avbryter bandet för att smila inför blixtarna.
Vi behöver våra besattheter, vi behöver någon att se upp till, att avguda och ösa alla de känslor vi omöjligt kan få utlopp av, all kärlek, allt hat, all ilska och kreativitet. Vi måste gripa alla linor vi kan för att göra livet mindre meningslöst. En fanklubb är en slags modern variant av en kyrka. Affischer nya versioner av krucifix. Och dyrkan är mer oproblematiskt än verkliga relationer. Och ger oss friheten att skapa vem vi vill av vår älskade snarare än att begränsas av att tvingas förhålla oss till en verklig individ. Vi kan skapa underverk. Storheter. Legender. Och det gör oss till bättre människor.

LYRISKA TABLOIDER FRÅN GÅRDAGEN - PÅ TEMAT SENSATIONALISM

Det märkligt attraktiva i olyckor är ett ganska erkänt och väl dokumenterat fenomen. Media lyckas väl för det mesta maskera denna hunger för lidande bakom ordet "nyheter". Den skärrat agiterade stämning som infaller under köer efter trafikolyckor är väl något liknande. Och vårt absurda behov av att sätta oss i äcklande och skrämmande maskiner på nöjesparker kanske ännu en sida av myntet. En grotesk fascination, om inte annat. Ordet sensationalism pekar på rötterna i detta begär, behovet av att känna. Att känna något annat. Och att kunna förhålla sig till dessa känslor, när de överväldigar en, med kontroll och distans. För hela premissen i företaget är att vi slipper komma allt för nära.

Ballard har ett flertal romaner på det här temat, och fastän hans stil ibland blir lite väl förutsägbart mekanisk, lyckas han oftast bättre än någon annan att kondensera de här ganska skrämmande mänskliga sidorna. Det finns i hans romaner något basalt Freudianskt i det hela. Det samhällsliga detet, det fungerande samhällets behov av brottsligheter, perversioner, mord, droger och sex. I Ballard's romaner får mörkret sippra fram och mjölkas. Super Cannes och Cocaine Nights, förlagda i turistorternas små koncentrerade samhällen, platser där rika människor kan idka ledan och dricka spleen i höga paraplydrinkar, där mening reducerats till solstolar, till barbecue med grannen i deras uniforma villa, till tennis och siesta har båda detta motiv i botten. Vad som tillslut väcker både livslusten och meningen i de döende orterna i Ballards böcker är brottsligheten, idkad av samtliga medborgare, likt en hobby eller en sport. De medelålders pensionärerna tänder eld på ett grannhus, spelar in pornografi, våldtar, och provar droger. I Ballards Estrella del Mar finns ingen brottslighet eftersom vardagen har omfamnat den. Och det finns därför heller ingen vardag, ingen leda, utan ett utdraget tillstånd av känsloförhöjning, upphetsning, lust och skräck. Men snarare än ett upprop till samhällsreformation är det däremot en slags satir över samtiden. Ledan måste ju ändå ses som ett relativt modernt problem.

Min senast upptäckt på temat sensationalism är en trippel-cd-box, med murder ballads och disaster songs, ursprungligen utgivna på 78or mellan 1913 och 1938, som trots sitt ganska haltande låtbygge och ojämna ljudkvalité på många vis känns lika moderna som youtube och skvallerpressen. För dessa raka beskrivningar av legendariska olyckor som Titanic och mindre och mer lokala katastrofer Clevelands skolbrand, Cyclonen i Ryecove, och explosionen i Fairmount Mine, är egentligen ett första spadtag mot internets ändlösa sidor filmer av flygkraschar och the Sun's gräddiga bildreportage kring the Suffolk Ripper och hans unga kvinnliga offer. Och sångtexterna är, om man naivt förväntat sig någon sorts heder och takt av äldre generationer, förvånansvärt morbida och obscent detaljrika. De flesta är hastigt hopsnickrade, ofta över äldre melodier, och likt en morbid trubadur avslutar sångaren inte sällan med en slags kommentar till nyheten: ett tröstande ord, en bön om bättre tider, en sedelärande varning eller ett ganska provocerande moraliskt pekfinger, likt Elder Curry's Memphis Flu från 1930 som skamlöst predikar Guds vrede:

