PARADOXAL BEGRAVNING

Ständigt föränderliga väggar. I mörkret nästan dermatologiska, likt vårtig hud, full av leverfläckar och uppskrapade blåsor. Den svedda röda färgen som flyter ut över möblerna. Jag brukar likna det vid en livmoder, mitt rum, dess groteskt köttiga karaktär, och dess övervälmigande kvinnlighet. Färgen flammande i ljuset från bilarna som passerar likt feta ådror som spänns ut och pulserar. Det påminner om en provkarta i ett medecinskt uppslag. Rosacea. Och så upplever jag min tillvaro, sjuklig.
Jag minns en historia en vän berättade för mig, en grotesk anekdot, han anade att jag om någon skulle uppskatta. Hans entusiasm var pojklik, han var tvungen att leda mig vid handen till kanten av den utdragbara bäddsoffan och sätta mig ner innan han med en sorts antik chevalerism inledde historien som någon väninna, en sjuksyster, eller mentalskötare, i sin tur berättat för honom. "There was this old lady" sa han, "who came to the ward refusing to part from her pet mouse." Jag nickade. "She adored the creature and kept it on her at all times." "Mmm." "One day the nurses started to notice this smell coming from her, this fishy putrid stench." Hans läpp kröktes. "She would wash countless time, and still the odour would cling to her, like rancid flesh, it would pour into the corridors from her room, and rise from under her starched bedsheets, thick as smoke, ghostly even." Han dröjde över stanken, med en nästan cynisk glöd. "Finally they discovered mouse." Han flinade. Den tunga mustaschen vaggande över hans mun. "It had died" sa han. "And she had kept him in the only safe place she knew, the only place they would not find him." Madrassen gav efter när han tillslut sjönk ner vid min sida, triumferande. "Where?" "A reversed birth." Hans indifferenta leende sviktade. "She had buried him inside herself."
Vi kunde aldrig mötas i vår olikhet inför historier som denna. Hans intresse var kliniskt, narcissistiskt, en sorts kylig passion för de monstruösa. Jag kunde istället känna de små klorna röra sig mot insidan av min mage. Denna ruttnande kvinnlighet jag ständigt skulle bära på.

ETT MAKABERT EXPERIMENT

Jag ville läsa följande parti högt, men min röst är allt för utarbetad. (Och mitt skratt enligt en ung skottsk libertin är en "lascivious cachinnation", konfirmerat av min bror som halvvägs genom julmiddagen vänder sig mig och utropar: vilket skratt du lagt dig an med...), så jag vågar mig inte på vidare orationer. Nåväl, med magen svällande av kött, vad bättre själslig excercis än en makaber (gut churning) anekdot ur Läkekonstens historia:

"I magen på vissa idisslare hade man funnit en stenartad bildning, som kallades bezoarsten (bezaharsten) och som ansågs ha undergörande egenskaper. Kung Karl IX i Frankrike var intresserad av saken men hyste sina tvivel, varför han frågade Paré huruvida denna sten verkligen kunde tänkas motsvara sitt rykte som motgift mot alla gifter. Paré svarade nej men föreslog kungen att låta göra ett experiment med någon dödsdömd förbrytare. Man fann också en sådan - en stackars kock, som dömts till döden för stöld av ett silver fat. Kungen befallde att man skulle föreslå kocken detta experiment: om han klarade sig undan med livet skulle han bli benådad. I detta följande låter vi Paré själv tala:

Detta förslag antogs gärna av kocken, som sade sig hellre vilja dö i fängelset än att offentligt strypas inför allt folket. Och så gav ett apotekarbiträde honom först gift i en dryck och strax därefter en bit av nämnda Bezaharsten. Efter det han sväljt dessa bägge goda medel, började han kasta upp och fick kort därefter även tarmuttömningar åtföljda av starka trängningar. Han sade sig hava eld i kroppen och begärde få vatten att dricka, vilket vägrades.

Han dog under svåra plågor, utropande att det skulle hava varit mycket bättre om han hade fått dö vid pålen. Döden inträffade omkring sju timmar efter giftets intagande. Sedan han dött, förrättade jag liköppning i närvaro av herr de la Trousse och fyra av hans bågskyttar. Jag fann magsäckens fundus svart och torr, som om den behandlats med ett kauterium. På grund av detta fynd och av de symptom, som uppträtt under livet, drog jag den slutsatsen, att här förelåg en sublimatförgiftning. Försöket visade sålunda, att den spanska stenen icke hade någon kraft, vadan kungen befallde, att den skulle kastas i elden, vilket också skedde."

MIDDAG HOS DE HEMLÖSA

Genom korridorer vars väggar tapetserats med samma håriga kobolt färgade mattor som golven. Genom svängande branddörrar och obekvämt tysta trappor. Den karaktärlösa konsten som karaktäriserar sjukhus eller statskontor: ett inramat 70-tals fotografi av en älg, och utanför ryskans furudörr, nummer D, tre brunbjörnar i någon typ av skandinavisk skogslandskap. En form av psykologisk mimikry som ska få rummen på kvinnohemmet att förefalla mer naturliga. Allting gestaltas av en plågsam måttfullhet: i köket - två tallriker, två gafflar, fyra muggar, en stekpanna och slev. I rummet - en säng och en sink, en garderob och en anslagstavla, och låsta fönster ut mot en illa upplyst bakgård. Endast elementen pumpar i excess. Den torra hettan av låsta rum och det tunga rasslandet av hett vatten genom rören. Och kvinnorna, rör sig, till följd därav, halvnakna genom lokalerna.
N steker potatis, gul lök och kyckling i köket när vi anländer. Hennes tunna slappa kropp i ett brunrosa linne som kryper upp över hennes lätt rundlagda tonårsbuk. Hon bär lappade flares i jeanstyg och har det spikraka håret i en glesnande hästsvans. Hennes ansikte saknar käklinje och hennes onaturligt små agiterade ögon ligger ytligt placerade under hennes hårt plockade nästan icke-existerande ögonbryn. Hon spenderar dagarna med att sy dockklänningar, rosa ballonglika aftondräckter i mesh och sateen, och gula origamiska cocktail nummer och hon har en omeddelbar vänlighet över sig, en automatisk generositet. Hennes väninna är på besök, en kanske sjuttonårig korpulent på gränsen till porcine frisörska med en silverpiercing genom överläppen och små ögon tecknade i noggrann men billig kayal. Hon förefaller obekväm, på gränsen till rädd, och talar viskande och monotont.
Intill henne D, uråldrig och gastlik. Hon liknar en indian; hennes hår svartare än jet, strävt och trasigt likt stålull; hennes ansikte med drag av en förtappelse som för ett ögonblick tycks mig nästan shamansk. Hennes torra läderlika hud förfaller bearbetad likt garvat skinn och har med åren antagit en mild tobaks-gul ton, likt en inrökt tapet. Hennes hastiga avmagrande har fått skinnet att hänga över hennes käkben, och hennes späda kropp är omsluten av en vadderad dunjacka, som rudimentärt imiterar en sorts kvinnlig fyllighet.
Ryskan har smugglat in sprit som hon otåligt halsar ur flaskan, medan vi väntar på den sedvanliga inspektionen klockan 7. Senare, när klockan lägrat sig i inspektionens vindöga, dricker hon och N whiskey med iron bru ur kaffekoppar, förmodligen den mest skottska cocktail som kan uppbådas, sötsliskig på gränsen till det odrickbar i en nästan translucent orange färg. D dricker toddy, eftersom hon knappt kunnat äta på en vecka och hennes feber först nyligen har stillats. När N ställer ut tallrikarna lutar hon sig generat över måltiden, den första, säger hon, som hon har ätit på en vecka, och hon bär, hårt kramade, med sig sin egen kniv och gaffel, från rum E, i vilket hon hör hemma. Hon äter långsamt och metodiskt som vore det ett arbete, och mellan hennes brungula läppar, blottläggs hennes tandlösa gom, utslagen sedan år tillbaka av en nu avliden ex-make. Hennes yngste son i en skara av 7, nu 14 år, sörjer honom ännu, säger hon, och tillägger på bred skottska, trots att det är där han hör hemma, i graven. Och hon om någon borde veta, i ett år innan hon omhändertogs sov hon på en av kyrkogårdarna i stan. Under valven. Hennes ögon är vaskiga, i färgen av diskvatten, dimlika och torra, inte olika ägg som skalats och legat ute över natten och torkat. Och kanske är det hennes brist på ansiktsmuskulatur som får dem att verka nästan avlidna, orörliga också medan hennes spruckna läppar spricker upp i ett av sina läderlika leenden.
Ryskan och N instämmer med våldsamt patos. Deras krokigt handrullade cigaretter kastar sina tunga askpelare över furubordet, he derserved it the bastard. Ryskan accentuerar sin aggressiva skottskhet, en sorts omvänd fåfänga, som får min så igenkännliga vän att förvandlas bredvid mig, hennes ärrade armar blottlagda mot bordsskivan, hennes kroppspråk tungt och grovhugget, och hennes ögon uppblåsta och stirrande. Det är märkligt hur adapterbar den social personan är, hur vi samtliga med en så bizarr fåfänga omfamnar varandras karaktärsdrag också i denna scen från botten av den sociala heirarkin. D pekar på mig och som om vore jag en av dessa dockor åt vilka N syr sina miniatyriska kreationer, andaktsfullt viskande till ryskan: she's beautiful your lass. Look at her dress. And her hair. Jag har aldrig känt mig mer generad av en komplimang, men hennes påpekande är varken arrogant eller fördömande. Istället kilar hon in sitt tunna pekfinger mellan de beniga höften och stretchjeansen och skakar beklagande på huvudet. När hon får sina pengar, säger hon, ska hon klippa håret, ordna ett par löständer och köpa lite smink.