"Yes, you see! Yes!
He killed the rich and poor
And He's going to kill more
If you don't turn away from your shame"

Magstarkast otvivelaktigt Bob Millers The Ohio Prison Fire, släppt exakt tre dagar efter att de 322 fångarna omkommit. Miller beskriver ogenerat den rasande elden med ordval som agony, cremated, raging och charred. Hantverksmässigt är det ganska taffligt, snarare än att uppmåla scenen erbjuder de fyra första stroferna klockren sensationalistism, och upprepar med enkla omskrivningar motivet av fångarna som förtärs i lågorna:

"Clouds of fire filled the air
Mountain men ran everywhere
In that big Ohio prison tragedy

Ways to safety where all blocked
Many cells where barred and locked
And the raging flames brought death and agony

Frantic convicts begged for air
Many were cremated there
Oh the horror of that scene, the moans and pleads

While the red inferno raged
Human beings trapped and caged
How they prayed and prayed to God on bended knees"

Och som han fortfarande kan ta smaklösheten till nya höjder, presenterar Bob här sin fru Charlotte, i rollen som en sörjande moder, sökande efter sin arme sons kropp. (...All a tremble, she looks on his charred remains...) Med den mest styltiga amatörinlevelse börja hon snyftande missbruka poesins mest basala och heliga komponent, Oh:

"Woman: oh oh oh
Man: Is this your sons body Lady?
Woman: Oh this might be him, he is little and frail like that. Oh, its mother, honey, ohh, oh, mother knows you were good, you were always good to mother, weren't you dear?
Man: Can you identify this body?
Woman: Oh sure, sure, I'll take him. I'll take my boy back now. The state's finished with him. The state's finished with all these bodies, these poor charred bodys. Oh, who's to blame for this awful, awful, awful thing. Who's to blame? Oh bodies, bodies, bodies, I can't stand it, I can't stand it, I can't stand it..."

Miller knappast kan ses som representativ för de närmare 70 riktigt välskrivna sångerna, med sina enkla rim och sin hunger för lätt anslagna känslosträngar, och han var inte heller ensam om att besjunga olyckan i Ohio. Inom en månad efter olyckan hade ytterligare tre skalder gestaltat infernot i folkvisor. Vad som däremot fascinerar mig mest och som har fått mig att spela hans lilla fiolstycke om och om igen, är hans så ogenerade ärlighet. Smaklöst kanske, exploaterande ja, men inte på något vis maskerat som något annat. Bob Millers Ohio Prison Fire, är just vad den utger sig för att vara, en katastrofballad, och gestaltar i glasklara detaljer utan att rodna vad vi alla förväntar oss att höra från densamme: fångarnas skrik genom lågorna och deras mödrars klagorop. Det finns ingen bekväm känsla av journalistik att hölja det hela i. Inga brasklappar eller ursäkter. Och trots den illa passande komiken som åren förvridit Charlotte och Bobs melodram i, så kan jag ibland sakna detta direkta tilltal dagens media. För även om katastrofballader som konstform sedan länge har dött ut (ungefär på samma vis som det porträttlika måleriet fick en törn med kamerans ankomst) är dessa fiktionaliseringar av katastrofer och detta behov av bearbetning djupt rotade i vårt samhälle. Plus ça change, plus c'est la même chose. Och givetvis finns det en slags uråldrig varning i de makabra melodierna, och, fastän det känns hemskt att erkänna det, en påminnelse om att vi alla faktiskt är överlevare.