Hail horrors! I greet thee!

T kallar dem grief thieves. Dessa benefaktorer utav andras olycka. Inte ekonomiska sådana, utan emotionella. Hamstrare av sorger, anonymus dolorosa, de som lider å andras vägnar med sådant patos. Efter olyckan kryper de ut likt vägglös för att föda.
Jag minns epitomen av släktet från åren i bokhandeln. Dessa identiska kvinnor som med jämna mellanrum kom in, välklädda på gränsen till det analt pedantiska, med ny-manikurerade naglar, och blekta sträva bobbar och som nästan generat bad om rekommendationer. De var aldrig i egentlig mening, eller så beskrev de det själva, läsare, men de älskade kartonagen som profiterade på andras lidande. Litteratur kring kvinnor som fått syra kastat i ansiktet, biografier med slöjklädd enögd socialrealism på omslaget. Eller pseudo-psykologiska böcker om barn, oftast pojkar som misshandlats av deras fäder eller förskjutits av deras alkoholiserade ensamma mödrar, inte sällan med skugglika barndomsfotografier i stiliserade monokomer tryckta över de billiga kartongpärmarna-
Det var aldrig das Pathetisch-Erhabene som fick dessa kvinnor att ticka, istället det djupa behovet av att bekräfta, om och om igen, den egna välfärden. Den perversa njutningen som endast de priviligierade kan tappa ur andras tragedier. Och den avgrundslösa apati som födde missbruket.
Hur de led, och hur de älskade det.

SVART IS

Någonstans i ett vrak på A7'n mellan Galashiels och Edinburgh:
Asfalten är lika svart som natten, upplyst endast av den fladdrande ljuset i taket, eller sedmera väggen på bilen, den krossade lampan som flackar över våra fastspända kroppar likt en enorm mal. Det upp och ned vända tillståndet får scenen att påminna om en spegel. Den svarta isen med dess blinkande billyktor och natthimlen med dess dimlika crepusculum. Och vi, de tio bröllopsgästerna, uppspända däremellan, hängande över varandra i våra säkerhetsbälten, likt en lepidopterisk samling, i de lätta aftonkläderna i skirt chiffon, tyll och sateen och de skugglika fascinatorerna i mariboufjädrar. Ögonblicket är så smärtlöst, så stilla, också under det viktlösa tillstånd medan vi slår runt, förefaller det så självklart, som om inget kunde vara mer naturligt. Och det slår mig med vilken behaglig lätthet jag kunna gå förlorad. Den mjukt docklika kroppen domnat kastad genom natten i det till synes eviga ögonblicket av fördröjning mellan akt och medvetande.

RETUR

Bland mina gamla anteckningar finner jag följande anekdot:

"J och hans pappa gjorde en gång en resa genom Amerika när han var barn. Han hade en liten kamera med vilken han fotograferade Niagara fallen, Grand Canyon, Frihetsgudinnan och söderns bakgator.
När de, månader senare återvände till Skottland och framkallade filmen, upptäckte de att J inte en endast gång tagit linslocket av kameran, under hela resan. De enda foto som framkallades, bland arken av kolsvarta negationer, var ett alldagligt porträtt hans far tagit innan de reste, tidslöst, platslöst och banalt, av J själv, sittandes i skräddarställning i solen från fönstret till hans sovrum i Edinburgh."

GASCON

Han påminner mig om en modern Toulouse-Lautrec eftersom han är både dvärglik, haltande och en självbekänt perverterad avfälling. En vad man i Harris's List kallar

rake n.
An immoral or dissolute person; a libertine.

eller

roué n.
A lecherous dissipated man.

Liksom hans (ex-) flickvän tycks han söka en form av bekräftelse hos mig och uttrycker sig inte sällan med barnsliga provokationer och vulgära rodomontader. Jag känner mig nästan likt en moder, eller en äldre syster, till de båda, ett intryck som förstärks av det faktum att de båda knappt når mig till bröstkorgen, och jag finner mig tornande över dem med en sorts distanserat förströelse. Det är ändå med en viss förvåning, eftersom jag knappast känner honom särledes väl, som jag finner S besvara min artiga fråga om han och Z relation med en mycket levande beskrivning av hans lem. Han förklarar att deras fortsatta umgänge är avhängigt på deras sexualla kompatabilitet. Han har, fortsätter han, ett osedvanligt stort organ, en svart mans penis, som räcker honom upp till naveln i erekt tillstånd, och mäter 8" i diameter. Vidare bekänner han att han saknar hämningar, att han är fullkomligt förtappad, att det inte finns något han inte skulle göra.
The Brass Monkey fylls upp runt omkring oss. Mitt ben somnar mot de tunga mattorna och deras skavande kanvas. Den svaga doften av citrus dispenseras från en aromatisk luftkonditionering i taket. Han bär viktorianska spectacles i tortoiseshell, och hans ansikte är upptaget av den tunna vaxade handlebar moustachen, ett karikatyriskt kännetecken som får hans andra drag att blekna, som får mig att undra om jag alls skulle känna igen honom utan den ofelaktiga ansiktsbehåringen. Själva ansiktet är urhokat och smalt, likt en sjuklings, eller en mycket gammal mans. Hans attribut kompletterar hans förtappelse. Han har en graverad läderplånbok för rulltobaken, med en latexficka för att bevara dess fuktighet, och i fickan på tweed kavajen en Montblanc värd £509 och ett silverfodral med visitkort. Men han har inte råd med en öl.
Han berättar att han, sedan han och Z gjorde slut, har legat med 27 kvinnor på tre månader. Vissa dagar, tre kvinnor på samma dag. Jag nickar. Jag antar att han varken kommer att finna uppskattning eller äckel från min sida. Jag frågar varför? Och om det inte gör akten meningslös i slutändan? Om det inte finns ett element av destruktion i hans urskiljningslösa dekadens? Det är vad min egen mor skulle säga till mig. I hans fall en nästan ekonomisk ekvation, tillgång och efterfrågan.
Under kvällen följer han mig likt en hund, och klappar mig på axeln när han för ett ögonblick förlorar min uppmärksamhet för att berätta än mer historier sans decorum. Svetten och den sura doften i lakanen om morgonen. Våtheten över en flickas lår. Slakheten efter den tredje kvinnan. Jag försöker följa ett parti schack som pågår intill oss. En stilla utmattning, en gnistrande migrän börjar krama hjärnbarken. Automatiskt knäpper jag kappan. På väg hem känner jag hur verkligheten redan är mig undflyende, hur vår libertin redan reducerats till ännu en av dessa skuggor jag omger mig med.