VUXENSKAPETS NATTLIGA SKOLKORRIDORER

Det slår mig ibland hur illa förberedd jag var för vuxenlivet. Trots år av inskolning lärde ingen mig just detta. Och så har mina skolår plötsligt stigit upp igen, likt en trött repression, som gäspande sträcker ut sig i mina drömmar. Jag drömmer allt oftare om tiden som förlorad; jag ligger på mitt rum och inser att jag skolkat från alla matematiklektioner och likt en fet knöl stiger obehaget upp genom halsen, känslan av hjärnans förslöande och påminnelsen om att åren måste vridas om ett varv, att jag måste börja om från början, och ytterst att det är för sent. På samma sätt har mina drömmars misslyckanden allt oftare börjat representeras av lärararketypen, mer auktoritär än någon av mina mentorer någonsin var, men med drag av en svunnen svensklärare vars heirarkiska indelning av klassen i filistiner och begåvade fortfarande ekar genom drömlandskapet. Han var väl ansedd, kvick, med hårfäste som kröp upp runt pannloben och små plirande ögon. (Jag minns för övrigt hur han, ganska blatant, inför klassen förklarade för en flicka att hon inte skulle kunna förstå, kan det ha varit Madame Bovary, förrän hon varit gift i tio år, en logik som givetvis alienerar de flesta läsare, samt ganska bigott förutsätter att en bok endast kan läsas på ett vis med en insikt). Så rör jag mig om nätterna i dessa nedklottrade pastellkorridorer med genomborrade korktavlor och rasslande trummor från vibrerande grå plåtskåp, kubistiskt insparkade. Den fängelse-estetik som innebär att alla fönster är låsta och gallerförsedda, och trapporna är linjerade i svart gummi från tusentals gymnastiskors sulor. En air av kollektiv överanvändning vi knappast möter senare i livet, tapeterna som tycks flagna under tusentals barntummar, och plastmattorna och stentrapporna som sjunkit samman som hade de nötts under år av vågor som slagit in över en strand; de chippade plaststolarna och träborden med deras organiska mönster av tuggat gummi under skivan och de rosettastensliknande heiroglyferna inristade med passare och bläck i det billiga trät på ovansidan. Detta är min skola som klättrar upp ur skuggorna, som kryper fram ur det avgrundslikna mörkret under mitt blekt rosa duntäcke.

Så gör jag upp med mina demoner. För det är trots allt relativt uppenbart att det min pågående existentialiella tumult som lånar sina motiv ur mina nötta förvridna tonår. För skolan skiljer sig fundamentalt från världen utanför den, trots dess storslagna ambition i att lära oss om just densamma. Ingen annanstans än i detta socio-politiska miniatyrsamhälle är vi själva de centrala figurerna och ingen annan institution än skolan är enbart till för vår fortbildning och förbättring. Och dagen vi tar vår examen börjar vi istället för att utnyttja vår omvärld, att utnyttjas av den. Det är läge att foga in sig nu. Att betala tillbaka. Plötsligt breder den tid, som innan varit så målriktad, så uträknad och linjärt utsträckt och blottad, ut sig åt alla håll likt ett öppet hav. Under skolåren tickade klockan ned mot friheten, och sedan vi kastat våra studenthattar och fått våra anonyma betygskuvert med posten, så tickar hon ned mot vad? Döden? Åren böljar fram, ostrukturerat, skummande och riktningslöst. Det finns inte längre en klar mållinje vid horisonten, eller ens en horisont. Vardagarna saknar struktur. Och ändå sipprar den där sedan länge glömda skolstressen fram igen som om själva livet, likt studierna inför ett prov, blir allt kortare.