Bild: Narcissus av Caravaggio.

ANTIDEPRESSIVA

Funderar kring detta med psykofarmaka och den fina gränsen mellan uppbygglighet och missbruk, eller skillnaden mellan medecinering och rekreation. Kanske ligger det i distinktionen i detta att ta bort eller att tillföra. För vad jag upplever är inte att jag känner mer, istället att jag känner mindre, och jag antar att det är denna sunda gråzon, denna gyllene medelväg av balanserad apati, som är det medecinska målet. Jag antar att det är att imitera normalitet, att kopiera ett tillstånd av rörelselöshet. Och där finns inget utrymme för någon farmaceutisk lycka, och allt det som för ett ögonblick får oss att känna lite mer, göra oss lite mer levande är just därför skadligt och förkastligt. För jag mår inte i egentlig mening bättre, jag mår mindre. Ibland är det som om något fattas. Som att jag har förlagt något, men inte längre kan minnas vad det är och således letar fruktlöst efter intet.

Alas, när J en natt plötsligt kryper ner i min säng och för in handen innanför mina trosor, känner jag ingenting. Jag känner mig som materia, själlös. Som om kroppen knappast vore mer än ett objekt, inte olik en gaffel, penna eller vedträ. Denna kroppslighet är nästan grotesk eller makaber, kadaverös. Och jag kan inte avgöra om det är för att jag inte längre älskar honom eller om det är för att jag numer hyser en sorts död. Ironiskt nog upptäcker jag följaktligen detta: också till tårar är jag oförmögen.

På puben, i det bohemiska madrasserade rummet längst in på the Brass Monkey, försöker jag förklara detta för S, kanske för att patetiskt balansera hans ändlösa historier om mandom och sexuellt bravado med dess motsats. Han sträcker ut handen och drar upp ärmen på min cardigan. Och sedan nyper han det vita köttet på min underarm. Han frågar hur det känns. Jag skakar på huvudet, du måste göra det hårdare. För ett ögonblick vrider han huden mellan tummen och pekfingret ytterligare ett varv, och tittar mig i ögonen, och sedan kan jag känna hur han tveksamt ger upp och nästan generat släpper min arm, oförmögen. Jag kavlar ner tyget igen.
Smärta är ett gott substitut för kättja, för kärlek.

FÖRKROPPSLIGAD FÖRFLUTENHET

Han repeterar sig med nästan autistisk brist på variation, "but... can I kiss you?" "No." Och sedan igen. "No." Ad nauseam. I själva verket hör jag honom inte säga något annat under hela kvällen. Ibland kommer han fram och griper tag i min hand med en trulig inåtvändhet och drar iväg mig, likt ett oföljsamt djur , till lokalens tomma vrår, till hörn, till bardiskar och rökrutor. Och den ögonblickliga tomhet som den tillfälliga exklusiviteten uppenbarar fyller han var gång med denna singulärt absurda fråga, tills jag skrattar åt honom. Det finns inget som beklämmer mig mer än denna typ av druckna kalopsia. Och jag kan se hur det speglas i hans ögon, förvirringen och den kompulsiva replikeringen som negationen triggar. "Can I? Can I kiss you?" Mekaniskt, likt en illa uppvriden autumaton vars ord långsamt förvrids i takt med det avstannande klockverket. "No."
Han är knappt mer än en pojke. Kanske tio år yngre, men knappast mer, en av dessa nykläckta konstskolestudenter som klär sig likt dickensiska skorstensfejare i smala spikraka byxor, tunga överrockar och oxford brogues. De är närmast identiska, dessa unga män, och rör sig med en (komisk) adonisk arrogans, åtföljda av flickor i blommiga klänningar. De påminner om gastar från mina egna skolår, skuggvarelser, chimärer, pojkar som i min ungdom antingen mobbade mig eller blankt negligerade mig. Och som vi åtrådde dem.
Trots att åren utplånat alla socialt heirarkiska system ur mina kognitiva mönster, kan jag ännu betrakta honom med mina många åldrars facetterade ögon. Jag kan se pojken i soffan intill mig, de tunna armarna och mattan av lockigt hår och hans tomma apatiska ögon, en yngling jag finner såväl osympatisk som insolent. Och samtidigt stirrar jag rakt in i ansiktet på de illusiva drömmarna från mina egna tonår. En sorts palinode från min ungdoms nätter. Minnen av kvällar som pumpats fulla med förväntan, en ständigt bristande längtan efter utvaldheten och den eggande känslan som detta sökande fyllde var natt med. Känslan av oövervinnerlighet och singularitet, som om alla motgångar endast speglade vår oförståddhet, vårt nobla utanförskap.
Så många år senare kvarstår inte mer än detta, en känsla av att något fattas, av att en känsla vi en gång hyste sedan länge gått förlorad. En form av nostalgi. Och det är med en skrämmande grymhet jag betraktar honom och för ett ögonblick, som om han förkroppsligade alla sina förlutna likar, skakar på huvudet och skoningslöst viskar, No.

ÄLSKADE...

Jag läste det här och tänkte på dig:

"I've noticed this before: people who live outside of things, surrounded by formulas and phantasms, are averse to the usual gradualnesses, they befriend one and reject one immediately and completely."

Sigizmund Krzhizhanovsky, The Bookmark.

Natten är lika fruktlös som ett fält sått med salt. Jag är rädd för att sluta skriva och förpassas till vakuumet som kvarstår.

ADFENESTRERING

Igår natt slängde någon en tegelsten genom grannarnas fönster. Det dova ljudet av bränt gummi och rasslandet av den accelererande motorn skar genom mörkret. Om morgonen spikar polisen igen fönstret med en masonitskiva. I natt är det istället tre pojkar som anländer. Den yngste i tioårsåldern bär en yxa med vilken han spränger upp trät i ytterdörren. De slår in samtliga tre fönster på ett par sekunder. Ljudet av krossat glas väcker oss. En kvinna springer ut genom ytterdörren och skriker kill them med en guttural, förställd röst. Aktiviteten ramas in av de glaslösa karmarna.
I bostadhuset hänger skuggorna av åskådare mot de gula lägenhetslamporna, likt kroppsliga draperier fladdrande i natten. Oändliga siluetter av demiurger som i anonym gemenskap åser tragedin, vanskapta i den ultramarina claire obscuren från de analkande polisbilarna.

ALL ART IS QUITE USELESS (finding ugly meanings in beautiful things and thus being corrupt without being charming)

Murgrönan i mitt rum är sedan några veckor övervuxen av ett fint nät, en väv genom vilken rör sig hundratals små vita aphids, någon form av vita bladlöss, miniatyriska i tusental. De gröna bladen har långsamt kommit att marmoreras i rött, spräckts upp likt blåmärken i hud, och kristalliserats där saven brustit ut. De små insekterna ingjuter en sorts skräck i mig där jag sitter vid skrivbordet. Som om det krälande livet och denna klaustrofobiska muslinlika slöja över växten påminner mig om något helt annat, en typ av förgängelse och förlust som rör mig på ett djupare plan, Som om denna evergreen har dorianska proportioner och viskar om ett personligt förfall. Framåt natten gör det mig så olustig att jag tvingas flytta ut min hedera helix och förskjuta dess förbannade parasiter till den lilla fönsterkarmen utan för badrumsfönstret, där den förmodligen går en snar död till mötes.

ULYSSES PACT

Lunch: toscansk bönsoppa och havrekakor. I trappuppgången intill källarlokalen där jag arbetar, sjunger de utslagna över sina buteljer med Buckfast i regnet, likt innerstadssirener. Jag måste be min kollega binda fast mig vid stolen, så desperat vill jag rymma.

HC SVNT DRACONES

C's lägenhet är full av monster. Över den öppna spisen hänger en enorm serrasalmus med kalla silver ögon och gråröda gaddar. Och över skrivbordet en abstrakt kub av tänder och ögon som pressar sig ut ur ramen. Längre in en form av cryptozoologisk best vars buk sprättats upp, och vars mjuka inners hänger ut över de korta stumplika grå benen. När jag sträcker in handen och pressar fingrarna mot levern ger den efter likt en pump. Hans inälvstrakt kan animeras. De gummilika organen kan fyllas upp och pumpas ut genom den plastiska kroppen. Över mina skuldror reser sig dess groteska gap. Och dess translucenta lim rinner likt saliv ned över de tentakliska armarna. Motvilligt, eftersom det kan förefalla opassande, visar C mig sovrummet. På byrån den tunga gipsmodellen av någon form av ptrodaktyl med kammen ruggad med en serie fasanfjädrar. Och över garderoben gäckar skelettet av en t-rex.
Hans passion för det vidunderliga speglas i hans självbild. Hans idé om hans egna groteska framträdande får honom att behandla sin kvinnliga gäst med ett odjurs oroliga artighet. Han påminner om ett tamt lejon som leker med en katt och oroligt jagar efter den späda kamraten, för stark för sitt eget bästa. Han bjuder mig på apelsinsaft, en barnsligt oskuldsfull vänlighet som roar mig. I soffan överräcker han en kudde, så att jag ska kunna sitta bekvämt, som om själva hans möbler vore för hårda för min lilla kropp, som om vi rör oss över terra pericolosa, och själva rummet ska sluka oss.
Han visar mig sitt album av pseudo-historiska gravyrer och vi pratar om medicin och encyklopedior över fiktiva världar. Och när jag uttrycker mitt gillande för en trägravyr av en serie osedliga medeltida leksaker gräver han fram en låda ur garderoben och packar upp originalet och överräcker det som en gåva.
Hans ansikte påminner om en trött bests, en uppgiven kerberos, som vakar i ensamhet över en våning av monster.

Bild: Ulisse Aldrovandi's Monstrorum Historia (1642)
En bok jag skulle offra ett finger för att få äga, men dessvärre kostar till och med folio upplagan på amazon över £120, så om någon rik välgörare vill förbarma sig över mig, så säljer jag gärna min själ i utbyte.

ANDRA PAR (souvenir de Paris)

Hon slickar hans fingrar i en bar i Marais med sin lilla sträva kattunga, likt ett spädbarn. Och han fingrar över hennes läppar som om han födde henne eller också som om han försökte kväva henne, de smala fingertopparna kupade över hennes käke. Och där jag står kan jag höra den tunna ljudet som reser sig ur hans strupe, ett sorts kvidande, likt en ostämd sträng som slagits an.

BORDSGÄSTER

När pappa och jag reser, går vi ofta till resturanger vi inte vanligtvis skulle gå till, och kanske är det just därför vi alltid med sådan skärpa minns bordsgästerna intill oss, också många år senare. Eller kanske är det helt enkelt så att när folk spenderar två timmar och tusentals kronor på en måltid, finns det alltid en orsak och ett syfte. Och inte sällan lägrar det parsamheten utmed borden i ett nästan osedligt ljus eller en diffus professionalism.
Men paret på franska T----- passar knappast in i någon av de mycket enkla kategorierna. Han är enorm, och därför omeddelbart i ögonfallande. Hans kroppshydda påminner om en svullen deg som gäser mot hans oklanderligt exklusiva kavaj, och väller upp över det hårda oskrynklade tyget, en köttig röd hals och tunga draperier av kind. I min huvud kan jag höra pappas högläsning av Carver's Fat, hans stockholmska uttal av det betonade och utdragna: feeet. Pappa, han var feeeet. Och då menar jag fet. Han är amerikan men talar flytande franska.
Kvinnan är kanske trettio år yngre, och sällskapet får henne att förefalla späd och flicklik. Hon talar båda språken ledigt, men bryter på franska och något i samtalet får mig att inbilla mig att hon har släkt i östeuropa. Hon har klätt upp sig, om detta råder inget tvivel, i en lång blodröd sidenklänning, men hennes naturliga bohemiska attribut tränger okväst upp i detaljerna. Henne operfekt målade naglar, i chippat svart eller möjligtvis mörkt plommon-lila. Hennes otyglade svarta lockiga hår. Och hennes nästan barnsligt okonstlade maner. Hon gestikulerar ledigt, varken obekväm eller särskilt intim i den feta amerikanens sällskap. De dricker vin, dekanterat, och beställer en tre rätters lunch, ur den dyrare icke-fasta menyn. Likt min meny, saknar hennes priser, eftersom damer ska kunna beställa ohindrat och det är naturligt att det manliga sällskapet betalar. Vinlistan är tjock som bibeln. Den äldre kyparen borstar av duken med en silver borste. Deras förätt liknar någon form av boulettes de viandes, dränkta i en mörk sås i samma palett som hennes naglar, dekorerade med tunna stänger av grönsaker.
Vi kan knappast urskilja deras samtal. Han äter hastigt och rikligt av de små pains som serveras medan han talar. Hon visar honom fotografier på sin telefon. Han tycks uppslukad av måltiden. Till huvudrätt har han valt lamm. Köttet är nästan rött, och lika lent som sammet. Stolen knakar under hans kropp. Hennes anekdoter utesluter en familiär relation. Men deras innehållslösa samtal utesluter också något yrkesmässigt. Hennes vivida kroppspråk och oförvånade acceptans av den servila uppassningen får mig att undra om det kommer av vana eller okunskap. Att han är van på gränsen till blasé är däremot otvivelaktigt. Han tittar inte ens för ett ögonblick ut över hustaken och Seine, Paris mest raffinerade vy. Istället beställer han två efterrätter och äter olystet men metodiskt. När vi senare reser oss och går har resturangens komplimentiva tredje dessert anlänt. Hon petar med skeden. Hans mjuka bröstkorg hävs mot bordsduken, får porslinet och silver besticken att rassla. Deras relation förblir ett mysterium.

SAMTAL MED CURATORN

Mycket små sociala komplikationer skapar ofta oproportionerad ångest hos mig. Efter vernissagen på tisdagskvällen kommer jag i samspråk med biografens curator, en liten hårig man med en svaghet för all things fortean. Vi delar ett intresse för fiktiv vetenskap och arkiv och samtalar således fram till småtimmarna över de blommiga kaffekopparna med vodka (eller någon form av grotesk avavart av den alkoholhaltiga drycken betitlad, Vodkat) i ryskans kök. Klockan är runt fyra på morgonen när han plötsligt tycks besvärad, rent av upprörd, och reser sig halvvägs genom samtalet och går.
Följande dag, när den druckna euforin lagt sig och såväl fruktan som delirium tremensen satt in, och jag försöker analysera det abrupta avbrottet är följande två orsaker till hans tillstånd de enda jag kan minnas:

A. Han har upprepade gånger flyttat sin stol närmare mig vid bordet eftersom han på cockney rhyming slang förklarar att han är mutt and jeff (deaf). Jag tror att jag kort innan hans avtåg ställer honom frågan med vilket öra han hör bäst. Det är möjligt att detta kan förefalla impertinent.