Vuxenskapet har alltid förundrat mig, eftersom det är så lätt maskerat i våra ansikten. Men vuxenskap och åldrande är mycket olika. Själva ändelsen -skap snarare än barnets -dom förutsätter en form av inlärning. Barndomen är ett ofrivilligt tillstånd, vuxenskapet mållinjen i samma process. Ytterst är det en konstruktion byggt uteslutande på vanan, på förmågan att förutsäga ett skede, förbereda sig inför det och kalkulera de nödvändiga stegen för att överkomma det. Vuxenskapet handlar filosofiskt om att sluta förvånas, att stilla den gränslösa upptäcktsglädje som barnet känner, den diskriminationslösa energi som får hund, grässtrå och rymdskepp att analyseras med samma fascination. När vi växer upp lär vi oss generalisera. Den individ som är far, blir plötsligt alla män: Pappa, säger vi och pekar på den trötta grannen, herr V, och vår verkliga far skakar generat på huvudet. I själva verket misstar vi inte mannen för en släkting utan uppvisar vår omstrukturalisering av omvärlden, viårbegynnande tidiga förmåga att generalisera. Världen kan omöjligt fortsätta betraktas med en så demokratisk infallsvinkel att alla ting förblir likställda och individuella. Vi måste skära ner, blanda samman och skapa fördomar. Alla män blir en kort tid fäder, innan fler komponenter och stereotyper introduceras. Ytterst handlar det som sagt om vanan. Eller igenkännandet. Och framför oss spinner logikens nät ut sig. Men den där nödvändiga världsvanan är den skenbara kontrollen över omgivningen har infunnit sig för mig. Istället hänger jag kvar mitt emellan barndom och vuxenskap, liksom slagen till marken av vanan och vardagen. Dagarna spenderade i detta tomma föräldralösa hus, likt ett barn dricker jag saft, sover på förmiddagen, bakar kakor mitt i natten och sitter i badet och läser hela kvällen. Definitionerna har långsamt retirerat. Bakom ytterdörren finns varken äktenskapsstrukturer eller räkningar att betala. Jag och J börjar allt mer likna två syskon. Vi kan sitta i timmar osynliga för varandra tills våra id grumlar stillheten med sina behov och begär, föda, samliv, ilska. Är det så här jag ska fortsätta? Är detta både idag och imorgon och igår? Och om inte, vad annars?

Fotografi för övrigt av Julia Fullerton Batten, betitlad Locker Room.

DET FLAMSÄKRA HELVETET

Runt år 2000 sänkte den brittiske konstnären Marc Quinn ner en verklig botanisk trädgård av orkidéer, rosor, tulpaner och nästan tusen andra arter i full blom i 25 ton flytande silikon och frös ned detta tidlösa Eden till åttio minusgrader. Han kallade konstverket Garden. Och resultatet var ett på en gång bräckligt som stenhårt färgkollage i intensifierad teknikolor. Stillheten nästan kvävande och trädgårdens skönhet snarare än sympatisk, lögnaktig och skrämmande. Quinn hade lyckats ta bort det element som är naturens grundval, dess påminnelse om tidens hastiga cykler och den stundande bortgången. Han hade stannat tiden och skapat paradoxens trädgård, levande död. (“The flowers, when they freeze, become pure image. They become an image of perfect flower, because in reality their matter is dead and they are suspended in a state of transformation between pure image and pure matter. (…) I wanted to make a beautiful environment, but there is also something sinister about a beauty that doesn’t decay. Like The Portrait of Dorian Gray, it implies decay somewhere else, and here somewhere else is the viewer.”) Det är väl den eviga ungdomens absurda kompromiss.

Regissören Daron Aronovski löste sitt problem med odödlighetens källa på ett liknande sätt i The Fountain, som när dess vatten konsumeras spränger upp genom magen och bröstet i en serie vildvuxna stjälkar, och fina vita stjärnblomster; det eviga livet, så självklart; endast formen bedrar. En liknande historia läste jag in en samling myter som barn. I Kung Salomos tempel lät man fylla ett rum med en artificiell trädgård av den mest bedräglig sort. Tygblommor så väl gjorda att de omöjligt kunde skiljas från originalen täckte golvet, och klängrankor sträckte sig upp över väggarna. Mitt i denna odödliga trädgård lät han placera en enda riktig lilja, dold i mångfalden. Han lät en vis man besöka denna märkliga trädgård och han stoltserade med dess svekfullhet och dess konstnärliga övermäktighet. För vem kunde skilja mellan hans trädgård och guds egen skapelse? Lekfullt bad han den vise mannen att bland hans egna blommor hitta det verkliga livet. Mannen svarade att trots kungens konstnärliga skicklighet som verkligen kunde lura många, skulle han utan ett ögonblicks tvekan omedelbart kunna skilja livet från dikten. Men först, sa han, det är mycket varmt här inne, vill ers höghet tillåta mig att öppna ett fönster. Kungen biföll. Och när palatsets fönster slogs upp, flög med brisen, ett ensamt bi in, cirklade över havet av uppfläkta färger, och slog sig inom ett par sekunder ned i trädgårdens enda levande lilja.