B. Någon lägger en tidig Gary Glitter skiva på skivspelaren i köket och curatorn inte utan visst obehag säger plötsligt att han av principiella skäl inte kan dansa till Glitter eftersom hans ex-partner blivit ofredad av sin pappa som barn.

Addendum: Två dagar senare är förhållandena ännu oklara och min oro ännu ostillad.

Två fallstudier till V

Chateodentata or Hairy Teeth. The rare form of odontalgia or dental decomposition in a 39-year old male, causing the infected dental pulp to grow filamentous strands, resembling mammalian pelage or vellus hair. The patient exhibited very poor dental hygien and suffered from severe halitosis. Compulsive consumtion of raw sugar recorded. As a result of his damaging diet, he had never married and rarely frequented resturants or bars. Upon hospital admission, subject also experienced gastointestinal pains and weight loss. He was diagonsed with Rapunzel Syndrome after an abdominal palpation revealed an oblong mobile well-defined mass in the gastric cavity. The body of a trichobezoar had to be surgically removed. The hairball measured 18" long and weight 460g.


Eller omvänt:


Epicranial Dentation in a 46-year old Aberdeen Fisherman. Originally considered a mariners disease, the condition is caused by the growth of a rare form of crustacean, whose maxillipeds (feeding legs) are dug in to the pericranium. The hardened exoskeleton of the dying arthropods form a dentated surface covering the lobes. The deterioration of the organisms gives the growth it's characteristic white colour and the apperance of being "toothed" from which the fatal symbiosis takes its name. The shrinking chitin will if left untreated cause Pseudofolliculitis traumatica or ingrown hairs. Documented in Harvey and Fredericks "Abnormal Dentation in Eastcoast Seamen" the subject attempted a brief carreer in wrestling under the name of Toothpick-Mark and gained some fame in the early 80s in the Colgate adverts, before his passing in 1984.

VARDAGSBRUTALITET

När mannen som just passerat mig på gatan tränger sig in i min trappuppgång är det oövervinnerlighet jag känner. En form av vårdslös apati som får situationen, trots dess potentiella obehagselement, att fylla mig med en sorts likgiltighet. Det förefaller för ett ögonblick som om min kropp är oskadlig. Han har en tysk accent. Brytningen får honom att verka om möjligt än mer grotesk och grovhuggen, som om själva orden ekade formen av hans tillyxat fyrkantiga bröstkorg. Jag föreställer mig att han är en av dessa frivola turister för vilka ofredandet blivit ytterligare en av semesterns attraktioner. En sorts sportsligt våldförande möjliggjort av resans parentesiska natur. Jag ber honom gå. Han har redan hyskat upp mig mot väggen. Hans käke påminner om ett stenblock. Tillräckligt tung för att jag inte ska kunna rubba hans ansikte. Han har en romersk atlets kropp, så rentvättad och kall, nästan marmorerad i nattljuset. Jag undrar om jag borde känna mig rädd eller upphetsad, men känner ingetdera. Kanske önskar jag rent av att något ska förstöra mig så att jag kan tillåtas respit. Hans ansikte lossnar, som en fälla som slagits löst och gnisslande ger efter. Jag baxar ut honom genom dörren. Över min hud dröjer impräglingen av hans stubbiga skäggväxt. Det känns som om mitt ansikte ännu vilade mot någons. Jag reflekterar över min brist på naturlig respons, jag känner varken oro, ilska eller upprördhet. Istället går jag upp till min lägenhet, låser dörren och kokar en kopp te.

PÅ BUSSEN

På bussen: Hans käke tuggar långsamt upp och ner, förkrympt och påslik som endast en tandlös' mun. De tunga säckarna över de tomma käkbenen sugs in och ut genom hans våta goms vacuum, som om han långsamt förtärde sig själv, långsamt åt upp sig själv inifrån. Denna märkliga kannibalism förstärks av hans bruna oljiga högerhand i vilken han kramar en stekt och sedan länge stelnad frukost korv som är identisk hans grova fingertoppar. Han talar låg för sig själv medan han vevar köttprodukten över sätet. Det sega skinnet, med dess vita ådring av stelnat vaxlikt fett vaggar likt en amputerad stump mellan hans stocklika fingertoppar innan han i en till synes bestialisk akt av själv-stympning trunkerar den med de mjuka tandlösa käkbenen och mal köttet med tungan mot gommen.

à propos, une proposition

K bjuder med mig till en visning av den nyklippta versionen av Metropolis och efteråt går vi till the Blue Blazer för ett glas vin, som mycket snart blir tre glas vin och en avslutande whiskey. Hans ansikte är mjukt och köttigt, nästan klotrunt med en blank fuktighet, inte olik ett skalat ägg, ett uttryck förstärkt av hans klättrande hårlinje. Jag har sett honom förälskad otaliga gånger, med en sådan brist på diskrimination och urskiljning, att det förvånar mig ringa när han med en sorts byråkratisk direkthet harklade förklarar att han på intet sätt vill att jag ska känna mig obekväm med vår vänskap. Och sedan som om han lägger fram en affärspropsition förklarar han att han verkligen tycker mycket om mig, att han tycker att jag är mycket vacker, och att han uppskattar att han kan tala med mig om Flaubert och Zola. Hans sätt att uttrycka sig har drag av opportunistens tveksamma långsamhet, en planlös passion, stillsam och affärsmässig, som om vår framtida relation föll helt i hans händer och jag vore en vara eller en produkt att köpslå om. Och sedan tillägger han, kanske för att han anar resultatet av denna druckna confession, att han inte vill förstöra vår vänskap och att det faktum att han är både J's och min vän komplicerar våra möjligheter. Han frågar varken vad jag känner eller väntar in mitt svar.
En natt någon månad tillbaka försökte han kyssa mig på en fest hemma hos C. Hans två meter långa kropp, spindellik och komisk, fick hans ansikte att sänka sig över mig som från ovan och jag minns hans fuktiga beiga läppar, likt våta larvae, som han tryckte mot mina med samma ogiriga och lidelsefria, på gränsen till sakliga, maner. Hans tunga rörde sig mekaniskt mot min och jag upplevde det som om jag sög på en bit kött, en bizarr kroppslig revelation, som jag antar sprungen ur den likgiltighet jag föreställer mig att prostituerade känner, när kärleken reducerats till kroppslig mekanik snarare än libidinös eller transcendetal passion. Hans ansikte var fuktigt och blankt och hans skinnjacka gnisslade när jag sköt honom ifrån mig. Hans kyss var mjuk och kall, på gränsen till obefintlig.
Jag avslutar whiskey. Ljuset har slagits upp i baren. Bartenderna slår redan upp stolarna över de tomma sätena med en ljudlighet avsedd att avskräcka de sista kvarhängande gästerna. Jag låter honom tro på den Shakespeariska omöjligheten snarare än min egen avsaknad av känslor för honom. Avslaget tycks inte beröra honom.

PORNOGRAFISK MYKOLOGI

Vi besöker den botaniska trädgårdens fungi-utställning. Utöver min förtjusning för deras Leica mikroskop roade mig anekdoten om Darwin's dotter Etty's puritaniska kamp mot phalliska svampar, eller de så kallade Phallus Ravelenii. Oroad över hembiträdenas moral, brukade hon, inklädd jaktrock och handskar och utrustad med ett vapen, circulera ägorna och plocka samtliga av dessa förledande saprofyter, för att om nätterna inlåst i salongen, i hemlighet elda upp dem.
Dess vulviforma bas och mörka fuktiga hatt är onekligen smått obscen men lever knappast upp till sitt viktorianska rykte.