Quinn’s trädgård påminner mig om mitt eget liv för tillfället, detta vardagsrum nedsänkt i kvävande tjock luft, och dess grundval inte annat än stagnationen, upprätthållandet av status quo. Och denna rena materia fångad i övergången till rena bilder av vardagen, de runda kaffefläckarna över den vita köksytan, J’s skor utslängda över golvet med skosnörena förvridna, den öppna spisens sjuttiotalskakel, och den balanserade raden koppar upphängda över sinken, till och med ljuset från golvlampan över soffan tycks kämpa genom stillheten, liksom mina utsträckta ben, min löst stickade grå tröja, nedbitna naglar och ansiktet nedtyngt av gravitationen, ögonen tunga och nästan genomskinliga, likt utspädd mjölk, i det svaga ljuset från datorn. Utan framtid och utan förflutet, bidar jag min tid i detta vacuum. Jag kan varken gå eller stanna. Och om jag slog upp fönstret vet jag inte längre var den där getingen skulle sätta sig…

ANATOMIE MÉLANCOLIQUE, MODÈLE FEMME, AVRIL 7, 2008

Det slår mig ibland att jag egentligen inte har en aning om hur jag själv ser ut. Ungefär som med människor runt omkring mig, om vilka man har en klar idé men som vid närmare studier tycks lösas upp i obegripligheter, innan denna endlösa process av omdefinieringar åter spinner igång, upplever jag mig själv som fysiskt ogripbar. Var gång jag talar med D som sedan ett par veckor tillbaka vakar över butiken likt en dieu manqué i Malaga, tycks han förvånad över att höra min röst, och först efter ett par meningar tycks våra respektive stämmor sjunka in och nästan igenkännande säger han: jag hade helt glömt vem du var. Samtalet upprepas nästan dagligen som om det fysiska avståndet verkligen gör oss till främlingar. Ungefär på samma sätt förhåller jag mig till min egen spegelbild, det där bekanta ansiktet som tycks förändras varje morgon och den här märkliga kroppen som ömsom sväller och sjunker ihop, ömsom tycks mjuk och dallrig likt vattning gelé, ömsom hård och knölig likt en säck sten. Denna fråga: är jag densamma? som endast kan besvaras med jagets självrefererande knut. Jag brukar söka igenom de fotografier jag har i lådor här, den korta samtidshistoria som sträcker sig kanske fyra år tillbaka i tiden, på jakt efter bevisföring. Men jag kan inte annat än betrakta dem som någon annan. Och den här kroppen jag har lämnats tycks ligga som en främmande hud, främmande kött och ben i min säng.
Jag upplever ibland som om jag har vuxit i ett vacuum, avskild från all annan observation än min egen och således har blivit mitt eget enda bevis på min person. Märkligt nog föreställer jag mig, att om jag reser tillbaka, om jag bryter denna exil, är det som en återgång till ett äldre själv. Och de fyra åren kommer att fortsätta att krämpa likt ett fantomorgan (eller eftersom jag roat min döende hjärnmembran med studier i detta; likt den Irländska Lagens artikel 52 som sedan 1941 trots sin fortsatta verkan enligt sin egen stadga inte längre får tryckas i Lagverket, och således osynligt fortsätter att verka i det tysta, erkänd men onämnd.) Jag, detta märkliga ord, som endast det egna jaget kan använda och som aldrig refererar till annat är självet, som i sin tur inte på något vis definieras av de tre bokstäverna. För vi är alla jag, och jag är inte annat än en funktion för kommunikation av självet, och per se alltid subjektivt, alltid överhängt av vår egen närhet, och således innehållslöst.