SNAPSHOT PORT OF LEITH 01.00 FRIDAY

Svetten dryper ned för väggarna. Luften vibrerar under våra gemensamma andetag. Den enorma kollektiva kropp av kött som pressar sig mot disken. I baren en ung pojken, halvnaken i en frottérock med sneda ögon som tycks långsamt rinna ned över kinderna, ett aplikt pannben och smala läppar, den typ av glaslika hy som nattarbetare ofta får. Intill honom den läderlika barägaren i en pastellblå spädbarnsoverall och en nattmössa knuten under hakan, uppspärrade ögon och midjan markerad med den fuktiga linje av alkohol och mixers som blött genom tyget när han lutat sig mot den våta baren. En flicka med torra lockar blandar conkers, amaretto, coca cola och öl, och det vita genomskinliga nattlinnet klänger likt ett yttre skinn över hennes svettiga bröst.
På bardisken, i dess bortre ände, står en trettioårig man i kängor och kalsonger och dansar på mahognyskivan Intill honom en solarie-röd medelålders man i en nattskjorta och en sextioårig man i jeans och bar överkropp, med den typ av tunga uppsvullna buk som påminner mer om graviditet än fetma. Hans bröstvårtor är försvinnande små, så också hans ögon. Klockan skallrar, last orders, likt en puls genom rummet, kropparna symbiotiska likt en törstande hydra, huvudena jagande mot baren.
Ute på gatan lyfter en kvinna ut sitt bröst ur tröjan för att visa sin aureola, 5 centimeters radie, bleklila.

PRINS HATT

Ibland om nätterna kan jag vakna av att han står i dörren. Var gång han kommer in i lägenheten kan jag höra hans steg genom hallen. Det frasande ljudet av otvättat tyg. Han stannar alltid vid min dörr, ljudlös och skugglös i mörkret, med händerna på sängkarmen. Han mörka rock likt glödande kol i ljuset från gatan. Vi delar detta nattliga kompanjonskap. Därför har jag tagit för vana att lämna dörren vidöppen när jag går till sängs.

PATRIOT

Kanske är det för att vi i själva verket inte alls passar in som känslan av samhörighet ibland är så överväldigande stark. För att umgängets väsenskildhet får var mellanmänsklig tangent att förefalla en framgång, en prestation. I taxin hem samtalar vi om spårvagnen och liksom alla goda edinburghare klagar vi byggets planering och de patetiskt ankrade vagnarna på Princess Street som stått orörliga likt en transportens antites sedan bygget påbörjades för allt för många år sedan. Och när han lutar sig mot rutan, och de tomma nattgatorna spiller ut mot de gula lyktorna, och frågar "do you think we'll ever see those trams, pal?" och jag skakar på huvudet och flinar "oh ay, I doubt it" så känner jag en plötslig fåfäng tillhörighet, en barnslig stolthet i mitt lokala kunnande och min sömlösa transformation. Han kan inte se mig. För ett ögonblick har han misstagit mig för någon annan. Innan han släpper av mig ger jag honom rikligt med dricks. Jag vill gärna betala min skuld.

A CONVENIENT DIAGNOSIS

Ibland undrar jag var det som engelsmännen refererar till som despair slutar och vansinnet tar vid. I min nyligen införskaffade Encyclopedia of Sex Practice, anno 1937, propagerar man fortfarande för sjukdomen Hysteria, exemplifierad i följande 6 fallstudier. Fallstudier som i all enkelhet snarare beskriver en mycket sund desperat olycka. Jag antar att jag inte har mycket att tillägga, annat än att det verkligen är synd om människorna.

Case 1: A girl of twenty-five had severe haemorrhages from time to time, introduced by violent coughing, without any tubercular affection being present in the lungs. Highly intelligent and an efficient private secretary, the girls thoughts, emotions and volition were intensely engaged in the sexual sphere. She preferred effeminate men. The haemorrhages sometimes resulted in the discharge of half a pint of blood, so that her condition frequently appeared to be desperate. But several examinations, checked by a number of doctors, failed to reveal any organic trouble. After about nine months the girl established intimate relations with an author who showed a tendency towards effeminacy, each being violently attracted to the other in the erotic sense. From then on the haemorrhages completely ceased and never recurred during the next seven months (...)

Case 2: Frau T went for a short holiday to a mountain village. At her hotel she made the acquaintance of a family. One night, at about ten o'clock, when her friends had gone to a musical performance, Frau T decided to go up to bed. In order to do so she had to pass through a corridor, along which the apartment of the family was situated. She suddenly thought of the clothes rack she had seen during a previous visit in one of their rooms, entered, and took from the rack a blue silk raincoat, a blouse belonging to a fifteen-year-old girl and a skirt that went with it. She took these garments to her room, and took a great delight in them, without however intending to make use of them. She laid the clothes aside and later, when a search was made for them she cut them up into small pieces, which she hid. However some buttons that were lying about betrayed her and she confessed everything to the policeman who was then called. Frau T says she took the clothes not because she needed them or because she had a mania for bedecking herself with fine things, but owing to an irresistable impulse which comes upon her particularly during her period. She did not intend to use the garments, and only took them because the process gave her sensual pleasure. The thought that the things would be missed excited her to the point of masturbation.
Case 3: In a small village the women, and particularly old maids, had for several years been annoyed by anonymous letters making the grossest reflections on them. The authorities had a strong suspicion, and intended to arrest the daughter of a local landowner. However they first consulted a detective in a nearby city. As the detective interrogated the woman who had made the complaint and who recieved most of the anonymous letters it occured to him that she herself might be the culprit. He followed his hunch and found his suspicion confirmed. The woman was a severe case of hysteria.

Case 4: A young couple had been married for two years without engaging in sexual intercourse. The wife, who had studied medecine for a few terms, had discovered that the husband had a strong homosexual componant, but at first she had hoped that the genuine camaraderie that linked them together was a sufficient basis for a permanent harmonious "married" life. After a few months, however, she began to cry day and night, lost a great deal of weight, her arms and legs trembled, and her whole body twitched. She stayed in bed and said she could not walk. Suggestion and medicine proved useless. The only thing that calmed her was when the husband she loved placed his hand on her forehead. But even this contact caused the man a feeling of discomfort. Later, the woman suffered from violent fear; she frequently screamed, and this afforded her a certain relief. She refused to eat and was badly constipated, so that she had to be fed and relieved artificially. After six months her condition became so bad that the worst was feared. Then she read in a medical journal that the sexual tendency of a homosexual man could be changed by the grafting of masculine gerrminal glands; there was immediate improvement in her condition. Thus even the thought that there was a possibility of conquering the man she loved gave her relief.
Case 6: A bachelor of about fiftyfive was frequently visited by the daughter of a friend from the country, a woman of about thirty. One sunday, when the girl came to his flat, the man opened the door himself and suddenly kissed her on the lips. As she did not resist he laid her on the bed and indulged in all sorts of manipulations, which she permitted. After this the girl declared that the man must marry her, as he had robbed her of her innocence. The man tried to calm her, and explaining that she had not lost her innocence at all, he refused to marry her. The girl then had a severe attack of hysteria. She ran to her own and the man's relations, described everywhere in vehement language what had happened, wrote the man alternately ardent love letters and letters of abuse, and finally became so excitable that she had to be sent to an institution.

Case 7: A woman of thirty-six, who had been a widow for eight years, and was highly respected in the small town where she lived married a non-commissioned officer upon his return from captivity. The day after the wedding-night she showed symptoms of acute derangement. She declaimed aloud, addressed her second husband by the name of the first, and asked him, in the presence of others, to perform the sexual act with her again. She caressed his genitals in the sight of others, and was generally so excited that she had to be sent to an asylum. The man petitioned for divorce. But as soon as she learnt about this, the woman suddenly became sane and was released from the asylum. The hysterical attacks never recurred and the marriage was quite happy.

Ur The Encyclopedia of Sex Practice, ca 1937, Torch publishing co, p462-466, kapitel XI: Hysteria. Bilderna hämtade ur samma titel.

BESTIARIUM

Det här är en av mina mest återkommande drömmar. Som barn vaknade jag en natt av att den mjuka kroppen av en enorm katt välvde sig över mig, så verklig att jag nästan kunde känna värmen från den heta svarta bröstet genom mörkret. Natten tyckte andas över mig, den sträva raggen rest över lakanen. Som vuxen tycks bestarna allt oftare röra sig genom Leith's kvarter med en sorts nyckfull rastlöshet, likt loja djurparksväsen, som snarare än att agera rovdjur har anammat en sorts vardaglig vildhet, en sorts varm och självklar dödsinstinkt. Snarare än att integrerera med mitt drömpersona, rör de sig i periferin, och jag betraktar dem med lika delar förväntan och resignation, inte olikt Cortazars novell Bestiario.
När jag slår upp tidningen på bussen på morgonen är det som om drömlandskapet och verkligheten sömlöst flyter samman. Min svarta katt rör sig genom höglandet.

Totenkindergeschichte

Edinburgh's befolkning åldras inte. Den förgås. Eller förtärs. Men den förblir ung också medan den dör. Ibland undrar jag om vi är generationen av förtappade. Jag föreställer mig den här staden som en stad fylld av barn. Små plumpa kroppar som krälar runt över dansgolven och sitter utmed trottoarerna och äter sina chips med fingertopparna. Smutsiga osnutna barn som som kramar om varandra med stumpiga armar och våta kyssar söta av intorkat socker och fruktjos. De klumpiga stegen hos de spädbarnslika packen, med deras sköra gräddvita hud, packad i segment av fett pudrade med kalk, som skavande ger dem dess framåtlutade ostadiga hållning, som vore lemmarna gjorda för något annat än rörelse. De färgade babyhåren som glesnar över skalpen och den mjölk-fläckigt vita hudens rundhet tecknad med klumpigt rouge och kladdig ögonpenna över de tunna genomskinliga ögonfransarna. De magkorta topparna som glipar över de uppsvällda barnbukarna. Och den perspektivlöshet med vilken denna generation sträcker sina krympta ovuxna kroppar, på tå, för att nå kassadisken med de plumpa fingrarna knappt slutna kring de enorma mynten. Och deras barnsliga excess, deras ändlösa nätter, avgrundslösa lotofagi, och akataleptiska affektioner. Och ibland om nätterna, under de vita lakanen, detta lilla kvävda utrop: Mamma!

SELFE AGAINST SELFE

Färsk skörd ur bokhyllan: John Sym, Lifes Preservative against Self-Killing, 1637.

"Mans life is loseable by two sorts of means. First, internall, arising from, and within a mans selfe that kills him, as the worm that breeds of, and in the treem and destroys it: so in mans bodie doe distempers and diseases breed ofm and from itselfe; whereby hee is in deaths hands, and by degrees dies daily: also in the soule of man sinne doth breed, that kills his spirituall life: and so, he hath in himselfe the principles and means of the destruction, both his soule and body; his life, both naturall and spirituall."

"Neither are we over-confidently to trust our selves with our selves; of whom wee have so little assurance for security and safety from self-mischiefe: and therefore, we are carefully to cleave to God for preservation, praying him not to give us up to ourselves, who are mercilesly cruell to our selves, when wee fall into our owne hands: for the neerer that any are linked and knit together in condition, or affection, the more desperately opposite they are, when they fall into division, because of the want of a fit medium or mediatour of reconciliation, betweene mans selfe and himselfe: what meane is there, either to keepe himselfe from himselfe, or to reconcile himselfe to himselfe, when himselfe is fallen out into murderous resolutions against himselfe?"

"And therefore, seeing wee often prove our owne greatest enemies, and doe as much evill to our selves, as the devill himselfe can desire, and more than he by himselfe, or by any other meanes, is able to effect, or bring to passe upon us; it is requisite and needfull that wee bee afraid of our selves, and that we neither trust our selves , nor trust to our selves; but that we be carefull, and doe watch over our selves, neither giving way to our owne opinions, nor purposes, before wee doe examine them and finde them comfortable to the truth: all things are to be suspected to come from an enemy."

KATHARSIS

Redan som barn upplevde jag en märklig fascination inför smärtan. Om vinternätterna, sedan huset tystnat och skuggorna, likt våta fläckar, blödde ut över tapeten, brukade jag lägga täcket vid fotändan av sängen och ligga blottlagd på madrassen och frysa. Ibland kröp jag ihop i fosterställning och inbillade mig att jag lämnats i en skog. Att kylan omfamnade mig genom jordgolvet. Och vargarna rörde sig runt omkring mig.

ENARMAD BANDIT

Sprayburken gas han alltid bär uppstoppad i armen på den vadderade röda motorcykel jackan påminner om en antik protes. Som om han saknade en hand och istället bar denna klumpiga metallcylinder. Kanske är det för att han annars förefaller så intakt, så oskadad, med ett ansikte likt en 80-tals filmstjärna från Hollywood med sina sneda ögon och ljusa vindsvepta hår. Kanske är det därför denna oansenliga detalj sticker ut med sådan oundviklighet, likt ett fysiskt ärr, en billig reparation, snarare än ett missbruk. Var gång han för den handlösa armen till ansiktet och gömmer sin späda näsa och fylliga läppar i öppningen i tyget påminner han om en rodnande tonåring som generat skyler sitt ansikte. Endast ljudet av packad gas och doften av butan förvånar oss. Han kropp tycks mjukna och vika sig över benen som om hans skelett vore stöpt i gelatin.

EN FORM AV SANGVINIKER

"Ioana Constantinescu passed away in the autumn of 1909. Cause of death: Suicide by ‘purposeful ingesting large quanities of her own blood.’ - Stated by and concluded the official autopsy and coroners reports. Timișoara, Romania."

Ska dödsorsaken summeras som exsangvination, hypovolemia, eller helt enkelt indigestion? Projektet fascinerar mig i dess absoluta autonomi. Autokannibalism måste vara den yttersta formen av solipsism.

DREAM INCUBATION

Det är med en obeskrivlig tacksamhet jag det senaste dagarna har kunnat sova i timmar, genom dagarna och nätterna och vaknat endast för korta interluder av hygien och föda. Det kalla duschvattnet och de sista skivorna torrt bröd i köket. Ibland vattnar jag blommorna och beskär liljorna i vasen på kaminen. Och sedan omfamnas jag åter av denna temporära koma. Det känns som om huvudet sakta upplöses. Jag somnar i min sommarklänning utsträckt över överkastet. Det känns som om blommorna i tyget börjar gro. Som om hela kroppen tickar likt en klocka. Som om jag planterats likt ett frö i sängen och långsamt börjar blomma. De gula rosorna spricker upp ur mina lår.
Jag vet inte varför jag drömmer om dig men jag är så tacksam över att du tar emot mig, att du kommer i drömmen och besöker mig, med din resväska i nött läder och din trave böcker likt en offergåva. Jag tror att jag önskar att du ska rädda mig. Att du är det enda främmande elementet, det enda som inte smittats av vardag och realitet, och som således ännu kan fylla upp mig och bära mig genom sömnen. Du är vackrare än jag hade trott.
Vid tretiden vaknar jag och klär av mig. I mörkret och det röda ljuset från gatan tycks min klänning redan vissnat, likt en rostfärgad höstträdgård. Tyget känns tunt som fjärilsvingar.
Jag är ivrig att åter somna men du är inte längre där. Istället plockar jag tänder ur min mun. De känns som att suga på pärlor. När jag plockar ut dem mellan läpparna upptäcker jag att de är ihåliga och stoppade med vad som påminner om halm eller väv.