Det är en dålig dag idag. Min plötsliga ledighet har höljt morgonen i ambitioner och en krypande känsla av meningslöshet. Jag drömmer om något som kan väcka mig till liv. Himlen marmorerad av regnet som bokstavligen tycks skära upp horisonten, det upplysta Fife, där elden alltid brinner, och påminner om märkena i utspänd hud, som vita genomskinliga maskor i skinnet. Och så släpper man ner garden och helt oväntat sipprar en sedan länge förlorad känsla av ensamhet in under glipan i dörren. Rummet så totalt reducerat till ord och uttryck, gamla återvända metaforer kring vatten, kyla och natur och det så kvävande "givetvis" jag använder allt för ofta i ett ganska pretentiöst försök att reducera författaren till pennan eller möjligtvis fingertopparna mot tangentbordet. Och när inte ord är där endast vardagsförgängelsen, detta långsamma och ändlösa förfall. Den krypande fukten från the Firth of Forth som med åren fått tapeterna att släppa och sakta rulla ihop sig igen. Och de skrämmande tjocka trådar av hundra års hud, hår, tyg, damm och smulor som ligger hårt packade mellan träbrädorna i golvet. Bokhandelns grå pulver som, inte helt olikt aska, lägger sig som en film över huden och gräver sig in genom porerna, hur många gånger du än tvångsmässigt tvättar händerna. I själva verket är hela Edinburgh, denna grå stenstad, så mycket mer åldrande än andra städer, med sin hungriga murgröna och grånande sandsten.
Ändå, hur jag än vrider och vänder på det är detta "jag" min enda prestation. Individen har blivit det enda återstående konststycket. En trädgård att kultivera, ett hus att möblera. I brist på åskådare blir personligheten ganska tom som konstform. Likväl kan vi höra vårat eget soundtrack tjuta genom väggarna i ensamhet. Och vi sätter oss tillrätta i soffan så som vi önskade att någon skulle ha sett oss i fall de hade varit där. Kanske är detta vi borde ha skolats i vid en tidigare ålder, konsten att vara. Vilket påminner mig om den lilla engelske skolpojke, knappt tretton fyllda, i barnslig skoluniform löst hängd över den beniga kroppen och sjunkna uttryckslösa ögon som ledsagade min vän och kollega V, i butiken förra veckan. Hans kvicktänkta moder insåg behovet av ett inskolande av den intressanta artistiska personligheten och ringde V, denna ganska i ögonfallande australiensare, varken kvinna eller man, som dragit självmytologiseringen till sin spets, bytt namn och förklätt sig i Dickensiska anakronismer, samt trots de ringa tjugosex åren besitter större esoteriskt och litterärt bagage än någon annan jag hittills mött. V, mot en ringa summa, har nu i en månad med jämna mellanrum mött upp med pojken för att så att säga ge honom nya livsvärderingar och i största allmänhet inspirera honom med sin udda person, sitt kedjerökande och det billiga rödvin han maskerat i en sportflaska. Den första gången de möttes blev de utslängda ur en pub. Den andra gången satt de i tre timmar och stirrade på varandra i bokhandelns bakre rum. Över pojkens ansikte spelade på en gång uttråkad förvirring, totalt genans och vild skräck. Han sa kanske tre ord på tre timmar och väntade sammanbitet som hade han suttit på en spikmatta. Han tackade nej till te och valde att inte lämna sitt namn vid tilltal. Av någon anledning blev ordet elev den räddningslina både V och pojken grep efter, som om ordet på något vis definierade både dem och deras möte genom att på en gång fjärma och sammanföra. Moderns romantiska medelklass ambitioner om svunna tiders guvernanter, om charmigt måttfullt vansinne och konstnärliga quirks rann som vatten genom ett sprucket kärl. V klagade sedan pojken gått, att det var uppenbart att ynglingen var en medelmåtta, talanglös, ointresserad och totalt opassande som elev. Men vad han förväntade lära sig, annat än detta att bli en annorlunda person var omöjligt för oss alla att förstå. Och varför han skulle inskolas i sin egen identitet minst lika absurt. Och således sa V upp sig från posten efter knappt tre veckor och pojken har ännu inte kommit tillbaka. Den viktigaste lärdomen för dem båda, kanske att identitet, om än formbar som lera, varken smittar eller skolas in.

Postat 22:22, symmetri, min kära Watson, bör icke förbises.