TRANSCENDENTALT KÖTT

Feta flugor har bosatt sig i köket. J säger att något måste ha dött under golvplankorna. De loja insekterna tycks falla, snarare än flyga genom rummet, och landar likt tungt damm över mina skuldror och kan borstas bort med fingertopparna men blir likväl hängande i det röda kjolstyget över knät och surrar likt miniatyriska automata var urverk sakta vevar ner och stannar upp. Deras kroppar påminner om kåda, blanka och sega, som om de flutit ut ur trät i väggarna, och tagit form ur intet, likt trancendentala skepnader, gastar. Jag antar att det är sensommaren. Detta nästan orgiastiska delirium som smittar den döende världen. De framtidslösa insekterna hamrar ursinnigt mot lampans glaskupa över oss. Vi öppnar fönstren och vädrar ut rummen, släpper in det tunga vemod som redan släpar sig fram över gatorna, det grå molnverk som vevas upp över himlen och den fuktiga luft av falla löv, av förruttnelse och gröda, med vilken gatorna aromatiserats.
J berättar att han varit ute i Preswick och träffat H's farfar var ruttnande sår behandats med en form av maskar som ätit den döda vävnaden men lämnat det friska köttet orört och således helat honom. Jag antar att det är denna naturens dubbla karaktär som berör mig. Den fysiska skillnaden som de två tillstånden utgör. Våren. Hösten.
I nyheterna läser jag om en man vars tå börjat ruttna. En natt kommer han hem berusad och slocknar barfota i köksoffan. När han vaknar har hans jack russell gnagt av hans redan halvt upplösta hallux. Den tunna madrassen badar i blod. Terrierns aptit har räddat hans liv visar det sig på sjukhuset där man amputerar den efterlämnade stumpen, eftersom det döda köttet snart skulle lett till blodförgiftning. Djuret har omeddelbart känt igen den del av sin ägares kropp som slutat vara just kropp och blivit enbart kött.
Och så tycks tillstånden nu så otvivelaktigt utpräglade och samtidigt så instinktivt outtalade. Hösten ligger som en hand mot axeln när vi slår upp dörren. Och ensamheten likt en spark i magen när vi vaknar om morgnarna, så konturlösa i frånvaron av en annan kropp att våra mjuka skinn tycks flyta ut över täcket och dunsta från lakanen.

BÖRJAN PÅ NÅGOT SOM ALDRIG BLEV

När jag går igenom papperssamlingarna på mitt skrivbord upptäcker jag följande rader notationer på de gulnade anteckningsblocket jag brukade bära med mig till lektionerna i klinisk psykologi:

regnbågsfärgat pennskrin
röd ask saliverings tabletter
rosacea hud
tagellik page
ribbstickad ylletröja
guld-brämade glasögon i ett tvinnat rep om halsen
köper kaffe varje rast för 40 pence i fika rummet
förtär girigt en skinksmörgås skuren i trianglar
uppvisar fascinerande stolthet över den egna depressionen
kritiserar upprepade gånger Dr X för hans emotionella oerfarenhet

Jag antar att jag hade tänkt att använda mig av denna karaktär, att jag försökt spara bilden av hans säcklika kropp mot furubordet. Jag sörjer att jag lät honom försvinna.

LUST

Arthur Seat står i lågor. På lunchrasten går vi runt kvarteret och stirrar på berget som brinner. Den tunga grå röken har spänts ut över stan. Löpelden rör sig i en enorm cirkel genom det torra buskagen ut med klipphällarna. Där jag står och betraktar den svartnande slätten, kommer jag av någon anledning kommer jag att tänka på en scen som T beskrivit för mig någon dag tidigare. Hans vän Bob hade suttit och ätit soppa på en pub när kvinnan vid några bord bort på detta halvtomma lokus utan anledning särat sina ben och dragit upp kjolen och blottat sitt kön för honom. Bob hade antagit att denna privata peep show hade föranletts av hans melankoliska uppsyn. Jag antar att stadens apokalyptiska karaktär under detta brinnande landmärke lämnar mig med en snarlik upphetsning. Ett ögonblick av distraktion i vemodet.

BARN

På bussen till jobbet stiger en kvinna med ett spädbarn på. Hon bär en oformlig rosa t-tröja genom vilken konturerna till hennes enorma flata byst avtecknas genom hennes okontrollerade perspirations mörka rorschach fläckar. Hon är enorm. På hennes tunna styltlika ben, ser hon ut som ett stycke kött som fästats på två smala spett, obalanserad och overklig, likt en boschiansk best. Hennes hår är tunt och stripigt och hennes blekvita ansikte är marmorerat i blodrött av hettan från den gula solen som hackar genom vagnen när förmiddagsljuset skär sig fram genom gliporna från de grå byggnaderna utmed Nicholson Street.
Hennes armar, upptagna med spädbarnet och den överfulla tygpåsen i vilken hon bär sina nödvändigheter, gungar hon ostadigt fram genom vagnen. Barnet ser livlöst ut. Kroppen tycks vara gjuten i wax. Segmenten av kroppsfett veckade i de små benen och de nakna armarna. Och ansiktet orörligt mot tyngden av hennes enorma bröst, större än barnet själv.
Jag tittar artigt bort när jag känner henne närma sig de bakre sätena. Jag kan känna den tunga doften av kropp hon utsöndrar när hon sätter sig intill mig. Den tunga arom av hud som jag förknippar med spädbarn. Hennes lår flyter ut mot mitt. Och när jag försiktigt flyttar mig ser jag den vita varelsen hon kramar i sina öppna armar. Den livlösa kroppen med dess fint målade rosa läppar och dess svarta ögonfrasar, likt penselborstar ur det lilla ansiktet. Det är inget barn hon håller.
Det är knappast en överraskning, bussens bakre rad säten har alltid främst frekventerats av avarterna.

No 3 (cerise, cerulean, amber)

Tvärs över gatan stiger han in i duschen. Det fasetterade glaset i hans badrumsfönster får hans rosa kropp att likna en rothko målning, hans nakenhets beiga mjuka palett flyter samman med det blå plastdraperiet, hans gula kakelplattor. Jag undrar hur skarp tavlan måste bli för att jag ska uppleva den typ av påträngande intimitet som en naken människas närvaro förmedlar. Jag kan se hans utspända vita buk genom glaset, de gelatinösa vågor som rör sig upp genom köttet när han löddrar tvålen och den könlösa svarta penumbran mellan hans lår. Men jag kan inte se hans ansikte, endast den mjuka cerisa skugga som rullar av och an över den oxlika halsen, likt en blind fläck på hornhinnan. Det är således knappast vår semi-offentliga nakenhet i sig själv som är obscen, istället kombinationen av våra kroppar och våra ansikten. Det obscena måste också vara privat. Och där en naken kropp är allmän och knappast anstötlig är en naken kropp med ett ansikte plötsligt intim och genant.

ANDEDRÄKT

P's andedräkt luktar av artificiell apelsinessens från vitamintabletterna han lägger i sitt vattenglas om morgnarna. Detta, och den rika tobaksarom som hans inrökta valrossmustasch antagit. Båda fyller mig med en form av obehag. Kombinationen av de två förebådar hans åldrande. Om jag blundar är det inte ynglingens utan istället den gamle mannens andetag jag delar. Jag kan med en obegriplig lätthet se hans ansikte krympa i mina händer likt en frukt, gråna och rynkas, och det fina svarta håret falla ner över mina armar, hans blick vattnas i sina tunga säckar innan pupillerna rökfärgas som om någon blåst ut ett ljus och den grumliga grå pelarna stilla pressar sig upp ur de glasartade svarta valven. Han är en bruten man, tänker jag.